Sommarlovet var nästan slut när tre pojkar från Torsvikssvängen en augustimorgonen 1956 tänkte ge sig ut och fiska. Först skulle de bara hämta metmask från sitt hemliga ställe vid Lidingöbron. Men när de grävde där stötte de istället på en tygpåse, som de nyfiket tömde – och 72 stycken safirer, rubiner, smaragder och diamanter gnistrade i solskenet. Medan pojkarna beundrade sin skatt kom en barsk grannfru förbi och sa strängt till dem att gå till polisen, och de hojade iväg dit med sin skatt.

Det skulle visa sig att killarna gjort ett riktigt ”kap”, och de fick genast avge tystnadslöfte. I gengäld utlovades de en belöning för sitt fynd.

Beväpnade poliser utrustade med kikare gömde sig i ett sovrum i Wetterska villan vid Torsviks Hamnväg och väntade tålmodigt på tjuven. Efter ett dygn kom en grå skåpbil med tända strålkastare körande in på parkeringen, och en man började gräva med händerna i jordhögen. När han såg poliserna försökte han fly, och gav inte upp förrän efter ett varningsskott.

SvD gjorde en pedagogisk bild över det hela:

Den misstänkte vägrade till en början att ens uppge sitt namn, men döptes av pressen snabbt till ”Pantern” på grund av sin smygande gång. Han var liten och smidig, och hans specialitet var fasadklättring.

Egentligen hette han Herman Kruithof och var holländare, närmare bestämt från Haag, ett välkänt centrum för den internationella diamanthandeln. Och Pantern visade sig vara en av Europas mest efterspanade förbrytare. Så sent som i april 1955 hade han släppts ur fängelset i Haag efter att ha suttit inne 3,5 år för juvelstölder.

När han förhördes påstod han först att han varit i skogsdungen för att uträtta naturbehov, det var därför han grävde en grop. Och åtminstone enligt en tidningsartikel satt han faktiskt med byxorna nedknäppta vid gripandet.

”Det är inte mina saker”, sa han om juvelerna, och allt som polisen hittade i skåpbilen påstod han att ”en fransman” lagt dit, vars namn han tyvärr inte mindes. I bilen fanns förutom sönderbrutna guldsaker svarta ansiktsmasker, knogjärn, batonger, blydaggar, tårgaspistoler, gevär, kastknivar samt diverse inbrottsverktyg. Där fanns även utrustning för att ”slakta” juveler (och göra dem lättare att sälja), samt en änterhake, specialgjord för fasadklättring: efter användning kunde man snabbt göra loss kroken och få med sig repet till nästa ställe.

Det var svårt att identifiera de ofta sönderbrutna smyckena, men en del av skatten visade sig komma från villainbrott på norra Lidingö. I tjuvgömman kunde man identifiera föremål från sexton kupper, värderade till sammanlagt 68.000 kronor, däribland smycken och pärlor från brittiska ambassaden i diplomatstaden. Och av Panterns anteckningsbok att döma hade han planer på att besöka platser som Sofiero slott och statsministerfrun Aina Erlander, som han sa sig känna väl.

Prins Carl Johans hustru Kerstin Bernadotte fick veta av kriminalpolisen att hon bestulits på juveler för 13.000 kr. Ingen hade ännu märkt att de var borta ur greveparets sommarvilla på Älgö. En natt hade parets schäfer visserligen skällt ovanligt ilsket, men inget ovanligt syntes. Det visade sig att tjuven hade tagit sig in genom ett fönster och plockat juvelerna ur sina etuier, som han sedan ställt tillbaka på sina platser innan han tyst försvann samma väg som han kom.

Även sen hans namn publicerats försökte Pantern dölja sitt ansikte. Till förhöret kom han iförd en enkel mask, som han själv gjort av en pappbit med två hål för ögonen. Han erbjöd dock journalisterna att ta av den för att fotograferna skulle kunna ta hans porträtt – mot ett honorar, förstås.

I polisbilen såg han till att dölja ansiktet bakom de bojade händerna.

Förhören sammanfattades i tidningen med att Pantern log och nekade, och utan att blinka dukade upp de mest otroliga historier som svar på alla frågor.

Förutom holländska talade han flytande franska, danska, italienska, engelska, samt hjäpligt spanska och tyska. Han förstod även lite svenska, men förhören hölls på franska och Pantern hälsade ”med en elegant gallisk nickning” mot den kvinnliga tolken.

Överhuvudtaget tycks han ha haft god hand med kvinnor. En danska hade rest med honom på hans turnéer till Norge och en fru i Stockholm blev så grundligt duperad att hon i samtal lämnat honom tips om lägenhet lämplig för inbrott. Hos honom påträffades även en beskrivning över en av de lägenheter som utsatts för inbrott.

När Pantern greps verkade han vara redo att lämna landet. Skåpbilen var närmast inredd som en husvagn, och alla förråd var fyllda med mat, vatten, bensin, etc. Under sommaren hade han besökt nästan alla större badorter på Västkusten, men när polisen slog till sa han: ”Hade ni väntat två dygn till hade ni fått 50 gånger mer guld och diamanter.”

I bilen fanns även eleganta kläder och skor, en dyrbar Robotkamera och specialverktyg för pipstoppning, för att slippa smutsa ner fingrarna vid rökning.

I kontanter hade han dock vid gripandet inte mer än 460 kr.

I november 1956 dömdes Pantern till straffarbete i fyra år, följt av utvisning. Han skulle dessutom betala 30.000 kr i skadestånd.

Efter knappt två år rymde han från fängelset i Malmö, Med en insmugglad bågfil sågade han en öppning i fönstergallret, men skadade ena benet illa när han landade i fängelsedirektörens trädgård. Stödd på en trädgårdshacka tog han sig dock ut på Lundavägen och hejdade en taxi, som tog honom till sjukhuset, där han fick benet gipsat och en säng för natten. Nästa morgon hjälpte sköterskan honom att beställa taxi till hamnen. Men när han köade vid Köpenhamnsfärjan blev han igenkänd av en polis i en förbipasserande radiobil och återfördes till fängelset.

I april 1960 utvisades Herman ”Pantern” Kruithof ur Sverige efter fyra år i fängelse. Han flögs i ett holländskt trafikplan till Haag, där nya rannsakningar och straff väntade.

Pojkarna som hittat skatten fick så småningom 500 kr var från en polisfond, men försäkringsbolagen betalade aldrig ut ett öre. Däremot fick de behålla de juveler man inte hittat någon ägare till. De var värda ca 1.000 kronor och en av pojkarna lät infatta tre av sina diamanter i en ring till hustrun. De inbjöds till Barnens brevlåda för att berätta sin historia, och två av dem gick dit.

När Pantern hade rymt plågades pojkarna en tid av bloddrypande fantasier om hans hämnd, likaså när de fick veta att han skulle släppas fri efter avtjänat straff.

Men han syntes aldrig mer till – åtminstone inte i Sverige.