1925 kunde hela kvarter i Stockholm översvämmas av råttor. Värst är det i Staden mellan broarna, där de gamla grundmurarna i allmänhet var trasiga så att djuren enkelt kunde promenera över till nästa hus. I skymningen, när trafiken dött ut kilade de välfödda råttorna ut och in på sina gångar och frossade på utslängda matrester.

Men här fördes ett krig mot råttorna, under befäl av hälsovårdsnämndens råttkommissarie, som energiskt strävade att sprida död och fördärv bland råttornas led – tyvärr under svåra förhållanden. I motsats till exempelvis Köpenhamn hade Stockholm nämligen ingen enhetlig lagstiftning angående råttutrotningen.

Fortsätt läsa ”Gamla stan augusti 1925: På råttdödarfärd med råttkommissarie Regnér själv”

1873 hade kvinnorna fått rätt att ta examen på filosofisk och medicinsk fakultet, samt lägre nivåer på juridisk. Det var 400 år efter Uppsala universitets grundade, och det skulle ta ända till 1925 innan kvinnor även fick tillgång till (de flesta av) de tjänster de utbildat sig till. Citat från den långa föregående debatten, av kommittéordförande Emilia Bromé: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor inte äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller förvisso även flertalet män.”

1925 oroar sig signaturen Bröt-Anund i SvD över nästa generation i allmänhet och de många studentskorna i synnerhet. Han verkar för den delen inte ha några högre tankar om de moderna männen heller, och undrar om det kommer att bli några barn gjorda. Och det här med pluggande kvinnor – vad ska det tjäna till? Han fortsätter:

Fortsätt läsa ”Stockholmsstudentskan modell 1924/25 – köttfärgsilkesstrumpad jazzjänta?”

På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för ”Automaten”, trots att den hette något annat och var en vanlig restaurang. Men ända fram till 1937 hade en av Stockholms många automatrestauranger legat på St Eriksgatan. Den kallades ”St Erik” och var den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.

Fortsätt läsa ”När Stockholm var ”Automatrestaurangernas stad””

Mitt första sommarjobb var på PUBs möbelavdelning vid Hötorget. Jag var 14 år och för ung att vara expedit, utan fick vara ”elev” och gick mest omkring och dammade möblerna. Föga minnesvärt, men senare har jag fått veta att även Greta Garbo som tonåring jobbade på PUB – och det var där hon filmade för första gången! Visserligen i en reklamsnutt, men ändå.

Några år efter att Lenin 1917 på sin väg hem till Ryssland för att göra revolution köpt en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipiering anställdes alltså tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa ”PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

Bilden visar Gallerians byggrop (norra del), juli 1970.
Av Erik Claesson/RAÄ (CC BY 2.5) via Wikimedia Commons.

I oktober 2026 firade Gallerian i Stockholm 50 år. Det var den som gav namnet ”galleria” till alla följande inglasade köpcentrum. Men att bygget skulle heta Gallerian blev beslutat så sent som i januari 1976.  Gallerian byggdes 1972–1976 och nyinvigdes efter en omfattande renovering 2004. Den blev snabbt stockholmarnas mötesplats framför andra. 

Dessförinnan fanns här Norra Smedjegatan, en av de få gatorna som försvann helt och hållet i samband med Norrmalmsregleringen, som under 1950- till 1970-talen skulle ge plats åt nya Stockholms city och den helt nya underjordiska tunnelbanan. 

Fortsätt läsa ”Berättelser från gatan som försvann – och Gallerian som kom istället”

1915 startade Gustav Pettersson en tapetserarverkstad, som tio år senare flyttade till Nytorgsgatan. Där ligger den ännu kvar, fast sen 1980 på andra sidan gatan, i ett gult stenhus med tjocka väggar och små fönster. Utsikten över Stockholms inlopp syns i en liten glugg mellan Stockholms minsta hus och en stor gammal klädfabrik.

Gustavs son hette Bengt och hans mamma tyckte att han skulle bli optiker, men det kände han inte för. Optikern fanns dessutom i ”fel” del av stan, för Bengt var och förblev en riktig söderkis. Så direkt efter att ha gått ut Katarina Norra började han som lärling i pappans verkstad och småningom fick han mästarbrev.

Aldrig har han ångrat sitt yrkesval. Först i juni 2023 gick han slutligen i pension, 94 år gammal.

Fortsätt läsa ”När hantverket gick i arv: Tapetserare Pettersson började jobba hos pappa som 14-åring – och blev kvar i 80 år”

Sommarlovet var nästan slut när tre pojkar från Torsvikssvängen en augustimorgonen 1956 tänkte ge sig ut och fiska. Först skulle de bara hämta metmask från sitt hemliga ställe vid Lidingöbron. Men när de grävde där stötte de istället på en tygpåse, som de nyfiket tömde – och 72 stycken safirer, rubiner, smaragder och diamanter gnistrade i solskenet. Medan pojkarna beundrade sin skatt kom en barsk grannfru förbi och sa strängt till dem att gå till polisen, och de hojade iväg dit med sin skatt.

Det skulle visa sig att killarna gjort ett riktigt ”kap”, och de fick genast avge tystnadslöfte. I gengäld utlovades de en belöning för sitt fynd.

Fortsätt läsa ”1956 avslöjade tre lidingökillar den internationelle mästertjuven ”Pantern””

Bild: Skeppsbron 1860, Fritz von Dardel (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan

Under 1800- och tidigt 1900-tal var dalkullorna en viktig del av Stockholms arbetskraft. De vandrade in från Dalarna för säsongsarbete, speciellt tunga och fysiskt krävande sådana. Bland annat blev de mursmäckor på byggena – och farliga konkurrenter till stadens roddarmadammer, som länge stått för Stockholms persontransporter och var kända för sitt grova språk och burdusa sätt. Kullorna hade ett trevligare sätt och var prydliga i sina daladräkter.

På 1840-talet låg kullbåtarna tätt i Riddarholmskanalen, redo att forsla stockholmarna till Bergsund, Gröndal, Lövholmen och andra sommarställen vid Liljeholmsviken.

I sin bok Gamla kort – Bilder ur verkligheten berättar Claes Lundin om en gammal man som ofta stod där på kajen och pratade med Rättviks-Brita och Orsa-Stina: ”Liten, trind, livlig, med rödlätt ansiktsfärg, gråsprängt hår och ständigt leende”. Men själv åkte han aldrig med, ty han hade så mycket att uträtta i staden.

Fortsätt läsa ”Johan Allander – kamrern som fick en idé”