Om det inte händer så mycket just nu på den här bloggen kan det bero på att jag även skriver i nystartade lokaltidningen Stockholmstelegrafen, mest om gamla Stockholm och gamla stockholmare.

Just nu håller jag på med en serie om fem spionvandringar i krigets Stockholm – även känt som Nordens Casablanca, eftersom där kryllade av spioner. Precis som filmens Casablanca var Sverige en liten neutral ö, där båda sidornas spioner kunde samlas och sätta krokben för varandra.

Här kommer Strandvägsvandringen som smakprov. Övriga håller sig kring Stureplan, Humlegården, Valhallavägen/Diplomatstaden och Gärdet. Kanske något för sommarpromenaden – eller hängmattan?

Startpunkten är Dramaten vid Nybroplan. Inte för att där hände något dramatiskt under krigsåren, utan för att Gustav Mauritz Armfelt var teaterns direktör under Gustaf III – och åren efter hans död som general och konspiratör kan sägas ha varit sin tids James Bond. En av kvinnorna som föll för hans charm var hovdamen Magdalena Rudenschöld. Det tog en ände med förskräckelse.

Fortsätt läsa ”Stockholmsvandring – Bland krigets hemliga agenter nära Strandvägen”

När jag läser om gamla stockholmare hittar jag historien om Karl Johan Lidberg, som skulle fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund. Det visade sig att han använt peruken vid ett uppträdande på Gröna Lund och sen sålt den till en hårfrisörska på Drottninggatan för tre kronor, som han “använt för egen räkning”. Hårfrisörskan lämnade tillbaka peruken till dess ägare, och Lidberg kallades att tillsammans med målsman och medförande prästbetyg inställa sig i Kgl. Poliskammaren. I polisrapporten förtydligas i efterhand: “vid hemtnings påföljd”.

Fortsätt läsa ”Stockholmshistoria: Lösdrivaren och damimitatören Karl Johan Lidberg (1883-1950)”

Så det kan bli ibland! Jag dök ner i artikelarkivet för att få veta mer om den poetiske slaktaren Karl Johan Ekeblad, som på 1800-talet fanns på gården Fredriksdal vid Skanstull. Han slaktade hästar och propagerade i dikter och broschyrer för att hästkött skulle användas som människoföda. Då skulle hästarna också få bättre omvårdnad. Ekeblad var nämligen stor djurvän och fick 1894 Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj.

När jag sökte på ”Ekeblad” hittade jag även en rolig artikel från 1897 av Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter. Och vem var Mary Ekeblad? Det verkar vara en pseudonym för Hjalmar Söderberg, för i DN läser jag att Hjalmar Söderberg inte bara har tecknat en rad intressanta kvinnoporträtt utan också själv blev förknippad med en kvinnlig identitet. I skolan övertog han sin äldre systers skolböcker med hennes namnteckning, vilket lockade kamraterna att kalla honom Frida, och en av de pseudonymer han senare använde var – Mary Ekeblad!

Fortsätt läsa ”Om damers velocipeddräkt – och ett oväntat poetmöte”

En söndag för inte så länge sen fick vi komma in bakom det röda planket till en av de gamla söderkåkarna: vi var på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus. På hemvägen promenerade vi längs Fjällgatan för att se var Anders Fogelström bodde (nr 30) – och såg på 34ans port en skylt: ”Stigbergets Borgarrum”. Det var bara en kvart kvar av öppettiden, så vi återkom en annan söndag. Borgarrummen visas av frivilliga, när vi var där tjänstgjorde ett pensionerat(?) par, och besökarna var vi två och ytterligare en pensionär. Så det blev en ”privat”visning med mycket prat och kunskapsutbyte. Ingemar Lindmark tog bilderna.

Stigbergets Borgarrum skapades av Anna Lindhagen (1870–1941), dotter till Albert Lindhagen, som gett namn åt bl a Lindhagensplan eftersom han ledde det stora projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad. Hennes bror Carl Lindhagen var riksdagsman och borgmästare i Stockholm. Anna Lindhagen själv var utbildad sjuksköterska och socialdemokratisk politiker, djupt engagerad i många olika frågor, bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter.

Fortsätt läsa ”Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

Nyfikna på hur de röda kåkarna egentligen ser ut bakom sina höga plank gick vi på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus (som vi verkligen hoppas man ska ha råd att visa även framöver). Som bonus fick vi denna gång sällskap av Maria, som jag tycker mig känna så bra, fast vi hittills bara träffat per blogg. Lika kul IRL, kan jag bara säga. En halvtimmes väntan gick fort.

---

Uppdatering: I november 2020 intervjuade SvD Anita Lindberg, barnbarnsbarn till Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i husets f d bakstuga med sina fem barn, vars pappa just dött i lungsäcksinflammation. 2020 sitter de på innergården till Blockmakarens hus, där Anita 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som satt i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Anitas farmor var Emilias äldsta dotter Rut, som inte ville följa med och titta på huset på 80-talet, när det blivit museum. Minnena var nog för tunga. Men det gick bra för barnen, säger Anita: Jag träffade dem alla när de var gamla. Alla överlevde trots den tuffa uppväxten och hade bra hälsa och humör. De var alltid så härligt glada. Och farmor sa aldrig ”den där tjejen” utan hon sa i stället ”bönan”. Det var söderslang som gällde – särskilt från hennes bror.

---

Fortsätt läsa ”På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

Häromveckan skulle vi fika med en vän på Himlavalvet, kaféet uppe på Observatoriekullen intill Observatoriemuseet, men hamnade på ett event: Månlandningen 50 år, anordnat av Fuglesang Space Center med motto ”Ta ner rymden på jorden”. Vi stannade förstås till nedräkning och skålade i mousserande kl 21.17, exakt 50 år efter att månlandaren Eagle landade på månens yta. Det finns bildbevis på att vi var där: I en av kvällstidningarna skymtar en av oss åtminstone bakifrån i den filmade intervjun med den svenske astronauten som förstås var kvällens stjärna. Det skålades också.

Men det här ska handla om Observatoriet och dess omgivningar. Jag hade hunnit besöka muséet innan det stängde och blev nu nyfiken på att veta mera. Och när jag läser i ”Kunskapens kvarter” om de många högskolebyggnader och studenter som samlades runt Observatoriekullen inser jag att även jag är en del av den historien. Så nu passar jag på att lära mig mer om det jag varit med om – och lägger som vanligt in det i mitt ”externminne” – bloggen. Med karta och allt! (Längst ner på sidan).

Fortsätt läsa ”Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar”

När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1793 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. 

Och det blev med åren  många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull.

Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Fortsätt läsa ”Årstafrun och eftervärlden”