Min favorit i TV-serien Friends är Phoebe, den utflippade blondinen med ett brokigt förflutet som sjunger egna visor, bland annat om en illaluktande katt. Hon försörjer sig som massös och på diverse extraknäck. En gång skulle hon sälja toner, och fick veta att svaret på kundens alla frågor fanns i pärmen hon fått. Den enda fråga hon själv hade till chefen var: ”Vad är toner?” Sen var hon redo att börja jobba.

Den första kund hon ringde svarade att han inte behövde någon toner eftersom han tänkte ta livet av sig. Han var nämligen fast i ett meningslöst jobb och ingen av kollegerna visste ens om att han existerade. Och Phoebe bläddrade frenetiskt i sin pärm – utan att hitta just den invändningen.

Jag däremot hittar en video:

Eftersom just denna möjliga invändning inte fanns i pärmen, skulle hon förstås ha avslutat samtalet och ringt nästa kund. Men Phoebe var inget proffs, så hon fortsatte att prata med kunden för att försöka få honom att ändra sina planer. De pratade länge, och när kunden försökte avsluta skrek hon åt honom: VÅGA inte lägga på! (Då gick chefen förbi och nickade gillande: ”Den nya börjar bli bra.”)

Slutet är inte med i videon, men när självmordskandidaten till slut la på luren åkte Phoebe till hans kontor och försökte övertyga honom på plats. Man får intrycket att hon lyckades- nu hade ju åtminstone EN person visat att hon visste att han fanns, och verkade vilja att han skulle fortsätta med det.

Fast själv fick hon förstås troligen sparken. För Phoebe följde definitivt inte regler och rutiner. Nånsin.

Nu läser jag att säkerhetspolisens livvakter under flera år har äventyrat säkerheten för statsministern och kungafamiljen samt andra i Sveriges centrala statsledning. Livvakter är ju vältränade, och nu visade det sig att i deras träningsapp vem som helst kunde följa alla deras löprundor – och därmed exakt veta var de (och därmed deras skyddsobjekt) höll till. I appen kunde man välja att inte visa uppgifterna offentligt, men åtminstone de livvakter tidningen kollat upp hade valt att vara helt öppna med sina prestationer.

När tidningen ville ha en reaktion från regeringskansliet hänvisade de till Säpo. Och tur var väl det, för där hade de inte haft en aaaning om hur medarbetarna använde träningsapparna förrän tidningen talade om det. Men då reagerade de förstås lika ”kraftfullt” som vanligt: ”Det är vår uppgift att försvåra och förhindra kartläggning av skyddsobjektens rutiner och vanor. I det här fallet har vi olyckligtvis möjliggjort kartläggningen. Vi tar uppgifterna som kommer fram i granskningen på stort allvar.” Och så det vanliga:

Vi vidtar nu åtgärder för att säkerställa att rutinerna följs.

Och sedan DN kontaktat Säpo har livvakterna faktiskt stängt ned eller låst sina konton från insyn. Och nu ska rutinerna ses över. Som vanligt.

Fast jag förstår ju – också som vanligt – inte att det ska behövas rutiner för att begripa sånt. Rutiner kan nog vara bra, men åtminstone jag trodde att den stora skillnaden mellan mänsklig och artificiell intelligens var att människor kan göra rimlighetsbedömningar, uppskattningar och avvägningar, etc, medan maskiner lyder blint.

När AI hjälper oss att söka information på nätet brukar det därför finnas en liten varning om att ”det kan vara fel” – AI samlar nämligen tjänstvilligt ALLT som finns där, utan källkritik. Till skillnad från människor är AI dessutom ALLTID vänlig och stöttande mot den mänskliga användaren. Vilket ju KAN innebära att även självmordstankar och konspirationsteorier uppmuntras. Men man hoppas att AI ska vidareutvecklas.

Och kanske även människor kan vidareutvecklas. Man kan lära av vår vän Walter Frankenstein, som dog i april, 100 år gammal och klar in i det sista. Men trött – vilket han annars aldrig var. Han överlevde Förintelsen gömd i Berlin tillsammans med hustru och två små barn – den enda överlevande gömda familjen.

Efter kriget tillbringade han en stor del av livet med att försöka se till att det som hänt inte skulle hända igen. Han blev allt oroligare.

2014 tilldelades han Tysklands Bundesverdienstkreuz för ”särskilda prestationer inom politik, näringsliv, kultur och humaniora”. Han förvarade den alltid i ett etui tillsammans med sin gamla medfarna Davidsstjärna och sa:

”De passar ihop, visar både det Tyskland som ska finnas kvar och det som aldrig får komma tillbaka. Jag hoppas att jag kan bidra lite.
Det är därför jag är här.”

Nu är han inte längre här, men hans verk och död uppmärksammades i många länder. Fast inte så mycket i Sverige, trots att han bodde i Älvsjö.

Han hade också sparat en tröja som han fått inför en föreläsning för tyska skolbarn. Han drog genast på sig den – och när han dök upp ur halsringningen hade hela klassen öppnat sina jackor: Alla hade likadana tröjor med påskriften:

Tänk själv! säger Walter Frankenstein

Det gäller fortfarande.

Walters tröja

PS: Nazisterna var ena jävlar på att följa regler och instruktioner.