Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar

Häromveckan skulle vi fika med en vän på Himlavalvet, kaféet uppe på Observatoriekullen intill Observatoriemuseet, men hamnade på ett event: Månlandningen 50 år, anordnat av Fuglesang Space Center med motto ”Ta ner rymden på jorden”. Vi stannade förstås till nedräkning och skålade i mousserande kl 21.17, exakt 50 år efter att månlandaren Eagle landade på månens yta. Det finns bildbevis på att vi var där: I en av kvällstidningarna skymtar en av oss åtminstone bakifrån i den filmade intervjun med den svenske astronauten som förstås var kvällens stjärna. Det skålades också.

Men det här ska handla om Observatoriet och dess omgivningar. Jag hade hunnit besöka muséet innan det stängde och blev nu nyfiken på att veta mera. Och när jag läser i ”Kunskapens kvarter” om de många högskolebyggnader och studenter som samlades runt Observatoriekullen inser jag att även jag är en del av den historien. Så nu passar jag på att lära mig mer om det jag varit med om – och lägger som vanligt in det i mitt ”externminne” – bloggen. Med karta och allt! (Längst ner på sidan).

Stockholms (gamla) Observatorium byggdes 1753 på Brunkebergsåsens krön, nuvarande Observatoriekullen. Där låg det högt och fritt, med utsikt över den lantliga omgivningen, och förblev i över 200 år en samlingspunkt för undervisning, vetenskap och kultur.

Stockholms observatorium och kvarn 1790, J.F. Martin [Public domain]

Petissan 1884, Riksantikvarieämbetet [Public domain]
Inte långt därifrån, på Drottninggatan, låg Spökslottet (egentligen Schefflerska palatset), som 1924 donerades till Stockholms Högskola. I palatsets gårdshus fanns från 1870 Café Petissan, en samlingsplats för Stockholms studenter, framför allt teknologerna. 1907 flyttades Petissan till Skansen eftersom Stockholms Högskola skulle byggas på platsen.

I mitten av 1800-talet flyttade Teknologiska Institutet (blivande Tekniska högskolan) in på Drottninggatan. På Spökslottets tomt, i hörnet Kungstensgatan/Drottninggatan, byggdes 1909 den första av flera hus för Stockholms Högskola (senare Universitet). På tjugotalet flyttade Handelshögskolan in på Sveavägen, Stadsbiblioteket invigdes 1928 och 1934 fick studenterna sitt funkis-kårhus på Holländargatan.

En av anledningarna till att Kungliga vetenskapsakademien inrättade sitt observatorium just 1753 var att man ville vara redo att bevaka Venuspassagerna år 1761 och 1769. Och i museet visade en modell hur det såg ut 1761, när bland annat drottningen och kronprinsen samlades i den vackra kyrkliknande observatoriesalen för att i teleskopen följa Venus färd över solskivan – en höjdpunkt i laboratoriets historia. Vaktmästare sägs mot betalning ha visat stadsborna kometen långt efter att den försvunnit. Han hade målat en kometbild på teleskopets lins…

Utöver vetenskaplig forskning höll observatoriets astronomer ordning på tideräkningen, enligt det ”almanacksprivilegium” som gällde fram till 1972: Observatoriet redigerade almanackan, och endast ett tryckeri fick trycka den – från 1906 var det Almqvist & Wiksell.

I 200 år var det också här man genom dagliga observationer fastställde vilken tid som skulle visas på våra klockor – först lokalt för stockholmarna, och efter 1879 hela rikets ”svenska normaltid”. ”Lokaltiden” skiljde exempelvis 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg, vilket inte hade stört mycket förrän järnvägen kom. För att få fungerande tidtabeller införde SJ en egen järnvägstid och stationsklockorna försågs med två minutvisare, en för järnvägstid och en för lokaltid. Alla var nog överens om att det vore bättre om hela landet hade samma tid, men eftersom Stockholm och Göteborg konkurrerade om vilken tid som skulle gälla tog det femton år av diskussioner innan riksdagen beslöt om en (svensk) kompromiss: Svensk normaltid skulle följa en meridian ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg. Detta gällde sen fram till 1900 då den s.k. medeleuropeiska tiden infördes även i Sverige.

Observatorieverksamheten fortsatte fram till 1931. Då hade den växande staden kommit för nära med sina störande vibrationer och ljusföroreningar, så man flyttade till ett nybyggt observatorium i Saltsjöbaden., och en rad hyresgäster följde fram till 1991, när Observatoriemuseet invigdes.

Vi hann besöka museet 2013 strax innan det stängdes, och en närstående blogg har skrivit om det: Rädda Stockholms mest glömda museum. (En del av bilderna är därifrån.)

Vetenskapskapademiens ständige sekreterare Pehr Wargentin hade bott i Observatoriet i trettio år tillsammans med sin växande familj (som också deltog i arbetet), och på museet visades hans arbetsrum med dess lilla ”naturaliekabinett” av märkvärdigheter hemsända från olika delar av världen av resande vetenskapsmän. Märkligast av dem var en avhuggen tumme, som ansågs komma från ett sjötroll(!). Kanske inte just den, men delar av samlingarna utgjorde småningom grunden till Naturhistoriska riksmuseet.

Vi tittade också på gamla och nya meridianrummet, den vackra Observationssalen där man sett Venuspassagen, Klockrummet och Väderlekskammaren, där en lång pappersslinga under taket visade årstemperaturen från 1756 och framåt – världens äldsta obrutna temperaturkurva.

Någonstans läser jag att SMHI fortsätter att mäta temperaturen varje dag på platsen även efter museets stängning, hoppas det stämmer.

Akademien hade svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt, och den 4 januari 2014 stängdes museet – eller lades åtminstone i malpåse i väntan på en lösning. 2018 köptes huset av Stockholms stad, och efter upprustning kommer museiverksamheten att drivas av Vetenskapens hus, ett samarbete mellan Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan och Stockholms stad. Tanken är att det ska vara öppet för allmänheten helger och någon kväll i veckan, medan veckodagarna reserveras för skolklasser.

Och det låter väl bra, barnbarnet vi hade med oss uppskattade mycket besöket, men så hade hon redan lärt sig alla planeternas namn också, trots sin ringa ålder.

Trakten runt Observatoriet har kallats ”Stockholms Quartier Latin” med sina många studenter.

Spökslottet 1910 (från Spökparken) Larssons Ateljé, 1910 (CC-BY)

Spökslottet (Schefflerska palatset) byggdes på 1700-talet. Om spökerierna skriver August Strindberg 1882 i ”Sägner och skrock””Byggt af en holländare vid namn Scheffel hvilken ligger begrafven i trädgården.” I slutet av 1700-talet ägdes huset av brukspatron Knigge, en grym och elak man. När han spårlöst försvanns sägs det att man sett en vagn med frustande hästar hämta honom vid porten och fara av med onaturlig fart bland gnistor och lågor, ”och allmänt sades sedan att fa’n tog Kniggen”.

Spökerierna fortsatte. Någon gång under 1800-talet lär en präst från Storkyrkan ha tillkallats för att driva ut spökena, men det slutade med att han kastades ut genom fönstret och bröt benet. De som bodde i huset flyttade dagen efter. Sen 1884 finns Stockholms högskola/universitet i huset, och en före detta anställd har berättat hur någon (eller någonting) skrivit ett hotfullt meddelande till henne på datorn, när hon ensam jobbade över i husets källarvåning. Det gjorde hon inte om.

Där var jag på dans när jag pluggade vid Universitet. Jag minns att vi gick in från Spökparken och jag visste att vi höll till i Spökslottet, men några spöken märkte jag inte av.

I början av 1860-talet fick Teknologiska Institutet (blivande Tekniska Högskolan) sitt första egna hus på Drottninggatan 95. Några år senare flyttade Bergsskolan in i huset intill och slogs samman med Tekniska Högskolan. Sen 1972 finns där ”Kongl. Svenska Landtbruks-Academien”, som exempelvis Jordbruksdepartementet/Landsbygdsdepartementet har sitt ursprung i.

1917 var Tekniska Högskolans nuvarande hus på Valhallavägen färdigt och flytten dit började. Men i ”Gamla Teknis”, även kallat Gråsuggan, fanns teknologie studerande kvar ända till 40-talet.

Huset på Drottninggatan övertogs 1948 av Stockholms Högskola (blivande Universitetet), som på 60- 70-talet i sin tur flyttade vidare till det nybyggda området i Frescati, där jag har pluggat i flera omgångar, både på dag- och kvällstid. Från den första tiden minns jag mest att man omedelbart tvingades stänga av alla innergårdar, eftersom de eleganta glasplattorna som prydde väggarna lossnade och trillade ner. Numera sitter de fast, det ser jag när jag ibland besöker universitetsbiblioteket.

Examens- och tentamensfria Stockholms högskola bildades 1878 som en motvikt till de traditionella lärosätena i Uppsala och Lund. Man hade öppna föreläsningar, till en början i slöjdskolans hus på Mäster Samuelsgatan. Rätten att examinera studenter fick Stockholms högskola 1904, och några år efteråt flyttade man in i sin första egna byggnad på Kungstensgatan 45.

Men det var först 1960 högskolan blev universitet, som en del av den allmänna satsningen på utbildning och forskning som präglat efterkrigstiden.

Invigning av det nya universitetet 1960, Kjellström, John CC-BY)

I ”Kunskapens kvarter” läser jag en nostalgisk skildring av hur det var kring Observatoriekullen ända in på 50-talet: ”en idyllisk miljö för studier vid Sveriges friaste högskola”, som på sextiotalet förvandlades till en ”utbildningsfabrik med fritt tillträde”.

Då stormade fyrtiotalisterna in. En av dem var jag, som först hamnat i den experimentella enhetsskolan, där alla som ville skulle ha möjlighet att plugga vidare. Tillsammans med skolkompisar har jag berättat om det på Enskedebilder.com. Eftersom jag alltid älskat att läsa – och visat mig omöjligt opraktisk på mina sommarjobb – fortsatte jag att plugga även efter studentexamen, med hjälp av de nya förmånliga studielånen. Mina studier var inte särskilt målinriktade, men ändå viktiga för att bygga upp en känsla av vem jag var.

Jag registrerade mig alltså på Drottninggatan 99 och blev en del av ”akademikerexplosionen”, som jag skrivit om tidigare. Och det hade sina sidor. När jag av studievägledaren fick rådet att plugga något ”nyttigt” blev det företagsekonomi. Tyvärr hade ”alla” andra fått samma råd. Varken rum eller lärare räckte till, vi rusade runt stan mellan olika provisoriska lokaler – särskilt minns jag en dåligt upplyst biografsalong, där man inte såg att anteckna. Vi undervisades av dem som var ungefär en termin före oss i studierna, eller diverse ”representanter för näringslivet”. Slumpvis hade någon av dessa pedagogisk förmåga (eller intresse?). De flesta hade det inte.

Stadsbiblioteket i korsningen Sveavägen/Odengatan invigdes 1928, och det var i ett av annexen till det jag började mina studier med att plugga engelska. Min klasskompis och jag gjorde omedelbart bort oss genom att komma till föreläsningen I TID! Man skulle ju iaktta den akademiska kvarten, bevars… Vi blev inte ett dugg imponerade utan tyckte det var fånigt. Vid universitet slutade man sen med kvarten, men den verkar finnas kvar på en del ställen, vilket väl gör det hela ännu fånigare? Tycker jag.

Det var också i ett av annexen jag tentade tyska och blev chockad över att jag missade att ”wegen” styr genitiv (inte dativ). Jag var ju bra på tyska, inte minst för att min blivande man var tysk. Läraren lugnade mig med att tyskarna själva gjorde samma fel(!), och i den kurs jag gick behövde jag inte kunna rabbla grammatiska regler, bara tillämpa dem rätt. Och härom dan såg jag att mitt fel numera inte längre är helt fel, bara ”mindre brukligt” – åtminstone i skrift. Jag var bara fyrtio år före min tid.

1934 byggdes kårhuset på Holländargatan, på andra sidan om Spökparken. Jag minns inte att jag nånsin var där, men jag kände förstås till Kårhusockupationen 1968, och skrev om den när det var femtioårsjubileum för några år sen. Trots att jag i ”röda Gubbängen”  gått i parallellklassen till ockupationsledaren Anders Carlberg (som småningom grundade Fryshuset) och trots att en av mina klasskamrater var med och ockuperade har jag inga egna minnen därifrån. Men jag läste om det i tidningen – och nyligen berättade klasskompisens syster på Facebook att hon mindes när deras mamma strök Carlbergs brallor inför ockupationen. Så gick det till i Sverige revoltens år 1968.

Vad det ska bli av gamla ärevördiga Observatoriemuseet återstår att se. Men våfflorna på Himlavalvet är i alla fall jättegoda (finns även som maträtt!) och utsikten fantastisk, särskilt en sån vacker kväll. Dock såg vi ingen måne.

Klicka kartans ”Visa större karta” [  ]  för att öppna den i eget fönster. Då ser du listan över platser jag skrivit om. Zooma in och ut med ➕ och ➖ 

2 reaktioner på ”Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar

  1. Vad innebär akademisk kvart? att man ska komma försent? Jag är helt värdelös på att komma försent och antar att det beror på år av spårvagnskörning. Kommer man sent till avlösning har vagnen åkt = löneavdrag. Fast jag var nog sån innan det med. Jag ogillar folk som kommer försent. Vilken dum grej!

    Gilla

    1. Jag är ju också värdelös på att komma för sent, men det ska man. Tydligen från tiden då studenter inte hade egna klockor, utan gick hemifrån när kyrkklockan slog… (I en liten stad?) Senare hade en del institutioner akademisk kvart, andra inte, o nu verkar KTH ha det, ”utom för tentor o labb”… Snacka om onödigt krångel.

      Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.