Den här gången var det inte lika trevligt som vanligt att vara på landet. Först blev vi utan avlopp, därefter insnöade. Men det var först därefter som det blev riktigt illa. Dock har vi överlevt och lyckats ta oss hem igen.

Planen var att min man skulle vara behjäplig med att exempelvis undvika el- och fiberkablar när grävningen på vår tomt drog igång för det kommunala vattnet och avloppet, som nu är på G efter en skakig början som jag berättat om tidigare. Jag följde mest med som sällskap, och på vägen hämtade vi de nya mattorna jag beställt, men bestämde oss för att vänta med att lägga ut tills grävningen var avslutad. Det var klokt. Nästa gång vi kommer ner är det sanering som gäller, både inne och ute.

Först grävde man sönder det befintliga avloppet. Vatten hade vi, men kunde inte tappa ur det. Alltså ingen disk- eller tvättmaskin, ingen toaspolning.

Men det löser vi! (som barnbarnet kaxigt sa en gång.) Fram med en balja för disk, en för skölj, en slaskvattenhink och en pinkhink. Och jag hade läst att om kriget/krisen/ryssen kommer och kvaddar toaspolningen kan man ha en plastpåse i toan för det som inte hör hemma i pinkhinken. Vi hittade ett antal tillräckligt stora påsar att fästa under toaringen, och det funkade hyfsat.

Det finns förstås tillfällen när man längtar till det gamla fallfärdiga torpdasset… Men vi skulle ju snart åka hem, för grävningen gick (annars) bra i det kvardröjande sommarvädret.

Dagen innan vi skulle åka hem kom så SNÖSTORMEN! Genom alla virvlande flingor skymtade ett tjockt lager snö. Därunder nånstans fanns vår bil – med däck som passade bäst i barmark, om jag säger så… (Nu pratar vi inte mer om det!) Vi antog att snön raskt skulle smälta undan som den brukar där i trakten, och det gjorde den också. Men vi insåg att det fortfarande skulle finnas risk för halka, särskilt när vi kom närmare Stockholm.

Men det löser vi! Vi kunde ju lämna bilen och ta tåget hem. Det har vi funderat på tidigare, eftersom det främst är på landet vi behöver bil. Sagt och gjort! Det var gratis att ställa av bilen, och vi bokade biljetter över nätet, för säkerhets skull ombokningsbara.

Och det var tur. Natten till avresedagen fick jag magknip. Och sen EXPLODERADE magsjukan från helvetet. En gång tidigare har jag haft något liknande, med en obeskrivlig matthet och darrighet. Den här gången tillkom frossbrytningar: När jag slutat kallsvettas skakade sängen av mina skakningar, trots tre täcken.

Just när magen slog till hade de lämpliga ”toapåsarna” just tagit slut, och mattheten gjorde att jag knappt orkade sitta, och absolut inte huka över hink.

Vad göra? Allt ”Det löser vi!” försvann direkt.

Min man gav mig dispens att använda toan, grävarn var ju inte längre där och grävde. Det var tur. Jag kan antyda att när botten nåddes behövdes både hink och toa samtidigt, eftersom magen våldsamt kastade ut allt genom alla kroppsöppningar utom öronen… Och nu pratar vi inte mer om det.

Liksom förra gången var mattheten värst. Det var inte lätt att på toan fatta beslut om vilket som var viktigast: att sitta kvar och hoppas bli färdig, eller att hinna få ligga ner innan svimningen kom. Problemet var trappan från helvetet jag måste ta mig uppför för att nå sängen. Hade golvet varit varmare hade jag nog lagt mig direkt vid toan.

Till slut repade jag mig så pass att vi vågade beställa en ny tågresa, så bekväm som möjligt – taxi till närmaste tågstation, sen tåg hem via Göteborg. Sen vidtog en nervös sista tid före (den nya) avresan: Så fort magen gjorde sig påmind stelnade jag av skräck: ”Nu börjar det igen! Jag kommer aldrig hem mer!” 😱

Men det var bara magen som höll på att omstarta. Det gör den för övrigt fortfarande.

Packningen blev lite improviserad. För mig funkade det med min vanliga kabinväska plus (dator)rygga, men min man brukar ha bilen lastad med ett antal kassar med grejer till sina olika projekt. Samt kryckor. Till slut tog han sin stora rygga samt en shoppingvagn som han även kunde sticka ner kryckorna i. När vi låst dörren tappade shoppingvagnen omedelbart ett hjul, och rakapparaten i ryggan började av någon anledning brumma. (Jag såg mig om efter en dold kamera, men hittade ingen.)

Hjulet gick emellertid att skruva på igen och sen var det inga problem att ta sig till taxin. Omgivningarna såg ut som om det var minst ett år sen det senast snöat…

Fast SJ hade av någon anledning bokat oss på buss istället för lokaltåg första biten – och det visade sig dessutom inte vara en ”resbuss” med plats för resväskor (samt ev provisoriskt bagage med kryckor), utan en sån som stannar vid varje mjölkpall för att ta upp folk som ska till stan… Som tur var skulle vi från ändhållplats till ändhållplats, så vi fick både sitt- och väskplats.

Nästa gång vi bokar tåg vet vi alltså att vi måste filtrera bort buss(jävl)arna för att få åka med tåget, som vi nu såg åka förbi oss när vi väntade på bussen… Och att det nog är bättre med plats ”utan bord” – med bord fick jag sitta mitt emot en man som verkade jätteförkyld…

Nu äter jag med god aptit (fast har ingen aning om vart maten tar vägen – så långt funkar inte magen än). Någon förkylning har jag inte märkt av, men mattheten verkar sitta kvar längre än förra gången – det är säkert åldern.

Men jag tar mig långsamt upp på fötter, det gör jag.

Jag har drabbats av något liknande en gång tidigare (fast utan frossa!), men kommer inte ihåg hur länge sen det var. Så nu noterar jag allt här i externminnet, så att jag vet till nästa gång.

(Vilket jag hoppas blir ALDRIG!)