Hjälp! Håller vi på att kvadda våra hjärnor? 🤯😱

Nyligen presenterades resultatet av senaste “PIRLS”, den internationella studien som vart femte år jämför fjärdeklassares kunskaper i och attityder till läsning. Det var lite nervöst, för fram till nu hade trenden för Sverige varit nedåtgående: från att 2001 ha legat i topp var vi 2011 medelmåttiga.

Här hittade jag Skolverkets inbjudan till eleverna inför PIRLS:

(Observera den käcka bakgrundsmusiken och de korta inslagen – inga långtexter här, inte. Trodde man att ingen skulle hänga med annars? Tänkte surkäringen ganska högt.)

I väntan på årets rapport lyssnade jag på hjärnforskaren Julia Uddén i P1-morgon: ”Därför blir vi dummare av att läsa kortare.”: Det som kan förändras när vi ägnar alltmera tid åt sociala medier är vår förmåga till ”uthållig uppmärksamhet”.

Fortsätt läsa ”Hjälp! Håller vi på att kvadda våra hjärnor? 🤯😱”

När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare.

Fortsätt läsa ”När smarta människors tänkerier blir obegripliga”

Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?

Det har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Fortsätt läsa ”Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?”

Kommunikationskunskap på schemat, tack! 😊

Mycket av det man lärde sig i skolan har man inte haft så stor nytta av. När jag skulle beställa mat på franska hade jag ingen hjälp av den vackra dikten jag fortfarande kan utantill. Det blev ofrivilliga grodlår i alla fall. Och jag tuggade i mig det. 😉

Men en del annat skulle jag gärna ha velat lära mig grunderna till i skolan, istället för att behöva tugga i mig allt under resans gång. Det viktigaste är kommunikation. Och då pratar jag inte bussar, utan samtal och dialog. Visserligen är små barn kommunikationsgenier.  Men småningom blir kraven mer sofistikerade.

Fortsätt läsa ”Kommunikationskunskap på schemat, tack! 😊”

Tummenupponer – äntligen en förklaring: “Toddler brain”!

Jag har ju länge funderat kring det här svartvita sättet att betrakta världen som jag inte begriper mig på: “Tummen upp eller ner”. Min egen tumme pekar både hit och dit (oftast sitter den dessutom mitt i handen, men det är ett helt annat problem). 

Plötsligt hittar jag förklaringen! 🙂  Här handlar det tydligen om “toddler brain” – småbarnshjärnan – skriver neurologen Daniel Levitin i sin bok “The Organized Mind”. “Toddler brain habits” kännetecknas av impulsivitet, dåligt omdöme, självfixering, och flyktiga känslor. Jag läser och reflekterar.

Vår moderna tillvaro har blivit mycket mera komplicerad än vad våra hjärnor egentligen klarar av att hantera. Vi  blir överstimulerade och tar vår tillflykt till småbarnshjärnan. Men den kan varken förutse eller tänka igenom konsekvenserna av vårt beteende.

Fortsätt läsa ”Tummenupponer – äntligen en förklaring: “Toddler brain”!”

Vår största fördom: Att vi ingen har  

En stor del av mitt yrkesliv tillbringade jag på en arbetsplats där många inte hade blek hy och råttfärgat hår (som jag) utan andra varianter. Min närmaste arbetskamrat var från Libanon och vi umgicks även en del familjevis.

En dag för många år sen mötte jag i korridoren en mycket lång, mycket musklig ung man med det kolsvarta håret i avancerad frisyr. Han gick med svängande armar, som bredaxlade unga män gärna gör, och såg definitivt inte ut som någon av mina arbetskamrater. Jag (som är mycket kort) hann bli lite rädd: Vem är han? Vad gör han här? Sen kom (närsynta) jag närmare – och såg de snälla bruna ögonen jag kände igen så väl. Det var kollegans äldste son, som vuxit mycket snabbt sen sist och spelade amerikansk fotboll.

Fortsätt läsa ”Vår största fördom: Att vi ingen har  ”

När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?

När jag vid köksbordet retar upp mig på något jag varit med om brukar min man le milt mot mig och säga: “Du har inte funderat över vad som är den minsta gemensamma nämnaren?” Då blir jag arg – i det läget vill jag ju få MEDHÅLL!  Men sen brukar jag faktiskt  tänka efter, ifrågasätta mitt eget agerande och tänkande.

Så gör aldrig Lambertz. Och han talar gärna om varför: Jag har rätt! Helt enkelt.

Hur tänker han då? En arbetskamrat beskrev en gång professorssyndromet : “En professor tror sig lätt vara bäst i sitt ämne – och ibland inom de flesta andra  områden också. Speciellt om omgivningen består av ja-sägare”. I själva verket behöver ju inte ens det första stämma. 😉

Fortsätt läsa ”När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?”

Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?

Det började med att jag tänkte göra en “Lambertz”. 😉 : Yttra mig utan att ha läst in mig ordentligt. (Skillnaden är att jag står för det… ) Inte noggrannare än en “vanlig mänska” läste jag alltså Zarembas artikelserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende: “Rättvisans demoner”

Om hur vi människor gör vårt bästa, men just vår mänsklighet och vårt känslomässiga engagemang ställer till det, speciellt när det som här handlar om barn. Det är lätt – och mänskligt! – att ta (känslomässig) ställning för en part, och svårt att därefter vara objektiv.

Fortsätt läsa ”Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?”

Sprickorna i det svenska rättssystemet

Artikeln i Filter 2014/41 finns inte på nätet, så jag gör en liten (högst subjektiv) sammanfattning.

Jag har känt det i kroppen… Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.

Så säger Ivar Fahsing, en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. Idag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo och arbetar på sin doktorsavhandling.

Hans forskning jämför brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. En tydlig skillad är att brittiska poliser inte litar på magkänslan.

Det beror troligen på “PIP – professionalising investigation programme” – en reform, som genomfördes efter en skandal i slutet av 90-talet, när Scotland Yard misslyckades lösa ett fall till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta.

Fortsätt läsa ”Sprickorna i det svenska rättssystemet”