När jag ser amerikanska filmer om farligheter av olika slag blir jag inte riktigt rädd förrän hjälten säger: ”Allt ska bli bra, jag lovar!” DÅ vet man att det är kört. För hur f-n skulle nån kunna lova det?

I dessa pandemitider innebär för mig ”den svenska modellen” att vi blir behandlade som vuxna människor som kan ta eget ansvar, efter att ha fått information av experter och ansvariga. Sammanfattningsvis ungefär:

”Detta är ett okänt virus. Ingen kan alltså veta exakt hur det kommer att bete sig. Men om vi bara håller tummarna för att det ska gå över kommer onödigt många att riskera en plågsam död. Därför agerar vi med utgångspunkt från vad vi vet om de liknande virus vi känner till. Allteftersom vi lär oss mer om detta nya kan vi justera våra råd och rekommendationer. Först i utvärderingen av pandemin kommer det att finnas facit.”

Det låter ju inte så kul, men lätt att förstå. Eftersom jag varken är näringsidkare eller branschrepresentant behöver jag bara hålla reda på hur jag själv bör bete mig, och det har varit likadant hela tiden: Viruset finns hos andra människor, så ju längre tid jag vistas nära andra inomhus desto större blir risken att bli smittad. Om jag tänker så vet jag hur jag ska göra i enskilda situationer. Dessutom inser jag att mina organ är lika gamla som jag själv, oavsett hur pigg och ungdomlig jag känner mig. Alltså är jag extra försiktig, av ren självbevarelsedrift.

Och i början funkade det här personliga ansvaret riktigt bra. Men nu verkar alltflera (mycket storvuxna) barn leka ”Finn fem fel”: ”Men förut sa du ju annorlunda! FEL FEL FEL!” Och: ”Hur lång tid tar det här, jag ORRKAR inte längre!” Det påminner mig om när små barn måste åka bil i FLERA TIMMAR, och efter sju minuter börjar kinka: ”Är vi inte FRAMME snart?!”

När smittan ökar måste man ändra riktlinjerna. I SvD skriver Mårten Schultz: ”Varför gör inte regeringen mer mot smittspridningen?” och fortsätter: ”Det enkla svaret på frågan är: det finns inte så mycket mer den kan göra, då grundlagen måste följas.” Och så utvecklar han det. Han brukar skriva så att jag tycker att jag hänger med, och så är det även denna gång. Men en krönikör skriver : ”Joho, det kan de visst! Schultz är visserligen juridikprofessor, men… ” Fast hans resonemang greppar jag inte, han kanske bara VET: ”Pilutta dej!”

En annan skribent var i Norge i slutet av augusti: ”Redan på flygplatsen blev jag stoppad och uppläxad av en barsk norsk gränspolis bakom en glasruta. Det var skönt! Hon berättade tydligt vad jag skulle tänka på och hur jag skulle förhålla mig till de norska coronareglerna.”

En tredje tänker på ”all den tid jag lagt på gymmet för att äntligen komma i form. Är det plötsligt olämpligt att röra på sig också?” Fast sen pratar hon (genom fönstret) med en gammal krokig tant och frågar henne hur hon tror det blir i jul. Tanten viftar bort frågan och säger glatt: ”Det kommer fler jular!”

Så känner jag mig också. Eller, som nån annan uttryckte det: ”Inse att 2020 helt enkelt är ett skitår!” (Både Trump och pandemi!)

Hårfrisörskorna klagar över att de inte fått instruktioner om hur de ska göra. Min hårfrisörska tänkte själv: Munskydd, sprittvätt mellan varje kund, första morrontiden till gamlingarna. Jag dricker inte längre kaffe med kaka eller läser tidningar, utan behåller händerna under skynket. Vi pratar istället, med henne iförd munskydd snett bakom mig. Då vågar jag mig dit. Fast inte just när smittan är som intensivast.

Jag kan också tala om för alla (stora och små) barn att det INTE är en elak farbror Tegnell som bara för att jävlas hittar på regler för hur vi ska uppföra oss. Han sammanfattar vad han och många andra tanter och farbröder, som vet mer om detta än jag, kommit fram till – hittills. Och det ändras allt eftersom man lär sig mer. Eftersom det är ett okänt virus… osv (se ovan). När vi informerat oss tillräckligt är det upp till oss själva att ta ansvar för hur vi beter oss.

Ibland verkar det inte gå så bra. På TV såg jag killen på gymmet som sa: ”Jag blir så rastlös om jag inte går på gym. Och nu fick jag munskydd av min mamma, så då gick jag hit.”❓ Tjejen som shoppat: ”Javisst, jag känner till de nya reglerna! (paus) Enligt dem ska man visst inte shoppa? (generat fnitter). Fast… om man bara gör det en gång i veckan?”❓ Den medelålders kvinnan utanför shoppingcentret: ”Nä, egentligen ska man förstås inte shoppa – så det kanske inte var så lyckat att gå hit.”❓ När en gammal och vanligtvis förnuftig människa säger: ”Vad får man göra egentligen? Får man vara GLAD?” överfalls jag av en elak lust att svara ett strängt: ”NÄ!” Dum fråga riskerar att få dumt svar.

Jag har funderat över hur i all världen man ska kunna erbjuda ALLA möjlighet att testa sig så fort de vill. Det måste förstås finnas jättemånga som bara är oroliga, utan nån särskild anledning, och testerna visar ju bara om man är smittad JUST DÅ. Många tester kan det bli. Tydligen förekommer till och med ”festtestning”: man testar sig för att veta om man kan gå på fest.❓

Nu ska man ta bort möjligheten att boka in upprepade tester framöver, trots att man är frisk, och på hemsidan skriver myndigheten: ”Testning ska bara genomföras om man har symtom associerade med covid-19 som inte går över på ett dygn och som inte beror på någon annan känd orsak, till exempel allergi eller migrän”. Under vinterhalvåret är som bekant även andra luftvägssjukdomar vanliga.

Smittan ökade och tonen skärptes. Statsministern spände ögonen i oss och inpräntade: ”Gå inte till gym, bibliotek, ställ in middagar och hemmafester. Hitta inte på undanflykter som gör just din aktivitet OK utan håll fysisk distans.”

Då efterlyser en del mer detaljerad information om exakt vad som gäller i olika sammanhang. Jag kan ge ett gratistips: Man BEHÖVER inte vänta på ett förbud för att låta bli att göra nåt. Man FÅR tänka själv. För mig känns det väldigt tveksamt att just nu sitta flera timmar tillsammans med främmande människor inne på en bio, där ventilationen inte verkar vara världsbäst, med tanke på den ständiga, tunga popcornlukten. Därför låter jag bli det. Just nu.

De tuffaste säger: ”Stäng ner allting!” Medan jag funderar på hur det skulle gå till (och varför det inte gått så bra där man provat den metoden), säger en annan: ”Om vi alla går ner i källaren finns det inget samhälle kvar när vi kommer upp.” Det förstår jag faktiskt bättre.

Kommer vi att klara det här testet för vuxna och ansvarstagande?
Just nu känns det tveksamt.