Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Om eftervärlden läser mina papper och har synpunkter på dem lär jag inte bry mig. Och om jag gjort mig skyldig till något som skulle kunna fördystra mina närmastes liv är det väl min skyldighet att klara ut det med dem medan jag lever – inte att försöka dölja det även efter min död? Risken finns ju alltid att det kommer fram på ett annat och jobbigare sätt.

Nu har jag läst att man bör förenkla för de efterlevande även genom s k ”döstädning”, som lär vara en svensk trend: ”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Det låter som en skakig relation tycker jag spontant, men jag slipper ju i så fall få veta det. Fast döstäda ska man visst göra även för sin egen skull: ”effektivisera sitt liv och bara behålla sånt som man verkligen behöver och som gör en glad.” Då blir det så där konstigt för mig som det blir ibland. Tror någon verkligen att vi skulle kunna leva våra liv effektivt och rationellt – alltid äta rätt, träna rätt, uppföra oss ändamålsenligt och förnuftigt? Och samtidigt vara lyckliga?

Enligt döstädningens regler ska jag direkt kasta varje ful present jag får. Men, undrar jag, om jag fått den av någon jag bryr mig mycket om och som kanske inte längre finns i mitt liv? Svar: Då ska jag fråga mig om den fula grejen gör mig glad. Och jag måste ärligt svara att om givaren är borta blir jag nog snarare vemodig och sorgsen. Döstädarsvaret blir: Kasta! Men mitt svar blir: NÄ! 

Så även om jag aldrig fäst stor vikt vid ägodelar har under livet en del minnesfyllda ting samlats, som gör att vårt hem aldrig kommer att se ut som i en lägenhetsannons. Och det är gott så, för det gör inte vi heller.

Fast jag har märkt en ändring i min inställning med åren. Jag har alltid varit en usel shoppare, som frågar mig om jag verkligen behöver det jag funderar på att köpa. I livets ”uppbyggnadsskede” expanderade jag ändå med stor entusiasm min värld: Efter den första lilla stugan med ett rum och kallvatten blev det en modern trea, småningom eget hus och lantställe. Och vad därtill hör.

Nu, ”på andra sidan barnen”, gör jag lite tvärtom, fast jag inte hittar något bra, positivt laddat ord för motsatsen till ”expandera”. För även detta är en positiv känsla – ”koncentrera” kanske? Jag köper inte mycket nytt och vill inte ha mer plats än jag behöver. Jag kastar inga mängder, en del saker kan jag återanvända och jag läser om mina böcker, skriver och hittar mina sanningar. Summerar mitt liv, kanske man skulle kunna säga.

Men inte bara det positiva – det jag lärt mig mest av är det problematiska, komplicerade, plågsamma. Sådär som livet är. Också.

Jag väljer även bort – eller åtminstone minimerar – umgänget med en del människor. Men inte för att bara behålla dem som gör mig glad och lycklig – det vore väl som att umgås med betalda hovnarrar? (Fast de historiska hovnarrarna lär ha drivit med överheten – inklusive sina arbetsgivare.)

Nä, när jag kan väljer jag bort dem som inte ger något, som man inte får riktig kontakt med så att man kan prata om vad som helst. De som fastnat i en bitterhet och aggressivitet går bort – men även de som bara vill prata om ”trevliga saker”. Boring!

Däremot behåller jag gärna dem som är lite knepiga, kanske får mig att ifrågasätta mitt eget tänkande, även om sånt kan vara jobbigt. Som livet också är. Ibland.

10 reaktioner på ”Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

  1. Jag tror att man mixat Döstädning med Marie Kondo för hennes vinkling på städning är att man alltid ska fråga om saker/kläder ”Does it spark joy?” och om svaret är nej så behöver man inte behålla saken/klädesplagget. Att ett ting gör någon glad kan ju visa sig på olika sätt, som du skriver kan en ful present på något sätt ändå vara ett minne som man vill vårda. Fast frågan är om inte minnet finns i huvudet eller om det kräver ett ting att applicera minnet på? Jag röjde en del efter min cancer men det är knappt något som syns för andra utan mer det som fanns i skåp och lådor och alla kläder jag aldrig skulle komma i mer…

    Gilla

    1. Håller helt med om att de viktiga minnen finns i huvudet, o röjer bland grejerna lite då o då. Men den här bilden av den effektiva, ständigt leende människan skrämmer mig. Känns omänsklig.

      Gilla

  2. Jag vill inte bo i någon utställningshall. Jag minns när jag skulle ha lägenhetsvisning och tyckte jag plockat undan så det såg anständigt ut. Det är ju inte prylarna folk ska kolla utan själva lägenheten. Diskstället fick inte stå framme vid fotograferingen. Jag ville inte flytta det, hade ingenstans att göra av det. Till sist fick mäklaren som hen ville, jag tog ut det från köket under själva fotograferingen. Minns inte var jag hade det under visningarna! Helt sjukt, tycker jag.

    Döstäda gör jag emellanåt, men inte så allvarligt. Sorterar bort mycket sådant som bara finns med mig. Från förrådet gamla skolböcker jag sparat av sentimentala skäl. Tittar aldrig i dem, men flyttats med vid varje flytt. Nu är de ett minne blott, rensat en del ur bokhyllan också…. och så från garderob och lådor… Det känns bra när det är gjort, men det är inget djupare grepp. Finns alltid saker att döstäda bort i mitt hem när andan faller på 🙂

    Vilken härlig rubrik du har till inlägget!

    Gillad av 1 person

    1. En arbetskamrat till mig tog familjen till hjälp o kånkade ner mindre snygga möbler till källaren en stund medan visningen pågick, sen upp igen! (Tur hon hade stor o stark familj.) O när jag insåg vad flyttstädning innebär nuförtiden köpte jag den, mest f a ha nån att skylla på. Man går baklänges o torkar golvet efter sig. Nästa gång dörren öppnas klampar flyttkillar in… Men det var snyggt så länge ingen var där. 😶

      Gillad av 1 person

  3. Jag har börjat kasta sedan jag flyttade till mindre. Men allt har en viss förvaringstid. Som min samling glöggflaskor, till exempel, som jag inser att jag borde kasta. Håller på och röjer hos min svärmor, sin sparat typ allt i 50 år, och tänker på hur jag hanterar det hon en gång värdesatt, som jag nu slänger utan någon direkt eftertanke.

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.