Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Om eftervärlden läser mina papper och har synpunkter på dem lär jag inte bry mig. Och om jag gjort mig skyldig till något som skulle kunna fördystra mina närmastes liv är det väl min skyldighet att klara ut det med dem medan jag lever – inte att försöka dölja det även efter min död? Risken finns ju alltid att det kommer fram på ett annat och jobbigare sätt.

Nu har jag läst att man bör förenkla för de efterlevande även genom s k ”döstädning”, som lär vara en svensk trend: ”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Det låter som en skakig relation tycker jag spontant, men jag slipper ju i så fall få veta det. Fast döstäda ska man visst göra även för sin egen skull: ”effektivisera sitt liv och bara behålla sånt som man verkligen behöver och som gör en glad.” Då blir det så där konstigt för mig som det blir ibland. Tror någon verkligen att vi skulle kunna leva våra liv effektivt och rationellt – alltid äta rätt, träna rätt, uppföra oss ändamålsenligt och förnuftigt? Och samtidigt vara lyckliga?

Enligt döstädningens regler ska jag direkt kasta varje ful present jag får. Men, undrar jag, om jag fått den av någon jag bryr mig mycket om och som kanske inte längre finns i mitt liv? Svar: Då ska jag fråga mig om den fula grejen gör mig glad. Och jag måste ärligt svara att om givaren är borta blir jag nog snarare vemodig och sorgsen. Döstädarsvaret blir: Kasta! Men mitt svar blir: NÄ! 

Så även om jag aldrig fäst stor vikt vid ägodelar har under livet en del minnesfyllda ting samlats, som gör att vårt hem aldrig kommer att se ut som i en lägenhetsannons. Och det är gott så, för det gör inte vi heller.

Fast jag har märkt en ändring i min inställning med åren. Jag har alltid varit en usel shoppare, som frågar mig om jag verkligen behöver det jag funderar på att köpa. I livets ”uppbyggnadsskede” expanderade jag ändå med stor entusiasm min värld: Efter den första lilla stugan med ett rum och kallvatten blev det en modern trea, småningom eget hus och lantställe. Och vad därtill hör.

Nu, ”på andra sidan barnen”, gör jag lite tvärtom, fast jag inte hittar något bra, positivt laddat ord för motsatsen till ”expandera”. För även detta är en positiv känsla – ”koncentrera” kanske? Jag köper inte mycket nytt och vill inte ha mer plats än jag behöver. Jag kastar inga mängder, en del saker kan jag återanvända och jag läser om mina böcker, skriver och hittar mina sanningar. Summerar mitt liv, kanske man skulle kunna säga.

Men inte bara det positiva – det jag lärt mig mest av är det problematiska, komplicerade, plågsamma. Sådär som livet är. Också.

Jag väljer även bort – eller åtminstone minimerar – umgänget med en del människor. Men inte för att bara behålla dem som gör mig glad och lycklig – det vore väl som att umgås med betalda hovnarrar? (Fast de historiska hovnarrarna lär ha drivit med överheten – inklusive sina arbetsgivare.)

Nä, när jag kan väljer jag bort dem som inte ger något, som man inte får riktig kontakt med så att man kan prata om vad som helst. De som fastnat i en bitterhet och aggressivitet går bort – men även de som bara vill prata om ”trevliga saker”. Boring!

Däremot behåller jag gärna dem som är lite knepiga, kanske får mig att ifrågasätta mitt eget tänkande, även om sånt kan vara jobbigt. Som livet också är. Ibland.