Visserligen har jag kommit fram till (och skrivit om) att jag INTE vill bli bemött med vördnadsfull ”respekt”, utan hellre känna att jag är med ”i samma lag” som exempelvis vårdpersonal om jag eller närstående är sjuk.

Men några jävla låtsaskompisar vill jag inte ha!
Som jag också klargjort tidigare.

Tyvärr verkar de bli allt svårare att undvika. (Är vi ockuperade? 😯 ) Jag hoppar över artiklar med intima detaljer om människor jag inte känner och zappar förbi alla TV-program där ”låtsaskompisarnas” leenden är så breda och tandvita att mungiporna riskerar att mötas i nacken, så att överdelen av huvet trillar av. (Fast det kanske inte skulle märkas så mycket? tänker jag elakt. Jag blir sån ibland.)

Fortsätt läsa ”Hjälp: Låtsaskompisarna tränger sig på! 😱”

Jag får in roliga minnen till Enskedebilder.com, därför är jag mest där för närvarande. Men nu måste jag göra en liten paus för att här berätta om min senaste kontakt med Postnord. Om det gick efter mig kunde det gärna vara den sista, men jag kan ju tyvärr (oftast) inte styra vem som ska leverera mina varor.

Motvilligt har jag tvingats inse att min efterklimaktefigur kräver tantbyxor med midjeresår. Resten av mig är (oftast) storlek 40, men INTE midjan/magen. Det är bara att tugga i sig. Men nu när jag hittat en leverantör på underbara nätet så borde allt vara frid och fröjd. Det är det inte. Jo, brallorna funkar bra, men inte leveranserna.

Förra veckan beställde jag nya byxor. Av någon anledning fick jag ingen beställningsbekräftelse och kunde inte följa beställningen på butikens hemsida, men när jag mejl-frågade kom snabbt svar: Beställningen fanns och skulle levereras inom några dagar. Jag hittar den även på Postnords spårningssida. Som vanligt löper allt smärtfritt från Tyskland genom Danmark och fram till Veddesta. Där är den ”på väg”. Och det fortsätter den att vara – precis som vid tidigare leveranser.

Finns ens Veddesta? Är det ett svart hål? 😱

Fortsätt läsa ”Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet”

Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter.

Fortsätt läsa ”Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!”

Jag fortsätter att tampas med mina icke-livshotande, men jävligt segdragna och jobbiga bältrosefterskalv, sex veckor ”and  counting”. Klarade en kort pensionärspromenad, men när jag måste vänta på apoteket resulterar det i darrande ben. Oklart om det  beror mest på taskig kondis eller sömnbrist. Det är åtminstone sällan jag börjar gråta numera, det är mera ocharmigt sur och otrevlig som gäller: ständig klåda och sömnbrist är IRRITERANDE! 😡 (Arma omgivning.)

Lista över krämpor: Tandilningar och “flådd” läpp och tunga = svårt att  äta och prata. Värk och ömhet på hakan upp mot örat, som fortfarande känns obehagligt (fast hörseln verkar vara tillbaka). Och så det värsta: KLÅDAN och stickningarna! Alla krämpor tillsammans gör att jag inte sovit en hel natt sen Valborg, försöker nu få ihop några tvåtimmarspass sömn per natt, helst utan vanebildande insomningstabletter. Det går så där.

Fortsätt läsa ”Att skaffa hjälp när man mår dåligt: PÅ’T IGEN!”

I dessa elektroniska tider använder vi posten väldigt lite. Våra erfarenheter när vi gör det avskräcker oss dessutom.

Jag skrev i ilska om våra märkliga erfarenheter när vårt betalda turistkort – efter att ha kunnat spåras genom Tyskland – spårlöst försvann så fort det kommit fram till svenska PostNord. Kundtjänst hade ingen aaaning om vart, för inget syntes på hans skärm.

Det vi reagerade mest mot var att den stackars nyanställde(?) kundtjänstpojken inte hade någon att hänvisa ett knepigt ärende till. Han fick(?) inte tala om vad hans chef hette eller vilken avdelning han jobbade på, inte ens vad han själv hette i efternamn.

Detta tyckte vi var extra konstigt eftersom det inte heller då var direkt OVANLIGT med klagomål på posten.

Fortsätt läsa ”PostNord – plattityder och prioriteringar”

Maken har slutligen lyckats övertala mig att åka utomlands igen. När man som innekatt lämnar det trygga hemmet åker man gärna till en plats, där man också känner sig lite hemma. Så 9 juni åker vi till Berlin – igen. Denna gång tänkte vi koncentrera oss på mur-historia. Jag var ju regelbundet där under hela murens livstid, 1961-90. Dessutom vill jag gärna kolla in mina ex-svärföräldrars hemkvarter, där vi alltid bodde. Men vi får se, återkommer om detta.

För att slippa ankomststrulet förra gången
beställde vi i god tid våra behändiga Berliner Welcome Cards på nätet. Det var väldigt enkelt och jag kunde följa kuvertets snabba färd från Tyskland till Malmö.

Där blev det liggande.

När vi kom hem från landet den 4 juni insåg vi att korten låg i Malmö sen den 1. Vi måste agera! Men Postnords kundtjänst går tyvärr bara att nå vardagar på kontorstid, så helgen och nationaldagen gick. Strax efter 08.00 första vardag ringer jag och får vänta på de 19 som varit ännu snabbare.

Fortsätt läsa ”Förr hade vi Posten, nu har vi Postnord. Vad har vi gjort för ont? 😕”

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

Fortsätt läsa ”Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?”