Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?

Inför nyåret blir jag nyfiken på hur man firade i 1800-talets Stockholm. Det verkar inte ha varit som nu: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.” Så avslutas kapitlet om julfirandet i boken ”Gamla Stockholm” från 1882.

Strindbergs medförfattare till den boken, Claës Lundin, skrev 1890 en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” Hela boken finns att läsa på Stockholmskällan, och i kapitlet ”Högtider o fester” står det om nyåret: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.” Texten fortsätter:

Fortsätt läsa ”Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?”

Julhistoria: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?

I decembermörkret läser jag in mig på gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Och skriver om dem, bland annat här. Vi var även på barnbarnets födelsedagskalas – och möttes vid hemkomsten av en mjölkkanna i vackert gnistrande julhatt.

Trevlig Lucialäsning!

1882, sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Fortsätt läsa ”Julhistoria: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?”

Den tragiska historien om Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Fortsätt läsa ”Den tragiska historien om Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal”

När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.

(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

Fortsätt läsa ”När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.”

I Stockholms Helvete – tillsammans med bödeln 😨

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” läser jag om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn stod (och brann) speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur kunde en gata få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Fortsätt läsa ”I Stockholms Helvete – tillsammans med bödeln 😨”

”Arbetskarlens hustru” – och ytterligare några socialreportage av sign W, anno 1840-50

Wendela Hebbe brukar kallas Sveriges första kvinnliga journalist och är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

I sina socialreportage uppsökte Wendela Hebbe de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter. I artikeln om mor Brita beskrivs hur hundratals givmilda trängdes i de branta trapporna till hennes bostad. Man kunde också lämna sitt bidrag på Aftonbladets kontor i Gamla stan. Idag skulle vi kalla det kampanjjournalistik.

Hebbe propagerade alltså inte för en statlig socialpolitik. Artiklarna visar hur skötsamma människor levde i armod, och med dem ville hon väcka bättre bemedlades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades hon också med.

Fortsätt läsa ””Arbetskarlens hustru” – och ytterligare några socialreportage av sign W, anno 1840-50″

Wendela Hebbes spännande liv som Sveriges första kvinnliga journalist – och mycket mer än så.

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn.

1832 gifte hon sig med juristen Clemens Hebbe, paret bosatte sig på gården Näsbyholm utanför Värnamo, fick i rask takt tre döttrar och Clemens Hebbe slog sig på affärsverksamhet.

Men 1839 ändrades Wendelas liv dramatiskt. En mörk aprilnatt när alla andra sov sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm för att aldrig mer återkomma.

Fortsätt läsa ”Wendela Hebbes spännande liv som Sveriges första kvinnliga journalist – och mycket mer än så.”

Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna fanns förstås inte i storstan.

Bild ur Söndagsnisse 1878 av Meijer, Mauritz, Hodell, Frans, Thelin, Bertram via Stockholmskällan

Det fanns skiftande skäl till att man så ofta valde att leva tillsammans utan att gifta sig.

Fortsätt läsa ”Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?”

”Det stora owäsendet”: När häxorna kom till Katarina kyrka. Och gick upp i rök.

När häxprocesserna 1675 kom till Stockholm hade man avrättat häxor i andra delar av landet ända sen 1668. Bilden visar ett tyskt kopparstick med den första massavrättningen i Mora 1670, okänd konstnär (Public domain) via Wikimedia Commons.

I förgrunden syns djävlar och häxor, därovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar, och omkring bålet där de dömda brinner syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar runt i luften. Fast i Sverige sägs häxorna inte ha flugit på kvastar, utan på exempelvis upponervända kor – eller karlar.

Häxprocessen i Katarina började med att tolvårige Johan Johansson år 1675 kom till Stockholm för att bo med släktingar på Södermalm.

Fortsätt läsa ””Det stora owäsendet”: När häxorna kom till Katarina kyrka. Och gick upp i rök.”

Den ruskiga historien om sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar

Efter menyhaveriet har jag nu bytt mall och köpt en människovänlig domän. (Tack för god hjälp, WP!). Så nu kan jag fortsätta att – exempelvis – berätta historier om det gamla Stockholm och dess invånare, under den splitternya menyknappen Stockholmshistorier.

Det här handlar om sotargossarna och överbilden visar Sotare 1905-10, av Lars Larsson (Public domain), Stockholms stadsmuseum via Wikimedia Commons.

I SvD 1887 finns en kort notis om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa ”Den ruskiga historien om sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”