Vi sitter i stugan och lyssnar på fågelsången – ibland på verandan, ibland på balkongen, beroende på var det är lagom varmt. Jag är bra på att lata mig.

Fast jag latar mig inte bara, även om det ibland kanske verkar så. Just nu har det inte hänt så mycket på den här bloggen. Men precis som på bildens coola anka paddlar fötterna frenetiskt utom synhåll, under ytan.

På Enskedebilder har jag nu (kanske) startat en folkstorm mot att det inte verkar finnas pengar för att fortsätta att visa en lägenhet i ett barnrikehus, som vi besökte innan vi åkte till landet.

Det ligger visserligen inte i Enskede, men jag ändå känner igen mig så väl – liksom övriga besökare i den lilla gruppen. Det är en liten lägenhet, så de tar bara emot små grupper. Med hjälp av dem som bodde där har man återskapat lägenheten precis som den såg ut 1937, och vi var fria att snoka i skåp och lådor efter sånt vi kände igen. Och det gjorde vi – och berättade för varann.

Nu har jag åtminstone skrivit om det. Och en person anmälde sig genast till en av de kanske få återstående visningarna. (Tack, Maria!) Så nu är vi på G!
OBS: Begränsat deltagarantal! som det brukar stå i reklamen.

I våras såg jag ett annat exempel på personlig protest – eller kanske snarare civil olydnad. På T-banestationen i Kista har man satt upp taggar för att hindra duvor att slå sig ner och använda balkarna som toalett. Vad gör man då som uppkäftig stadsduva? Man bygger sitt bo i skydd av taggarna och börjar lugnt ruva på sina ägg. Är man dessutom en vit duva blir det ju väldigt tydligt att det rör sig om en ytterst fredlig demonstration.

Avväpnande, tycker jag, och hoppas att hon fick vara i fred där. Bajsar gör de ju ändå, duvpolarna.