I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” läser jag om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn stod (och brann) speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur kunde en gata få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

I Almqvists ”Herrarne på Ekolsund” från 1847 finns en kreativ förklaring. I nionde kapitlet, ”Gerillakriget” skildras hur fänrik von Drachenmilch i Gamla stan anfalls av en stor galt som rusar in mellan benen på honom och för honom som ett jehu ut genom porten, med hela sällskapet i släptåg.

”Tarteiffel!” skrek von Drachenmilch (som var tysk), helt övertygad om att det var djävulen själv som for iväg med honom. Men det hjälpte icke. I sporrsträck bar det av hela Svenska Prestgatan fram till Storkyrkobrinken och rakt in i den på andra sidan belägna smala och mörka gränden. Då tyckte von Drachenmilch att det gick för långt, så han skrek med full hals: ”Det bär in i helvetet”.

Af denna händelse är det, som gatan här fick namn av Helvetesgränd och heter så än idag (dvs 1847). Det vore också oförklarligt hur eljest en gränd som går i rak linje med Prästgatan kunde bära ett så opassande namn.

Överbilden visar fd Helvetesgränd, dvs Prästgatan norrut från Storkyrkobrinken, Larssons Ateljé 1902 (CC-BY) Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

En mera trolig förklaring är att namnet kom från området nordväst om Storkyrkan, som hette Helvetet. Så kallades förr ofta marken norr om kyrkan, eftersom det ansågs som ett mindre hedersamt vilorum för de döda. Där begrovs de fattigaste, brottslingar – eller kvinnor.

Här fanns också den s.k. Bödelstugan, där stadens bödel bodde fram till 1550-talet. Åtminstone före 1635 var bödeln vanligen en dödsdömd person som fick leva mot att han agerade bödel, ibland med första arbetsuppgift att avrätta sin föregångare. Han fick vanligen stadens märke inbränt och/eller båda öronen avskurna – som straff och för att inte kunna smita från sina uppgifter.

Förutom fri bostad fick bödeln kläder och mat, och det var stadens skyldighet att hålla honom med bödelssvärd. Han fick även kontant betalt, och Stockholms bödel fick lön av både av staden och slottet, eftersom han utförde arbeten även åt kungen och regeringen.

Ett tillskott till inkomsterna hade bödeln i den så kallade mästermanspengen, en avrättningsavgift som betalades av målsäganden, som möjligen tänkte sig för en extra gång innan han krävde dödsstraff om han visste att det kostade honom pengar. På det hela taget var dåtida lagstiftning inriktad mot pengastraff, och böter var det absolut vanligaste straffet.

Inte långt härifrån låg en tid också stadens galgbacke, innan den en bit in på 1300-talet flyttades till Pelarbacken (vid nuvarande Björns Trädgård på Södermalm).

SvD har gjort en kartläggning av Stockholms avrättningsplatser genom tiderna. Avrättningarna verkställdes i regel på öppna platser där det var god sikt. Alla skulle kunna se hur det gick för den som bröt mot lagen, avrättningarna gjordes inför publik och de hängda liken brukade få hänga kvar en tid, som avskräckande exempel. Men ingen ville förstås ha galgen bredvid det egna huset.

Stockholms första kända avrättning ägde rum 1280, när några upprorsmän halshöggs i ett torn vid Norrbro. Därefter avrättades människor i hundratals år vid Brunkeberg (nu Brunkebergstorg), bland dem Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson. Ett alternativ var Pelarbacken, vid nuvarande Götgatsbacken.

Men båda dessa platser utkonkurrerades under 1500-talet och 1600-talet av Galgberget på Södermalm. Den galgen fanns på Stigberget, som numera är bebyggt. Navigationsskolan (i dag Ersta Sköndal högskola) inrättades här 1907.

Stockholms sista galgbacke, som etablerades under 1600-talets andra hälft och användes som avrättningsplats ända in på 1800-talet, låg i Hammarbyhöjden, på en kulle söder om Kalmgatan, inte långt ifrån nuvarande Hammarby Sjöstad. Det var alltså där Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström avrättades. Den siste som avrättades här var gardisten Per Viktor Göthe som den 8 januari 1862 halshöggs inför 4-5000 åskådare.

På 1800-talet hade man övergått från hängning till halshuggning, som ansågs humanare. 1877 flyttades avrättningarna in i fängelserna, 1921 avskaffades dödsstraff i fredstid och 1973 i krigstid.

Om bland annat galgbacken och kolerakyrkogården kan man läsa mera på Enskedebilder.