Min dotter skickade en länk till videon ”En gammal järnväg”, vilken visade sig handla om Roslagsbanan. Filmen är från 1971 och speakerrösten har lite begravningsstuk – det framgår tydligt att man inte trodde att banan, eller tåg överhuvud taget, hade någon framtid.

Jag är ju uppvuxen söder om Söder och minns att jag tvekade inför att flytta så långt norrut som till Täby när dottern föddes 1974 och vi behövde större och modernare boende än vår lilla enrumsstuga(!) med kallvatten i Svedmyra. Men när jag hörde att det snart skulle bli tunnelbana dit avgjorde det saken – jag hade ju åkt tunnelbana till skola och jobb ända sen 1958, när den ännu inte gick hela vägen till Farsta dit vi då flyttat.

När minstingen anlände 1980 hade vi vant oss vid både banan och Täby och fortsatte ännu längre norrut, till kyrkbyn där vi hade råd med eget hus. Vi valde till och med ett hus vid spåret hellre än ett vid bilvägen: inga avgaser eller olycksrisk för barnen, som dessutom gillade att vinka åt tåget. Inomhus hörde man inte just ljudet, utomhus avbröt man samtalet när tåget kom, men det var ju ingen tät trafik på den enkelspåriga banan.

Så eftersom jag inte har körkort har jag åkt två linjer på banan (vid tågstrul buss) många många gånger. Jag tittar på filmen och känner precis igen mig.

I filmen känner min dottern förstås igen sitt gamla plugg Tibble gymnasium, medan Åva gymnasium och simhallen inte var färdigbyggda 1971. Från Täby Kyrkby visas bara höghuset vid stationen, med den sorgsna kommentaren:

Ödsligast av världens höghus är det som står ensamt i Gamla Täby (dvs Kyrkbyn). Höghusen i Roslags Näsby har åtminstone sällskap av varann.

I bottenvåningen av det ensamma höghuset låg Konsum, där man även kunde hämta ut medicin innan det fanns något apotek. Någon pressbyråkiosk fanns inte heller, så de enda gångerna jag nånsin tjuvåkt är när jag glömt att köpa nytt månadskort i tid: Med nervöst bultande hjärta satt jag i ett hörn och gjorde en dålig imitation av en djupt sovande person. I höghuset låg också Barnavårdscentralen, en trappa upp, så det var lite bökigt med barnvagnen. Men det gick.

Jag hittar ingen bild från Kyrkbyns station, men i Täby C bodde vi i ett likadant hus som dem man ser i bakgrunden på bilden.

1974 namnändrades Roslagsbanans station i gamla Täby från enbart Täby till Täby kyrkby, bland annat för att undvika förväxling med Täby centrum, läser jag. Tack för det! När jag första gången skulle ta banan hem till Täby (C) kom jag springande på Östra station, kollade raskt linjekartan och hoppade på tåget till Täby. Efter ganska lång tid frågade jag bänkgrannen när vi skulle komma till Täby och fick svaret att det åkte vi just förbi. Konstigt att man inte såg Centrum, sa jag, mest för att ha nåt att säga. Jaså du menar Täby CENTRUM, sa han. Tablå.

Jag hade alltså åkt för långt på fel linje, tåget var enkelspårigt och gick sällan, och mobiler hade man inga. Så när kvällen nalkades stod jag och frös vid en enslig busshållplats som den hjälpsamme bänkgrannen pekat ut, för att småningom ta en slingrande ringlinje hemåt. Förkyld blev jag, men fel åkte jag aldrig mer.

Jag minns inte när man slutade röka på Roslagsbanan, men i filmen från 1971 la min dotter märke till rökande passagerare och kommenterade: ”Det kändes verkligen gammalt!”, och själv såg jag skylten ”Rökning tillåten” vid en vagnsdörr bakom pratande konduktörer vid Djursholms Ösby. Och så har jag ett minne av att man utifrån kunde se vilka vagnar som var för rökare: Dimman låg så tät därinne att inte ens rökarna ville sitta där. Som jag minns det kunde dessutom halva vagnen vara för rökare, så när konduktören gick genom dörren mitt i vagnen pustade det förstås in rök.

Bilden från Järnvägsmuséet visar en interiör från Lidingöbanan 1950. I manövervagnen satt alltså föraren längst fram – om han inte var rökare så blev han väl…

I ett forum för Svenska Järnvägsklubben läser jag apropå en bild av ett tåg vid Östra Station:

”Trävagnen är en av de ASEA-byggda vagnar, som enbart användes på Djursholmsbanorna. De saknade toilett och hade längsgående säten och takstroppar i ändarna. I rökavdelningen brukade någon skojfrisk greppa tag i stropparna och sätta fotavtryck i det mörkbruna taket så att det såg ut som om någon hade vandrat fram längs innertaket.”

När mitt jobb flyttat till Bromma blev jag tvungen att vid Djursholms Ösby byta till den fruktansvärda buss 509, som åkte i kringelikrokar tills även jag som inte (längre) brukade bli åksjuk mådde illa. Många var missnöjda, och i ett förbättringsförsök ändrades rutten så att två 509or gick omlott. För mig som åkte nästan från ändhållplats till ändhållplats innebar det att jag måste byta från 509 till 509, vilket inte var så lätt, eftersom de som sagt gick omlott, och alltså inte stannade vid samma hållplats. Jag fick (faktiskt!) rådet att rusa av den första bussen och kasta mig framför den andra för att tvinga den att stanna. Men jag hade ju faktiskt barn att tänka på… så jag bytte snart jobb.

I en annan tågfilm berättar dottern till en konduktör att när hon skulle byta tåg i Djursholms Ösby väntade tåget och så ropades det i högtalaren att ”flickorna från Vallentuna” skulle skynda sig. Men 509an väntade minsann inte, utan vi tvingades att med dödsförakt kuta över spåret framför tåget för att inte missa den. Tågkonduktören skällde över att alla trängdes i första vagnen, men annars hann vi ju inte över.

På bilden från Spårvägsmuseet ser man hur passagerarna 1986 rundar tåget, även om vi sprang fortare än killen i förgrunden, som är på väg åt rätt håll, men verkar inse att han redan missat bussen.

I filmen går konduktören genom vagnen och ropar ”Nypåstigna” – fast det lär ha funnits någon som sa ”Nyponstigen” för att kolla om någon märkte skillnaden. (Det gjorde ingen.) Han klipper även biljetten med sin fina tång, hoppar av tåget och kopplar ihop vagnarna samt fäller ut den lilla plattformen som gick mellan dem. Fönstren gick att öppna under färd, liksom dörrarna. I en bagagevagn(?) kunde man åka med öppna dörrar när det var varmt. Det saknade man när de nya vagnarna kom med sina stora, icke-öppningsbara fönster. Rymligt och ljust blev det, men varmt.

Vid övergångarna plingade en klocka när tåget närmade sig. Vi hade en sån alldeles i närheten av vårt hus, med både ljussignal och bommar, och jag har för mig att en bil en gång fastnade mellan bommarna. Men jag känner inte igen skylten som skymtar förbi i filmen, med det tydliga budskapet:

SE UPP FÖR TÅG.
Passera ej spåret då klockorna ringer och lamporna blinkar.

Och så visar filmen att stoppsignalen i Åkersberga hakat upp sig. Igen, suckar passagerarna. (Det känner jag också igen.) Föraren går av och ringer från stationens telefon i låsbart skåp. Sen tutar han och kör.

1973 förlängdes T-banan till Tekniska högskolan, så att man slapp ta buss sista biten. En återkommande uppgift för ”Nollan” vid KTH var att måla dit ”Kungliga” före stationsnamnet, något som officiellt inte hör dit eftersom bara högskolan, inte tunnelbanestationen, är kunglig. Ibland lyckades nollan så bra att man nästan trodde att stationen slutligen bytt namn, ibland blev det mest kludd.

Jobbet jag hamnade på 1989 valde jag faktiskt främst för att det låg på KTHs område alldeles vid Östra station. Om det inte var tågstrul så att jag måste ta bussen behövde jag alltså inte längre byta till T-bana. Inte heller behövde jag ha både tåg- och busstidtabell i huvudet för att kunna välja rätt vid bytet. Förbättrad livskvalitet!

Jag tog jobbet. Som tur var trivdes jag så bra på forskningsinstitutet att jag jobbade kvar även när de flyttade från KTH.

Vid anställningsintervjun visade det sig att det var en oväntad merit för mig att bo i Kyrkbyn. Då kunde jag vikariera för en forskare som också bodde där och hade kontakter med byns bagare, som släppte in oss bakvägen före öppningsdags för att hämta nybakat kaffebröd till vår kursverksamhet eller tårtor för diverse firanden. Som man ser på bilden ovan fanns en bagare även på Östra station, och han kom till och med upp till oss med brödet om vi var stressade.

I filmen från 1971 visas också filmsnuttar från en tågtur anno 1909. Då kallades banan ”världens uslaste” av Söndagsnisse Strix, man skämtade om alla urspårningar och det skrevs en revyvisa med refräng:

Kors i jösse namn vad det gick långsamt fram,
man hurra för den resan när man kom till Östermalm.

Rimbobanan/Djursholmsbanan/Roslagsbanan öppnades för allmän trafik i december 1885. Efter att den elektrifierats fick tågen fortsätta över Valhallavägen och ända ner till Engelbrektsplan. Det har jag vetat, men inga detaljer. Nu blev jag nyfiken, såg ytterligare en filmsnutt och läste på. Mer om Roslagsbanans stolta historia i ett senare inlägg.

Filmen avslutas med Alf Robertsons vemodiga sång:

Jag känner mig ganska nedstämd varje gång jag åker med ett tåg.
För jag vet att dom snart är borta, dom är offer för framstegens våg.
Men hur jag än resonerar så vet jag att förändringar sker.
Men spara några lok och några vagnar, även om dom aldrig rullar mer.
Tåg, tåg, tåg det finns inte plats för dig.
Men nu när du lämnar färden (världen?) – ta farväl av mig.

Och han försäkrar:

Jag kommer att minnas dig när lillpojken frågar: Pappa, hur såg det ut i en kupé?

Riktigt så illa gick det ju inte – än i alla fall.