I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åtminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes).

När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Här har en vänlig själ samlat cigarettannonser från ”den gamla goda tiden”.
(Länken funkar även om det inte ser så ut.) 

De flesta annonser jag hittar på nätet är från USA, men svenskarna gjorde också sitt bästa med slogans som: Känt folk röker Kent. Jag har också gått över till Prince. Folk i farten röker Camel. Rök Griffin bara när ni har det riktigt mysigt. Nu väljer nästan en halv miljon rökare Commerce. John Silver – en riktig cigarett. 

Att jag själv aldrig började röka berodde inte på att jag efter mitt föredrag bevisligen visste hur farligt det var. När jag kom upp i ”rökålder” var mina nya, något äldre, kompisar redan vana rökare, och då kändes det töntigt att vara nybörjare. Så jag satsade istället på att vara lite originell, hon-som-inte-röker-men-ändå-är-OK (hoppades jag). På sommarjobb där vi inte fick röka hängde jag med kompisarna till (den inpyrda) toan för rökpaus – annars skulle jag ju aldrig fått nån paus.

Det var bara på ett jobb som jag reagerade: Rumskompisen frågade om hon fick röka och jag nickade som förväntat, för jag var ju van. När det visade sig att hon rökte oavbrutet och ställde askfatet närmare mig än sig blev situationen knepig, jag hade ju sagt att det var OK. Till slut beklagade jag mig för vår erkänt skvallriga chef. Därefter gick kollegan demonstrativt ut och rökte, varje gång med en ilsken blick på mig. Luften blev tjock på ett annat sätt än av rök, kan man säga… Olustigt, fast inte cancerframkallande.

Långt in på 1970-talet blossade ”alla”. Man ser det i gamla filmer, där Humphrey Bogart, James Dean och de andra tuffingarna alltid hade en cigg i mungipan. Sättet att hantera cigaretten visade vem man var: James Bond tittade kasinots yppiga blondin djupt in i ögonen och öppnade sitt eleganta cigarettetui samtidigt som han presenterade sig: ”Bond. James Bond”. Veckotidningarnas trygge tweedklädde man – han som man borde gifta sig med – skulle gärna lukta piptobak. I SvDs följetong från 1886 hittar jag följande stilstudie: ”Öfversten blåste med halfslutna ögon från sina spetsade läppar ut röken från sin cigarett i tunna ringar.” Cigaretten stod också för modernitet och självständighet, speciellt för kvinnan under 1920-talet.

Redan på 1940-talet hade forskare i Nazityskland upptäckt att nikotin kunde orsaka hjärtsjukdomar och lungcancer, men den forskningen försvann med regimen. Amerikanska och brittiska resultat från 1950-talet fick betydligt större genomslag och brukar betraktas som de första som visade på sambandet. Ändå dröjde det ända till 1971 innan forskningsresultaten togs på allvar i medierna. Då läser jag att nyhetspresentatörer i USA för första gången berättade om tobakens faror utan att samtidigt själva röka i studion.

Men i tidningsarkivet hittar jag redan 1945 SvDs hälsoregler, där ”dr W” varnar för både alkohol och tobak: ”Vänj icke ungdomar vid sprit! Propagera ej för spriten!” Och: ”Rök inte, eller så litet som möjligt!” Dr W hänvisar inte till några undersökningar och nämner inte cancer (eller sitt namn), men skriver att man kan bli nikotin-och gengasförgiftad, skada slemhinnorna, hjärtat och magen. Ungdom ska inte röka alls och halsbloss skadar mest.

I början på 1950-talet undersökte man alltså i England och USA möjliga orsaker till den ökande dödligheten i lungcancer: röntgenstrålar, dimma, brist på solsken, förkylningar och bilavgaser. De som föreslog ett samband med den tilltagande rökningen stötte på motstånd, vilket man kanske kan förstå när både läkare och patienter bolmade i sjukhuskorridorerna. Om nästan alla röker är det nog svårt att se det som en riskfaktor. Den amerikanske läkaren Evarts Graham ironiserade över det föreslagna sambandet mellan rökning och lungcancer med att det lika gärna kunde bero på nylonstrumpor, vars försäljning också hade ökat. Småningom blev han dock övertygad och slutade röka. 1957 dog han i lungcancer, efter femtio år som rökare.

I Sverige slog cigarettrökningen igenom på bred front först efter andra världskriget, och då främst bland män: på 1940-talet var hälften av de svenska männen dagligrökare, men knappt var tionde kvinna. Min mamma började röka som 19-åring för att se lite tuff ut när hon väntade på att bli uppbjuden till dans. Det var år 1941 och hon hade ingen aning om att det kunde vara skadligt. Sen tampades hon med röksuget livet ut.

I USA nådde cigarettförsäljningen sin topp i mitten av 1960-talet, då varje amerikan – gammal som ung – i genomsnitt rökte 12 cigaretter om dagen, trots att det alltså var bevisat att rökning var hälsovådligt.

Tillverkarna hävdade dock att åtminstone deras egna märken var hälsosamma, gärna med bild av en läkare, helst iklädd vit rock men alltid namnlös.

Enligt en annons från 1930 skyddade Lucky Strike till och med mot halsirritation och hosta, eftersom tobaken rostades i stället för att soltorkas. Detta intygade inte mindre än 20.679 läkare, vilket ju låter betryggande – om man inte vet att ca 150.000 läkare hade fått gratiscigaretter för att sen svara på frågan om även de, ”som många andra”, tyckte att Lucky Strike irriterade halsen mindre än andra cigaretter. Var sjunde läkare sa tydligen inte emot.

1937 presenterade Philip Morris en läkarledd undersökning enligt vilken halsirritationen försvunnit hos rökare som bytt till Philip Morris – dock utan att nämna att märket sponsrat de inblandade läkarna. 1946 startade kampanjen “Fler läkare röker Camel än någon annan cigarett.” Tillverkaren hade skänkt läkarna Camel cigaretter och sedan frågat vilket märke de rökte. Camel hävdade också att ”kända halsspecialister” kommit fram till att inte ett enda fall av halsirritation berodde på att man rökt Camel.

Chesterfield ville inte vara sämre. I en TV-show 1953 visar tufft cowboyklädde Tony Marvin på en pedagogisk svart tavla att en färsk studie bevisar att rökning inte hade någon negativ inverkan på näsa, hals och bihålor – om man bara höll sig till Chesterfield. Sen tänder han en cigarett.

Offentlig rökning betraktades länge som okvinnligt. Tobaksbolagen ville förstås ändra på den inställningen och få flera kunder. De skapade cigaretter för kvinnor, exempelvis en med rött filter för att dölja läppstiftsmärken. I nya kampanjer försökte man koppla ihop rökning med den moderna kvinnans frigörelse.

Redan 1900 fanns en cigarettannons med en tuff kvinna på cykel, iklädd kort byxkjol. (Bild: Ogdens [Public domain] Wikimedia). Annonsen till höger från 1930 med de dykande kvinnorna visar att man dessutom blir slank av att röka Lucky Strike. (Bild från American Tobacco Company [CC BY-SA 4.0 ], Wikimedia). 

Och 1929 anordnade American Tobacco en manifestation i New York, där kvinnor krävde sin rätt att röka ”frihetens facklor”. Tanken verkar leva kvar: En artikel om det nya rökförbudet på uteservingar hade nyligen rubriken ”Cigaretten är en symbol för människans fria vilja”. Skillnaden är förstås att vi nu har möjlighet att väga in riskerna.

1924 försökte Philip Morris sälja Marlboro till kvinnor, med slogan: ”Mild som maj”. Det var nämligen en filtercigarett, vilket betraktades som lite feminint. När försäljningen gick dåligt drog man in märket, men 1954 återkom det, nu istället som en cigarett för ”riktiga män”.

I en av historiens mest framgångsrika reklamkampanjer lanserades Marlboro-männen, som storrökande samlades kring lägerelden på den gyllene prärien, i  Marlboro country. I åtminstone en annons kallas den för säkerhets skull ”filtercigaretten med den ofiltrerade smaken”. Marlboro blev en av världens bäst säljande cigaretter. Flera av de ”osårbara” cowboyerna i reklamen dog småningom i rökrelaterade sjukdomar, vilket gav cigaretten öknamnet ”Cowboy killer”.

De båda världskrigen främjade också rökning. Före första världskriget föredrog (de manliga) rökarna pipa eller cigarr, precis som på vykortet en tysk soldat fick från sin fästmö.

Texten lyder: ”Das ist für wahr kein braver Mann, der Toback nicht vertragen kann.” (Den som inte tål tobak är ingen modig/bra karl.)

Men under kriget slog cigaretten igenom. Den var praktisk och dessutom gratis, eftersom tillverkarna skänkte cigaretter till soldaterna som under sina permissioner blev reklampelare på hemmafronten.

Under andra världskriget blev cigaretter ”universell valuta”. I soldaternas fältransoner ingick cigaretter, skänkta av tobaksproducenterna, och familj och vänner uppmanades att skicka cigaretter till soldaterna vid fronten som en ädel, patriotisk handling.

Bilden nedan är från 1939 och visar hustrun skrivande ett brev till ”sin soldat”. På golvet bredvid henne sitter den lille sonen – alldeles intill askfatet med hennes rykande cigarett.

Text: ”Näst efter era dyrbara brev är det soldaten helst vill ha hemifrån cigaretter. Camels.”. 

Inte bara läkare, utan även idoler av olika slag har i reklamen rekommenderat rökning. Redan 1910 intygade Christy Mathewson, NewYork Giants berömda kastare: ”Tuxedo gets me in a natural pleasant way”

Och idrottsstjärnor fortsatte att hävda att cigaretter lindrade sötsuget och gav energi. 1930-talets stora tennisstjärna Ellsworth Vines berättade att han efter fem utmattande set i en tennismatch tog en Camel ”som på ett uppfriskande sätt får upp min energi på högre nivåer”.

Chesterfield-annonsen visar stjärnspelaren Jackie Robinson från Brooklyn Dodgers, med baseballspelare i bakgrunden. I deras annonser medverkade även kända Hollywoodstjärnor som Rita Hayworth, Bob Hope och Ronald Reagan, som gav sina vänner Chesterfields i julklapp i särskild jul-förpackning. Dessutom skickade tobaksbolagen gratis cigaretter till många tusen personer i film- och tv-branschen, som förtjust visade upp sina gåvor framför kamerorna.

“I Love Lucy”, som sändes 1951-1957 inleddes med Philip Morris-reklam där Lucy och hennes man klättrar på ett gigantiskt cigarettpaket.

Lucille Ball från ”I Love Lucy” finns förstås i många tidningsannonser också och säger bland annat att man med Philip Morris slipper cigarett-baksmälla(?), för den är tillverkad på ”ett annat sätt” – oklart vilket. I annonsen för L&M ”filter tip” med slogan ”Precis vad doktorn ordinerade!” utbrister Barbara Stanwyck lyckligt: ”This is it!” Och ”Mrs Humphrey Bogart” (dvs Lauren Bacall, som åtminstone jag tycker har ett eget kändisskap) säger, i en segelbåt med maken i bakgrunden: ”I love to see a man smoke a Cigarillo.”

Det fina med rökning var att det både var nervlugnande och uppiggande. I en annons från 1956 får vi lära oss att det är ett psykologiskt faktum att njutning förbättrar humöret. (”Pleasure helps your disposition”) Det är därför de dagliga njutningarna är så viktiga – exempelvis att röka Camel. Det intygar bland annat Rock Hudson. (Till och med Lassie(?) blir lugn.)

Det gällde även blivande mödrar, som utan det dagliga rökandet kunde få förskräckliga humörsvängningar av alla hormoner.

På en bild av en nybliven mor med spädbarn (och ett paket Philip Morris nära till hands) läser man att hon njuter av den friska ofiltrerade smaken.

Under rubriken ”Born gentle” ligger en liten bebis i mammas famn (strax intill askfatet) och texten jämför moderns känslor med stoltheten hos tobaksbolaget över sin ny(född)a Philip Morris…

1950 säger ett något äldre barn tårögt vädjande: ”Innan du skäller på mig, mamma… kanske du skulle tända en Marlboro.” 

Barn användes gärna i reklamen för att ge ett intryck av respektabilitet och dessutom attrahera kvinnor/mödrar. Annonser visade idylliskt normalt familjeliv, där barnen gav pappa cigg i present, och själva fick chokladcigaretter i snarlikt ”cigarettpaket”. Det ska böjas i tid, det som krokigt skall bli…

1957 berättar DN om tvååringen som har rökt havannacigarrer dagligen sen han var nio månader. Fadern, som är brandman, berättar stolt att sonen bara mått bra.,och artikeln avslutas: ”Det är sånt som kallas uppfostran. Amerikansk.”

I mitten på femtiotalet, när bevisen om rökningens skadeverkningar hopade sig slutade man använda läkare i annonserna, men ända till slutet av nittiotalet fortsatte den amerikanska tobaksindustrin hävda att det fanns oenighet i frågan om sambandet mellan rökning och cancer.