Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.”

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: ”BJÖ€”. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst.” Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Fortsätt läsa ”Om en femårig författare och regissör”

Lille B, 3,5, var på besök i stugan samtidigt med många okända, vuxna och STORA barn (10-12 år). Han tog genast itu med situationen. Mormor fick äran och nöjet att vara följeslagare.

När onödigt många okända människor plötsligt dyker upp kan det vara bra att först dra sig undan lite, för att kolla läget. Kanske uppför vindstrappan med nån man känner? Om man träffar ett enda stort barn där går det bra. Ner igen – och ännu fler människor har samlats i hallen. B funderar högt: “Det kanske är bäst att vi går upp igen?” Men sen får han annat att tänka på: ansvaret för en blombukett och koll att det blir lagom mycket vatten i vasen.

Fortsätt läsa ”En liten människa utforskar sin plats i världen”

Vi skulle få följa med barnbarn B, två år och sju månader, på museum. Första försöket gick inte så bra, han tyckte inte att han skulle behöva ta på sig byxor, nu när han just fått semester från förskolan. Vi förklarade klädkoden på museer och kollade då och då om han ångrat sig, men det var “Nä!” Inga byxor på semestern.

Men bara vi slutade tjata underhöll han oss älskvärt: Byggde jättehöga legotorn och knölade in tre strumpor i tre plastbägare och radade upp på bordet (glass?). Och berättade för oss att ringsvanslemurens ungar får rida på axlarna. Jag visste inte att såna djur fanns, men han hade bilderboksbevis.

När det var kaffedags hörde han ordet pepparkaka och ville inte vänta på mamma, utan frågade hoppfullt: “Kanske mormor kan ta fram peppakaaka?” Mormor tyckte att han fick ha lite tålamod.

Fortsätt läsa ”Med barnbarn på museum”

Jag hörde ett radioprogram om pappan som försökte få vårdnad om sin son. Föräldrarna hade inte bott ihop, men när sonen togs ifrån mamman, ville pappan att ta hand om honom istället för att han skulle hamna i ett familjehem. Det blev början till en lång historia om övervakad samvaro, som bedömdes på olika sätt av olika instanser. 

I ett annat fall läser jag att mamman ”kan ha haft en för stor ambition att komma sin son nära och därför ha uppfattats som påträngande” – enligt de tre personer som övervakade mammans besök i jourhemmet. Pappan har alkoholproblem och anses inte lämplig som “boende-förälder”, men han får ändå ensam vårdnad om åttaåringen, som fortsätter att bo i jourhemmet.

Fortsätt läsa ”Perfekta föräldrar – finns det?”

Jag läste delar av SvDs serie om dem som av olika skäl ångrar att de blivit föräldrar, och kan förstå behovet av att anonymt få skriva av sig om en så förbjuden känsla. En del har känt omgivningens barnförväntan så starkt att de gett efter för pressen. Det måste ju vara fruktansvärt, med tanke på vilket hundraprocentigt åtagande det är att ha barn.

Som storasyster visste jag något om det och väntade tills min barnlängtan blev oemotståndlig. Och har (därför?) aldrig  ett ögonblick ångrat det, trots att jag inte är nån bullbakare och jobbat heltid utom det då lagstiftade halvåret föräldraledighet per födsel. Hade det inte fungerat att jobba så hade barnens behov gått före. Självklart.

Fortsätt läsa ”Att ångra sitt föräldraskap”

Läser en blogg av pappan till ett mobbat barn, som medverkat i programserien “Det handlar om oss”.  Inte i bloggen, men i en del (anonyma) kommentarer dyker det förstås upp: “Sverige sjunker snabbt nu.” “Man ängslas för sina ljushåriga barn.” Etc.

Så jag funderar: Var det verkligen bättre förr? Jag gamla människan borde ju veta…

Minns en mellanstadieklass i mitten av 80-talet, i ett välanpassat, homogent  villasamhälle. Barnen hade haft samma lärare hela småskolan, lite sträng, men rättvis och omtyckt. I mellanstadiet fick de en ny och deras gamla fröken blev barnledig.

Fortsätt läsa ”Om handfallenhet vid mobbning”

Vi missar aldrig programserien med  Morgan Alling och mobbningsforskaren Björn Johansson, som på ett suveränt och mycket konkret sätt tar upp svåra frågor så att de verkligen förefaller “gå in” hos ungdomarna. Och hos åskådarna.

Som vanligt gäller dessutom exakt samma sak för vuxna. Så om skolbarn lär sig att verkligen känna igen och reagera mot mobbning i alla dess former – inte teoretiskt utan rent instinktivt – är det ju något de bär med sig in i vuxenlivet. Med all dess aggressivitet, vuxenmobbning, (nät)hatande.

Visst är det en svindlande tanke?

Fortsätt läsa ”Om Morgans mission mot mobbning”

Jag sitter och tittar på en suddig bild av lille B. Den kunde inte bli annat än suddig, eftersom rörelsen var så ilsnabb. Vi vuxna satt och pratade i köket. Ibland ropade vi: “VAR är lille B?”. OCH DÅ KOM HAN RUSANDE! VARJE GÅNG! Med strålande ögon och ett jublande leende gjorde han en triumferande piruett innanför köksdörren:

Vi förstår varann! Ni ropar och jag kommer! och
Här är jag! Visst gör det er JÄTTEglada!

Och det gjorde det ju. 🙂

Fortsätt läsa ”Små barns jublande glädje – och deras självklara “JAG FINNS!””