En dag med vackert svenskt sommarväder, dvs 22 grader varmt, spridda moln och lite fläktande vind, åkte vi till Morlanda gamla kyrkogård. Maken letade förfäders gravar med hjälp av en gravkarta medan jag planlöst gick runt och tittade på de gamla gravstenarna.

Med tanke på att jag inte alls bryr sig om vad som händer med min kropp efter döden är jag märkligt intresserad av att gå runt på gamla kyrkogårdar med för mig helt okända gravar och fundera över hur olika gravstenarna ser ut, vilka yrken människorna hade och hur gamla de blev. Särskilt brukar jag stanna vid de små stenar som markerar barngravar.

På Morlanda finns en särskild avdelning för släkten Bildt, omgiven av en låg stenmur och med många pampiga gravstenar, med och utan vapensköld. En mindre sten ligger i gräset och är täckt av bara namn: Här ligger sjökaptenen Knut Bildt och fem av hans barn, varav tre dött samma år.

Fortsätt läsa ”Döden på den gamla goda tiden…”

När värmen lugnat sig så att vi riskgruppare inte bara orkar sitta och flämta i vår tackolov relativt svala lägenhet, tar vi en promenad längs Igelbäcken. Vi möter inte så många, och de flesta gör virusanpassade omvägar vid möte.

Annars finns det gott om plats att vika undan.

Och vad hittar vi väl inte där – om inte ett antal helt corona-anpassade sittplatser:!

Här andas man inte in varandras (möjligen virusbemängda) utandningsluft, vilket vi har lärt oss att man ska undvika. Prydligt uppradade kan man ändå prata med varann, i trädens angenäma skugga. Plats för fika finns det också.

Bra, va?

Fortsätt läsa ”Liten sommarhälsning från förorten”

Vi hade ju rest bort för att fira makens födelsedag. Först på bussen från flygplatsen fick vi reda på att det var en perfekt tidpunkt att besöka Madeira: Blommorna började just slå ut och det var karneval! Och på Madeira firar man länge: hela stan och många människor är dekorerade i 13 dagar! Vi valde att se två karnevalståg, ett i veckan. Bilderna tog Ingemar Lindmark.

Barnen hade ett eget tåg, där ett tusental från olika skolor och förskolor tågade genom centrum i kostymer de själva och deras föräldrar gjort. Det såg vi inte, utan nöjde oss med de utklädda barnen ”på stan” och vid de vuxnas karneval. På bilden samlades en barngrupp i parken där vi ofta var.

Till födelsedagsmiddagen letade vi reda på en liten indisk restaurang, där man INTE försökte ragga upp oss. (Vi surkärringar gillar ju inte sånt! 😠) Den låg vid en liten sidogata ovanför en rent ovanligt brant backe. Jag skämtade om att inkastaren aldrig skulle släppa oss när vi så tydligt klättrat upp till just den här restaurangen. Men de hade ingen inkastare, det var en gäst vi sett utanför.

Fortsätt läsa ”Karnevalsveckor på Madeira”

Vi stannade alltså inte på balkongen hela semestern, fast det kanske lät så i mitt förra inlägg. Först utforskade vi rummet och hotellet.

I duschen hittade jag en SOS-skylt(?). Var det meningen att man skulle dra i snöret för att tillkalla personalen som på gamla tiders herrgårdar? Bra för oss gamla mänskor i så fall – och såna fanns det gott om på hotellet. Fast den hängde så högt upp att åtminstone jag måste stå för att nå den – och då kanske nöden inte är så stor.

Halkmatta i duschen var i alla fall bra. Fast det var inte duschgolvet som blev snorhalt när det blev vått utan badrumsgolvet: HJÄLP! På spegeln fanns information om att man inte skulle slösa på vattnet, och det var ju bra. Fast man fick spola länge för att få till rätt temperatur – och vill man nånsin ha kokande vatten i duschen?

Vi undrade också vad det blå ljuset betydde, som ibland lyste upp vårt rum. Och varför vi hade röd lampa utanför dörren. Så småningom hittade jag bland strömbrytarna Stör-ej-knappen vi pinsamt nog råkat trycka på. (Som tur är lät städerskan inte hejda sig av rödljuset.) Fast den blå ”dödsstrålen” fick vi aldrig någon förklaring på.

Fortsätt läsa ”Mera från Madeira”

Tänk ”streetsmart äventyrslysten kick-människa” – och ta motsatsen. Där har ni mig. Alltså ingen lyckad resenär. Jag kallar det för resfeber, men det är mer ”Tänk om jag kommer bort?” Känslan, inte tanken, för jag inser ju att jag inte gärna kan komma bort när jag aldrig åker till ödemarken och inga problem har att be om – och få! – hjälp. Det här är mer liksom – existentiellt. Och eftersom jag inte söker yttre dramatik och upplevelser så finns inget som lockar. Resa är alltså INTE något jag gärna-vill-men-inte-vågar.

Men nu fyllde maken jämnt och ville gärna att vi skulle åka nånstans. Så vi åkte till Madeira, bodde bekvämt i ett klimat som svensk sommar. När vi kom dit såg det ut som på bilden ovan – i slutet av februari. Sen började det blomma på allvar…

I efterhand funderade vi båda: Varför i all världen bestämde vi oss för att resa med bara handbagage? Sen mindes jag: Vi hade bara tänkt vara borta en vecka och jag har rest så förut. Man slipper oroa sig för förkommet bagage och kan t o m checka in on-line, så att man inte blir försenad till planet. (Allt detta ingår naturligtvis i min plan för att minska den där ”resfebern” jag talar om. )

Fortsätt läsa ”Den inkompetenta resenären”

Det händer att vi gör små utflykter från stugan. Nu senast åkte vi till Gullholmen, ett av Bohusläns äldsta fiskesamhällen, där människor bodde redan på 1200-talet. Under de stora sillperioderna på 1700- och 1800-talen växte samhället. Man fiskade makrill och exporterade till USA via Norge, där den röktes för att bli tilltugg till whisky. Efter första världskriget avtog fisket på grund av försämrad lönsamhet, och numera finns ett hundratal åretruntboende, resten är sommargäster.

I den idylliska omgivningen med alla prydliga vita hus klättrande på klipporna i strålande sol är det lätt att glömma att det var ett tufft liv här ute. Men på kyrkogården påminner gravstenen om dem som ”under stormar och ofred föllo i havets kyrkogård”. Och lite senare hittade vi den gamla stenstugan dit en familj tog sin tillflykt sen sillen slagit fel.

Fortsätt läsa ”Bland skeppare och svalungar på Gullholmen”

Plötsligt hade jag lyckats leka sönder mitt Googledokument med bloggutkast och idéer. Google frågade om jag ville rapportera felet till dem, men jag tackade nej. När jag sen testade ”bakvägar” att åtminstone kunna kopiera texten fick jag ett skrämmande meddelande: ”Google har blivit underrättat och söker en lösning”. HJÄLP! Vem har tjallat?  Var är de? (Kikar mig skrämt över axeln). 😱

Bestämmer mig för att lugna ner nerverna med att lägga ut lite bilder från vår promenad i solens sken för några veckor sen. Så mycket sol faktiskt att jag tog bilderna i blindo, så de blev som de blev. Men fint var det, några minuter ifrån vår port om vi går åt andra hållet än till galleria, T-bana, bussar, bio etc.

Fortsätt läsa ”På promenad i Stockholms stad 🎵 🎶”

Vi åker dit ibland, mest för att det är så rolig blandning av gammalt, nytt, halvgammalt och låtsas-gammalt. Och ja, de står för det, har varningsskyltar att man kan fråga om man undrar om åldern. Hur många som nu tror att en jättelik silverpingvin eller en knallrosa byrå är antika, men i alla fall.

Mycket femtiotalsteak var det, gamla tidningar, småpryttlar och väggur med skylt att de är prydnadsföremåk, inte tidhållare, ja ni vet. Mycket folk var det också i de trånga gångarna. De har byggt ut och håller nu på att reparera ett uthus, där jag minns att golvet på övervåningen svajade så vi gick upp bara en i taget – och knappt det. 😉

Jag såg en rolig jättelik köpmansdisk(?) med otaliga smålådor, skåp på kortsidorna – och soffa på baksidan! Men när jag såg drakstolarna fastnade jag i funderingar:

Fortsätt läsa ”Nu har vi varit i antikladan.”