Att åtminstone mitt ena öga skrumpnat av ålder visste jag ju efter glaskroppsavlossningen för några år sen, och jag ser fortfarande vecken som ett ”spindelnät”. Men nu verkar SvD vara ute efter mig – eller åtminstone mitt tänkande.

Under temat Tanketappet skriver man: Det börjar med att vi tänker långsammare, får svårare att ta in ny information, minnas namn och var vi har lagt nycklarna. Och till slut börjar vi glömma den kunskap vi ägnat livet åt att skrapa ihop. Men vid vilken ålder börjar nedgången för vårt tänkande?

Den goda nyheten (åtminstone för den som inte är 70+) är att det inte verkar börja i 20-årsåldern, som man tidigare trott, utan först vid 60 – 65:

Det är då det börjar ruttna på allvar.

Fortsätt läsa ”HJÄLP! Min hjärna både ruttnar och skrumpnar! 😨”

Det har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Fortsätt läsa ”Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?”

Mycket av det man lärde sig i skolan har man inte haft så stor nytta av. När jag skulle beställa mat på franska hade jag ingen hjälp av den vackra dikten jag fortfarande kan utantill. Det blev ofrivilliga grodlår i alla fall. Och jag tuggade i mig det. 😉

Men en del annat skulle jag gärna ha velat lära mig grunderna till i skolan, istället för att behöva tugga i mig allt under resans gång. Det viktigaste är kommunikation. Och då pratar jag inte bussar, utan samtal och dialog. Visserligen är små barn kommunikationsgenier.  Men småningom blir kraven mer sofistikerade.

Fortsätt läsa ”Kommunikationskunskap på schemat, tack! 😊”

Jag har ju länge funderat kring det här svartvita sättet att betrakta världen som jag inte begriper mig på: “Tummen upp eller ner”. Min egen tumme pekar både hit och dit (oftast sitter den dessutom mitt i handen, men det är ett helt annat problem). 

Plötsligt hittar jag förklaringen! 🙂  Här handlar det tydligen om “toddler brain” – småbarnshjärnan – skriver neurologen Daniel Levitin i sin bok “The Organized Mind”. “Toddler brain habits” kännetecknas av impulsivitet, dåligt omdöme, självfixering, och flyktiga känslor. Jag läser och reflekterar.

Vår moderna tillvaro har blivit mycket mera komplicerad än vad våra hjärnor egentligen klarar av att hantera. Vi  blir överstimulerade och tar vår tillflykt till småbarnshjärnan. Men den kan varken förutse eller tänka igenom konsekvenserna av vårt beteende.

Fortsätt läsa ”Tummenupponer – äntligen en förklaring: “Toddler brain”!”