Eller idol och idol… Egentligen är jag dålig på att idolisera, tycker alltid att ”det är mer komplicerat än så”. Och JUST DET vet min nya idol! Så hon är nog min idol i alla fall. 🙂 

Möt hjärnforskaren som studerade sin egen hjärnblödning – inifrån! 

 

Det började med att jag fick ett så härligt citat av en medbloggare (tack, Ord2!) som jag omedelbart ville använda:

Although many of us may think of ourselves as thinking creatures that feel, biologically we are feeling creatures that think

Därför googlade jag fram vem som sagt det (tack Google!).

Det blev en fascinerande historia om neurologen Jill Bolte Taylor, som fick “”en forskningsmöjlighet som ingen hjärnforskare vill ha” – en massiv hjärnblödning i vänster hjärnhalva. Hon tog chansen att följa sin egen stroke inifrån.

Den ena funktionen efter den andra slogs ut, efter några timmar kunde hon varken gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv. Senare avlägsnades en blodpropp stor som en golfboll från hennes hjärna.

Det tog åtta år för henne att bygga upp sina funktioner – tack vare  sin mammans stöd tillsammans med sin egen envishet och kunskap om hjärnan.

Som hjärnforskare hade hon varit definierad av de celler som fanns i vänstra hjärnan  – de som stödjer tänkandets medvetande, språk och matematik. När hon förlorade dem fick den högra hjärnhalvan ta över.  Hennes kreativitet, intuition och förmåga att se helhetsbilder utvecklades så att hon fick en helt annorlunda erfarenhet av vad som var ”normalt”.  Inga känslor kring dåtiden eller rädsla inför framtiden. Alla sinnen är i det som pågår här och nu.

Så är det för de riktigt små barnen – som jag ibland kan avundas aldrig är nervösa för något…

Det gamla sättet att vara  kändes inte bättre än det hon vunnit genom hjärnblödningen.

Men vänstra hjärnhalvan är ju den man kommunicerar med, och hon ville förstås  få tillbaka språket och bli (citat) ”så normal som man tror att man är”.

Det innebar bland annat att hon fick lära sig negativa känslor på nytt. Jobbigast var att återfinna ilskan. Men, sm hon säger, om man vill vara en levande människa behöver man även sådana känslor. Hon säger också:

Men mitt sätt att relatera till mig själv och omvärlden är förändrat. Istället för att se mig som separat och isolerad, är jag medveten om att jag är en del av hela den mänskliga gemenskapen.

Hon har skrivit en bok om upplevelsen och hennes föredrag på nätet har setts av miljoner.

Hon har förstås en egen hemsida också, med länkar till hennes framträdanden och möjlighet att köpa bl a en T-shirt(!) med texten “I LOVE MY AMYGDALA”. (Förtjänsten går till informationsspridning om hjärnan.).

Flera citat från nätet:

For me, it’s really easy to be kind to others when I remember that none of us came into this world with a manual about how to get it all right.

My left brain is doing the best job it can with the information it has to work with. I need to remember, however, that there are enormous gaps between what I know and what I think I know.

Emotion only lasts in our bodies for about 90 seconds. After that, the physical reaction dissipates, UNLESS our cognitive brain kicks in and starts connecting our anger with past events.

På min anslagstavla på jobbet hade jag en skämtteckning, som jag tyvärr inte hittar längre. Jag jobbade ju i många år med forskare, som jag trivdes oerhört bra med. (Nörden kände igen sig?)  Och tyckte denna beskrivning var mitt-i-prick:

Två personer trycker på en knapp – en ”vanlig” människa och en forskare. En kraftfull blixt visas och båda DRABBAS AV EN NÄSTAN DÖDLIG ELCHOCK! När de efter en stund kvicknar till tänker den ”vanlige” klokt nog: “Så ska jag ALDRIG mer göra!” – forskaren däremot: “Undrar om det händer varje gång?”

Här hittar jag samma inställning:

I realized, ‘Oh my gosh! I’m having a stroke! I’m having a stroke!’ The next thing my brain says to me is, ‘Wow! This is so cool! How many brain scientists have the opportunity to study their own brain from the inside out?’