Till höstterminen 1957 kom en ny, ung fröken till de sju barnen i Resö småskola i nordligaste Bohuslän. DN skrev en artikel om 21 åringa Birgitta Ragnarsdotter och hennes första arbete efter seminariet. Småskolan var ett minne från forna dar då fisket blomstrade i viken. 1957 bodde tre fiskarfamiljer och ett äldre par i trakten kring skolan, sen var det långt till nästa hus.

I skolan gick två klasser;: fyra barn i ettan och tre i tvåan. Fyra dagar i veckan var de i klassrummet, resten av tiden var lärarinnan ensam i skolhuset, som var delat i två sektioner: En för skolsal med en skrubb för skolmaterial samt tillhörande kapprum. Den andra delen var lärarbostad på två rum och kök.

Det fanns ett utedass för elever och ett för lärare. Vatten fick lärarinnan hämta ur en cementerad brunn på gården med hjälp av spann och rep. Brunnslocket var inte tyngre än att en spänstig flicka orkade lyfta det. Om inte isen låste fast det, förstås.

Inomhus blev det nog varmt om man eldade ordentligt i kakelugnar och vedspis. Det fanns electricitet, elplatta och element, men om både platta, radio och ljus stod på samtidigt tvärslocknade glödlamporna, och då gällde det att ta sig uppför trappan och leta sig fram till mätartavlan på den becksvarta spökvinden för att byta propp. När höststormen ven och natten var svart som klassrummets kolbox skulle det kanske komma att kännas ganska ensamt för den unga lärarinnan som vuxit upp i Göteborg och pluggat på Semis i Landskrona.

Men hon trodde att hon skulle klara sig fint utan bio, dans, flick- och pojkvänner. Barnen var ju så rara. Hon hade redan lärt känna alla sju, och kunde ägna praktiskt taget obegränsad tid åt att hjälpa var och en på det sätt som bäst passade just den eleven. Inga disciplinproblem fanns det, barnen kom förtroendefullt till henne med både glädjeämnen och bekymmer. På söndagen gick de ibland fyra kilometer bara för att ”hälsa på hos fröken”. Och föräldrarna var glada över att ”den nya” hade infört moderna undervisningsmetoder för de yngsta.

Äntligen skulle hon nu få visa vad hon dög till som lärare, med hela ansvaret.

Fast lite rädd är hon nog inför den långa vintern, och hon kunde inte lova att bli kvar lika länge som sin företrädare fröken Nilsson.

Astrid Nilsson hade varit nöjd med sin bostad och aldrig krävt några ändringar eller moderniseringar under alla sina 40 år i den skola som blev hennes första och sista arbetsplats.

Hon var född i Grebbestad år 1896, och efter pensioneringen återvände hon dit, och dog 1971.

En av eleverna har berättat:
Småskolan låg på Torgelsholmen, och vi som bodde i andra ändan av ön hade cirka 3 km väg att gå till skolan i alla väder, regn som snö. Om man kom för sent blev fröken arg. Barnen från Galtö måste ro över sjön i alla väder, och om lärarinnan såg den upprörda sjön genom skolans fönster hade hon möjligen lättare att förstå deras sena ankomst.

Fröken Nilsson tyckte om blommor, särskilt solrosor, som hon ömt vårdade i rabatter längst skolans syd- och östsida. Det var farligt nära skolgården där vi lekte på rasterna, och fröken tyckte att hoppa hage var en passande lek, som omöjligt kunde skada blommorna. Om en stjälk bröts av blev det uppställning och stort förhör, medan den skyldige i andanom kände rottingen valsa över ryggslutet. Man blev även straffad om fröken tyckte att man inte tagit läxan eller annan uppgift på allvar . Då blev det att sitta kvar efter skoldagens slut och arbeta med det försummade ämnet. Man kunde också som straff få stå med ryggen mot klassen, eller sitta kvar i bänken under rasten.

Straffet kändes inte lättare när man märkte att fröken hade favoriter som fick mildare behandling än dem vars föräldrar hon tyckte hade låg status. Man måste ändå säga att hon var bra på att lära oss läsa och räkna. Fast hade man svårt att hänga med var det inte tal om extra hjälp, det blev att gå om klassen – till allmän nesa.

1957 kom alltså fröken Ragnarsdotter, och hon blev kvar tills skolan lades ner två år senare.

Resö folkskola, eller Storskolan som den kallades, hade byggts i mitten av 1920-talet. 1953 uppmärksammades den inte bara i lokaltidningen.

Tidningen Se hade i nr 10 ett stort reportage:

Bilderna i reportaget visar bland annat några grabbar som utan lärarledning experimenterar med tändstickor och bunsenbrännare, medan en flicka bollar ”treboll” mot klassrumsväggen. Reportern rapporterar att han fått en boll i huvudet, och fortsätter:

”Uppfostran i frihet” är mottot för folkskollärare Bergs undervisning av skolbarnen på Resö. Barnen ska göra som de vill. Schema bryr han sig inte om, och raster finns inte heller – ”ungarna går ut på en timme eller två när de vill”. En kille kommer just tillbaka från handelsboden där han köpt gotter. På schemat står välskrivning för tredjeklassisterna och geografi för femmorna och sexorna.

Läraren kommenterade: ”När jag kom hit frågade jag tredjeklassisterna om de ville ha läxor, men de sa nej. Frågar ungarna om något får de svar, och när tiden är mogen för att begripa ditt och datt börjar de säkert fråga. Genom denna sorts uppfostran får ungarna själva utbilda sitt beteendemönster efter sin egen inre röst. Det är finessen.”

Elevernas föräldrar höll inte med.

Droppen som fick bägaren att rinna över var nog när läraren släppte ut barnen på den osäkra (havs)isen under lektionstid och lämnade dem utan tillsyn. Det blev skolstrejk – den 50e skolstrejken som läraren upplevt under de 50 lärartjänster han haft sedan examen på folkskollärarseminariet i Luleå 1931. Han hade aldrig lyckats bli ordinarie lärare under de år han bedrivit undervisning på exakt samma sätt.

Hur kan detta ha fått fortgå så länge? undrade tidningen. Skolöverstyrelsen svarade att en lärare är praktiskt taget oavsättlig – om han inte begått ett brott eller är psykiskt sjuk – och då behövs först bevisning genom läkarundersökning, domstolsutslag, sammanträden och utredningar. Missnöjda föräldrar var inget skäl att ge honom sparken. ”Och hindra honom från att söka en ny tjänst kan vi inte. Det är en principsak. Att stämpla någon som hopplöst olämplig skulle ge spelrum åt godtycke.”

På Resö hann han dock bara hålla på med sin fria undervisning i fyra dagar innan det blev strejk, besök av skolinspektören – samt tjänstledighet till vårterminens slut, då förordnandet som extraordinarie lärare utgick. Det förnyades inte.

”Det är inte konstigt att läraren är tokig” sa de gamle, ”för han går ju barhuvad mitt i vintern.”

Den allra siste läraren i folkskolan innan skolan 1963 lades ner hette Sven Arne Persson och kom till Resö höstterminen 1956. Han gick under namnet Bongo, möjligen för att han spelade luta och gärna sjöng en visa med refrängen: ”Bongo bongo bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”. Till skillnad från tidigare lärare var han lättsam, trevlig och ungdomlig. Dessutom ägde han en bil när han kom, vilket var ovanligt på Resö vid den tiden. Den var av märket Skoda. Inte mindre exotiskt var att han varit på semester i Spanien, vilket han gärna berättade om.

Så här skrev några av skolbarnen på trettiotalet om ”Mitt hem” och ”Min skola” – citat ur Arbetsbok om Resö folkskola.

Skolhuset är 10 år gammalt. Det användes till skolundervisning. Ibland hålles där kurser, t ex barnavårdskurs och husförhör samt val.

Hemmet är ett rum och kök och vind. Där bor mamma, pappa och jag. Pappa arbetar med fiske, och mamma arbetar i hemmet. Om kvällen och natten är pappa ute med sillvaden. Mamma brukar sticka, och jag virkar på mina tofflor.

Jag tycker mycket om hemmet. Jag brukar längta hem, när jag är borta. De, som inte ha hem, få gå och tigga för sitt uppehälle.

Bilder från Resö och Galtö i svunnen tid.