Det finns rysare – och så finns det rysare… 😲

När det blev för nervpirrande att följa det amerikanska presidentvalet tog jag paus med andra rysare. Till Halloween samlade SVT gamla skräckklassiker och jag skrattade mig igenom några. När jag pratade med sonen sa han att ”Night of the living dead” från 1968 inte är så tokig. Så jag bestämde mig för att kolla.

Jag trodde den filmen innehöll mest bara vacklande levande döda och sprutande blod, och sånt intresserar mig inte. De läskiga filmer jag gillar är de där verkligheten krackelerar, tanken smyger sig på: Verkar inte de vänliga grannarna lite KONSTIGA? Inte ens sina närmaste kan man lita på… Eller sig själv.

Det var visserligen bara i början som världen såg normal ut i filmen, och det förekommer en hel del zombiewalk och läskigheter. Men man slipper det vanliga katastroffilmkonceptet: ett gäng modiga människor kämpar tillsammans mot faran, hittar kreativa lösningar, ger aldrig upp fast det verkar hopplöst.

Och man vet att åtminstone huvudpersonen/huvudpersonerna kommer att överleva – är det en man och en kvinna vandrar de tillsammans in i solnedgången. OM hjälten inte överlever är det för att han dött en meningsfull hjältedöd och räddat andras liv.

I den här filmen är huvudpersonerna en grupp människor som alla (helt begripligt) blir jätterädda när de levande döda börjar anfalla. De förstår inte vad som hänt och har inte en aning om vad de ska göra. Männen bråkar, en kvinna gör ingen nytta alls, utan är i total chock efter sin brors våldsamma död. Läget verkar hela tiden hopplöst – och det är det också. Alltså ungefär som jag föreställer mig att det skulle kunna vara om zombierna anföll i verkligheten, men sällan i skräckfilmer.

Hjälten agerar och tänker ut planer – så långt är det ”som vanligt” – men planerna misslyckas och två av huvudpersonerna dör direkt. På slutet är hjälten den ende överlevande – och gör som filmens fegis hela tiden ville att de skulle göra: gömmer sig i källaren.

Till sist kommer (förstås) ”kavalleriet”, här är det sheriffen och hans grabbar som skjuter och eldar upp alla zombies, så att allt ska bli som vanligt igen. MEN i den här filmen skjuter de tyvärr även hjälten, som de tror är en levande död, och eldar upp honom tillsammans med de övriga.

Jag vet ju att detta är en klassisk film så jag läser mer om den på IMDB. Anledningen till att de levande döda här aldrig kallas för zombies är att detta är den allra första zombiefilmen i sitt slag, den som skapade begreppet och har kallats alla zombiefilmers obestridliga kung.

Det förutsåg inte regissören George A. Romeros som bara gjort reklamfilmer när han 1968 började jobba med en budget på strax över 100 000 dollar satsade av honom själv och hans vänner. Filmen gjordes på 30 dagar i svartvitt (vilket många tycker hjälpte till att skapa en kuslig stämning). Mycket av dialogen var improviserad och inga kända skådespelare medverkade, många var rena amatörer: vänner och ortsbor. De hade ofta flera uppgifter – producenten och sminkösen spelade exempelvis även zombies.

Frankensteins monster

Som inspelningsplats lånade man ett hus som ändå skulle rivas, så man fick börja med att röja upp det. Där fanns ingen källare, så man spikade upp en dörr på köksväggen och spelade in de viktiga källarscenerna inne i stan. Bilen filmens syskonpar åkte i hade ”brodern” lånat av sin (riktiga) mamma, som fortsatte att använda den under inspelningen. När hon råkade krocka behövde man förklara skadan, och la snabbt till en scen där bilen körde in i ett träd. Och gravstenen man ser i närbild är äkta – det fanns inte pengar till någon konstgjord.

I början fick filmen hård kritik för sitt blodiga innehåll, men med tiden blev den allt populärare och 1999 kom den med i Library of Congress underavdelning National Film Registry, eftersom den ansågs vara en ”kulturellt, historiskt, eller estetiskt signifikant film”.

Eftersom man var först i sin genre hittade man allteftersom på vad som skulle gälla för zombier. Det otäckaste man kunde tänka sig var kannibalism, alltså bestämdes att zombierna skulle äta människor (även sina närmaste!). För att döda dem måste man förstöra hjärnan, eftersom det var den som var infekterad – i den här versionen på grund av strålning från en kraschad rymdsond (nytt på 60-talet, och kanske farligt!). Den allra första zombien som dyker upp på kyrkogården hade Frankensteins monster (i filmen med Boris Karloff) som förebild när han hittade på sättet att röra sig.

Hjälten var en svart man, vilket var mycket ovanligt på den tiden och har väckt många funderingar, men enligt regissören var han helt enkelt bäst vid provspelningen. Den 4 april 1968 var filmen var färdig så man kastade in den i bakluckan och körde till New York för att försöka hitta någon som ville visa den. När man körde genom New York kom radionyheten att Martin Luther King Jr blivit mördad.

Året efter blev det här en av världens mest framgångsrika filmer. Men regissören gjorde sig inga stora pengar på den, han var inte någon van förhandlare.

När jag flytt verkligheten ett tag återgick jag till att följa presidentvalet.

Möjligen hade jag påverkats av filmen? För när jag ser de vildögda amerikanska Trump-anhängarna banka på dörrarna till rösträkningen för att stoppa den tycker jag mig känna igen hur filmens zombier försökte ta sig in i huset. Till skillnad från de odöda kan de här vråla några ord. Men annars är det skrämmande likt.

Och det kan väl ändå inte vara USAs demokratiskt valde president som uppmanar medborgarna till revolt mot valet under stridsropet: ”Stoppa räkningen! (dessutom i ett ögonblick när han själv skulle förlora om räkningen stoppades)?

Nä, det kan inte vara presidenten. Det måste väl vara någon annan? Eller NÅGOT annat?

Bild ovan ur ”Night of the Living Dead
av George A. Romero, (PDM) via Wikimedia Commons

5 reaktioner på ”Det finns rysare – och så finns det rysare… 😲

  1. Just den filmen har jag av någon anledning missat, trots att jag förstås hört talas om den. Den är väl en stark inspiration till exempelvis långkörar-serien ”The Walking Dead” (där också huvudpersoner dör till höger och vänster). Läskig koppling till fanatiska folkmassor. Just nu har media utropat Biden till vinnare och Trump tydligen åkt och spelat golf(!) Hade det varit en film hade man tyckt att manusförfattaren var lite väl skruvad. (Vi har precis fått CNN så vi kollar en del där, inte minst blir man förundrad över hur studiopratarna lyckas hålla låda precis hela tiden i timmar, det gäller att fånga folks korta uppmärksamhet.)

    Gilla

    1. Ja, det kom ju en hel hop efterföljare sen. Jag kan ibland tycka att det är roligare att läsa om filmer jag sett än att se dem. 🙂

      Vi har kollat presidentvalet oavbrutet, tycker hela Trumperiet är för skruvat f a funka som filmmanus, inkl det senaste med alla stämningarna och ”JAG VANN STORT!”.

      Gilla

      1. Hittar det inte nu, men jag läste för ett par år sedan om en analys som två svenska psykologer gjorde av Trumps inlägg på Twitter från vinkeln barns utvecklingssteg. De ansåg att inga av inläggen kom upp i högre än motsvarande en 11-årings mognad, oftast yngre. Men kanske det passar vissa väljare, inte så många svåra ord, och en känslomässighet som skapar reaktioner. Ja, han kommer säkert vridas och vändas på i många böcker framöver…

        Gilla

        1. Jag läste boken av hans brorsdotter psykologen Mary Trump: ”Too much and never enough – How my family created the wolrd’s most dangerous man” om hur han blev sån. Och han uppfostrades målmedvetet till det. Mycket intressant! Den barndomen var en rysare på annat sätt, kan man säga…

          Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.