Jag hörde ett radioprogram om pappan som försökte få vårdnad om sin son. Föräldrarna hade inte bott ihop, men när sonen togs ifrån mamman, ville pappan att ta hand om honom istället för att han skulle hamna i ett familjehem. Det blev början till en lång historia om övervakad samvaro, som bedömdes på olika sätt av olika instanser. 

I ett annat fall läser jag att mamman ”kan ha haft en för stor ambition att komma sin son nära och därför ha uppfattats som påträngande” – enligt de tre personer som övervakade mammans besök i jourhemmet. Pappan har alkoholproblem och anses inte lämplig som “boende-förälder”, men han får ändå ensam vårdnad om åttaåringen, som fortsätter att bo i jourhemmet.

Jag börjar fundera på hur många “vanliga”, biologiska föräldrar som skulle bli godkända som föräldrar. Om de kollades. Hur skulle det ha gått för mig själv?

Eftersom mitt första barn kom en månad för tidigt hamnade hon på specialavdelning, så vi fick inte lära känna varann på BB. När vi åkte hem minns jag starkt känslan av att ha fått henne “på prov”, och att experterna snart skulle komma och kolla om jag gjort rätt. Trots att jag ju visste att det inte var så.

Känslan gick snabbt över, när jag hemma med stöd av mormor fick lära känna dottern. Hormonerna(?) gjorde mig mera ko-aktig och mindre nervös än vanligt, men det var i lugnet och ostördheten jag lärde mig att känna in vad de olika skriken betydde och få den där starka ögonkontakten, den som man samtalar med innan orden kommer.

Att det inte bara är för mig det var så ser jag på programmet om hur de fumliga nyblivna föräldrarna på BB får lära sig allt från början. En mamma är medtagen och pappan ska flaskmata, men sitter handfallen: “Hur gör man för att väcka honom?” Då minns jag en arbetskamrat som på BB ett tag efter att hon – under övervakning – badat och klätt barnet kom på att hon inte torkat “alla vecken”. Jätteviktigt, hade vi ju lärt oss! Sprang in till personalen och berättade andfått. Och de skrattade: “Vad ska vi göra åt det nu? Klä av och torka i efterhand?”

Ambitiös som jag är hade jag förstås gått kursen och bytt dockblöjor. Så jag tog den riktiga bebisens ben i det rekommenderade “pilsnergreppet” – och släppte chockat taget när barnkroppen böjde sig i midjan. Det gjorde aldrig celluloiddockan.

Tänk då att någon timme ibland umgås med ett litet barn man inte riktigt känner, medan  kritiska ögon utvärderar allt man gör. Och man vet att allt står på spel. Det måste vara övermänskligt att under sådana förhållanden skapa en atmosfär som inte det lilla barnen instinktivt – och helt korrekt! – uppfattar som spänd och obehaglig.

Att då alltid vara fullständigt lugn, aldrig brusa upp eller råka i affekt. Framför allt aldrig nånsin stöta sig med dem som ska utvärdera ens insatser som förälder. SAMTIDIGT måste man visa hur varmt fästad man är vid barnet. Om jag skulle märka att mitt barn for illa, exempelvis av en utdragen vårdutredning, som gjorde barnet förvirrat, skulle jag bli oerhört emotionell – och inte på nåt bra sätt! Utredarna skulle alldeles säkert uppfatta mig som aggressiv.

Pojken i radioprogrammet var allt oftare hos pappan för att förbereda en flytt dit. Men tveksamhet uppstod och pappan fick en dag per telefon(!) veta att man tills vidare skulle göra paus i umgänget. När pappan svarade i telefon satt sonen bredvid honom. För att inte skrämma honom gjorde pappan sitt yttersta för att behärska sig. Då noterade man att pappan inte verkade bry sig om att han inte skulle få träffa sonen.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, kallas sånt.

Vi hade tur som haft förmånen att först få barn och sen kunnat lära känna dem i lugn och ro. För att så småningom kanske blivit rätt hyfsade föräldrar.

När jag för första gången skulle byta blöja på barnbarnet kändes det VÄLDIGT länge sen sist och inga hormoner kom heller till min hjälp. Trots att blöjbyten numera är mycket enklare än med gamla snibbarna bar jag mig så fumligt åt att barnet tydligen tyckte synd om mig: helt mot sin vana låg han fullständigt stilla på skötbordet och såg lätt bekymrat på mig: “Hur ska detta gå?”

Men det gick bra. Ögonkommunikationen funkade i alla fall utan problem. Och det är ju i alla fall det viktigaste! 🙂