Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar. Allvarliga brott straffades med döden, de mindre med böter, skam- eller kroppsstraff. Den som inte kunde betala sina böter kunde istället dömas till piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen.

Fortsätt läsa ”Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.”

Skandal i societeten 1857: Vicomten som duellerade vid Lill-Jans – och lever vidare i en fiskrätt

Red Schöldström rapporterar: En novemberdag 1857 kunde den flanerande allmänheten på Drottninggatan se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cuiiha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Det hela hade börjat på mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, högkvarteret för tidens gardesofficerare och yngre diplomater. Bakom disken stod en dag en synnerligen vacker flicka, som den eldige brasilianaren ville ge en längre artighet på svenska språket än det ”vacker flicka”, som lär vara de allra första svenska ord Soto lärt sig. Han bad därför umgängesvännen Baker att skriva ner några passande svenska ord, som vicomten mycket noga lärde sig utantill och vid ett senare besök på schweizeriet levererade, med handen på hjärtat och en artig bugning.

Fortsätt läsa ”Skandal i societeten 1857: Vicomten som duellerade vid Lill-Jans – och lever vidare i en fiskrätt”

Mars för 174 år sen: Revolutionsdyningar i Stockholm! Ett 22-årigt ögonvittne berättar.


Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Hopen gick till Storkyrkobrinken och började omedelbart kasta sten mot nr 9 under hotfulla skrän mot kammarrättspresidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Man lyckades nästan slå in dörren, men presidenten bodde två trappor upp, så många stenar träffade istället våningen under, där grosshandlare Smerling bodde. De egentliga våldsverkarna var inte fler än 30 eller 40 och verkade sakna ledare, men situationen blev snabbt obehaglig, eftersom trängseln gjorde att den som väl kommit in i mängden kring stenkastarna hade svårt att ta sig därifrån.

Fortsätt läsa ”Mars för 174 år sen: Revolutionsdyningar i Stockholm! Ett 22-årigt ögonvittne berättar.”

1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.

Det här är historien om stormaktssveriges mäktigaste krigsfartyg som sjösattes, seglade en kilometer. Och sjönk.

Den 10 augusti 1628 samlades tusentals åskådare på kajer och stränder för att bevittna det praktfulla örlogsfartyget Vasas jungfrufärd mot Polen, där kung Gustav II Adolf och den svenska armén befann sig. Ackompanjerat av fanfarer och omsvärmat av småbåtar bogserades skeppet ut ur Stockholms hamn. Utanför Beckholmen hissade matroserna fyra av Vasas tio segel, kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Fortsätt läsa ”1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.”

1833 blev ”den vackra dalkullan” vår första mediekändis – orsakade hysteri i Stockholm!

”Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om ”den vackra dalkullan”, således tjugo år efter hennes uppträdande på Stockholms Stortorg, vilket visar vilken ovanlig och varaktig ryktbarhet hon genom sin person vunnit.” Så står det i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm.

Den vackra dalkullan blev omtalad och avbildad även i utländsk press, hon finns på bilder, litografier, teckningar och målningar, och det skrevs skillingtryck och berättelser om henne. I novellen ”Skönhetens Gudinna, eller Riksdagsmannen och Den vackra Dalkullan” avspisar hon greve Rudolph, vänligt men bestämt. Hon är ju förlovad med dalkarlen Pelle, ”en rask och duktig gosse”. Greve Rudolph blir då så sjuk av svartsjuka att han är nära döden. Så gick det ju ofta i 1800-talsnoveller.

Fortsätt läsa ”1833 blev ”den vackra dalkullan” vår första mediekändis – orsakade hysteri i Stockholm!”

Två bröder berättar om sitt barndomshem: Stockholms (gamla) Observatorium

Vi hann besöka Observatoriemuseet 2013 strax innan det stängdes. Stängningen väckte en del protester, men när staden den 1 april 2018 köpte tillbaka Observatoriet skulle det ”med största sannolikhet innebära att Observatoriemuseet blir tillgängligt igen”. Enligt hemsidan är man nu stolt över att förvalta denna anrika byggnad på historisk mark i centrala Stockholm och planerar ett kunskapscentrum – och en öppning av Observatoriemuseet. Bilden visar Observatoriet 2011, av I99pema (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I väntan på ev fortsättning av historien om Observatoriemuseet läste jag en berättelse om hur det var att ha Observatoriet som sitt hem i 1800-talets Stockholm. Bröderna Nils och Edvard Selander skrev 1920 tillsammans “Två gamla stockholmares anteckningar”.

Fortsätt läsa ”Två bröder berättar om sitt barndomshem: Stockholms (gamla) Observatorium”

Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?

Inför nyåret blir jag nyfiken på hur man firade i 1800-talets Stockholm. Det verkar inte ha varit som nu: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.” Så avslutas kapitlet om julfirandet i boken ”Gamla Stockholm” från 1882.

Strindbergs medförfattare till den boken, Claës Lundin, skrev 1890 en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” Hela boken finns att läsa på Stockholmskällan, och i kapitlet ”Högtider o fester” står det om nyåret: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.” Texten fortsätter:

Fortsätt läsa ”Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?”

Julhistoria: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?

I decembermörkret läser jag in mig på gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Och skriver om dem, bland annat här. Vi var även på barnbarnets födelsedagskalas – och möttes vid hemkomsten av en mjölkkanna i vackert gnistrande julhatt.

Trevlig Lucialäsning!

1882, sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Fortsätt läsa ”Julhistoria: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?”

Den tragiska historien om Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Fortsätt läsa ”Den tragiska historien om Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal”

När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.

(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

Fortsätt läsa ”När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.”