En dag i januari 1951 följde DN med provinsialläkare Cedergren i Umeå i hans arbete. Doktorn hade ett stort distrikt, med 10 000 kroppar att sörja för och var dessutom verksläkare för ett tusental personer. 1951 hade dessutom influensaepidemin slagit ner som en bomb i trakten med plötsliga och samtidiga insjuknade: i varje hem i stan och varenda gård på landet låg någon sjuk.
Efter en lång arbetsdag och kanske bara en timmes sömn kunde väntrummet vara fullt av patienter, och ute i distriktet väntade ett tiotal sjuka med värk och feber på hembesök. Och då fick ändå de allra flesta nöja sig med ordinationer per telefon.
Doktorn tvingades ofta åka den sista biten med släde på oplogade småvägar och hade bara tid att besöka de yngsta och de äldsta i hemmen. De gamlas största skräck var den fruktade lunginflammationen – som förr kallades ”den gamles bästa vän”, eftersom den erbjöd en relativt snabb och smärtfri död som besparade de gamla en långdragen och plågsam förfallsperiod.
Men de flesta fick sina diagnoser på löpande band i mottagningens telefon. Förutom influensafallen hade den här dagen en tvååring svalt en tvåöring, som doktorn försäkrade inte var farligt – om den inte fastnat i halsen, förstås.
Vid 3-tiden på eftermiddagen kom Carlson och hämtade med bilen. Carlson var en gammal taxichaufför, som i sju år skjutsat doktorn på hans sjukresor. När han kom hade doktorn hunnit upp i bostaden och kastat i sig lite middag, och så överlät han åt sin hustru att vara telefonvakt. Hon brukade skämta om att han umgicks mer med Carlson än med henne, för före klockan 21 var han sällan hemma.
Men sjukresorna var värre förr, sa doktorn. För sju år sen när han kom hit från Västergötland hade distriktet 23000 invånare, spridda över en väldig yta: Ibland måste jag åka ända ut till Holmön, dit man stundtals bara kunde ta sig med hjälp av iseka – en eka, specialbyggd för vinterbruk: Stark nog för att i vattnet klara isflak, och lätt nog att kunna dras över isen som en kälke.
Det värsta som kan hända numera är väl när jag som på nyårsdagen hade varit i en by tre mil från stan och just hann inom dörren när det ringde från samma by. Det var bara att ge sig iväg igen. Ibland fastnar bilen i snödrivor, och slädfärderna kan vara kyliga och ta lång tid. En gång var det så halt att vi krockade med en lastbil och jag fick en kraftig hjärnskakning.
Men det är trevligt folk som bor här. Jag brukar bli bjuden på kaffe, och de ringer inte i onödan, även om de numera inte heller ligger för länge utan läkarvård.
I familjen Normans stuga hade denna dag far i en vecka legat sjuk i stora sängen i köket. Som tur var visade det sig dock bara vara luftrörskatarr, inte den fruktade lunginflammationen. Hostmedicinen skulle komma med bussen om en timme. Fast gubben hade redan provat grannens medicin, och gillade inte smaken.
I stan låg många sjuka, och doktorn brukar inte sällan bli ombedd att titta till grannen också på samma gång. Nu hade en dam i 30-årsåldern influensa med 40 graders feber, hennes treårige brorson i grannhuset hade hosta, och hembiträdet ont i mandlarna. Och doktorn undersöker, pratar, ordinerar och lugnar. En liten flicka som inte orkar nånting blir ordinerad magnecyl, hostmedicin, sängläge och värme.
I Innertavle by hade doktorn kallats till en ung flicka med influensa och luftrörskatarr. Det visade sig inte vara någon fara med henne, men det var ändå tur att doktorn kom, för i gården bredvid låg en 40-åring med rejäl lunginflammation och 41 graders feber, och han hade stort behov av penicillin. Husfadern i en annan familj fick också penicillin mot en begynnande lunginflammation. Alla i familjen var sjuka: två barn låg nedbäddade och modern orkade med nöd och näppe hålla sig uppe för att sköta om de sjukaste.
I Västerhiske verkade 1951 års bönevecka bli inställd. Kyrkoherden i Backen var sjuk, liksom alla hans kolleger. I Backenhemmet, Umeå landskommuns ålderdomshem, låg många i influensa. Den äldsta pensionären, 91-åriga fd barnmorskan Johanna Granberg, lyste upp när doktorn tittade in. Hon hade inte influensa, men låg ändå till sängs. Men en gosse på två år och nio månader kunde inte sluta gråta, för han hade så ont i öronen. Han fick sulfatabletter och magnecyl för att kunna sova – fast det ville han inte heller.
De första provinsialläkarna tillsattes redan på 1600-talet. De var statligt anställda läkare, med ansvar för den allmänna sjuk- och hälsovården utanför städerna. Under 1800-talet och fram till 1908 var de ålagda att vid högtidliga tillfällen och tjänsteutövning bära en officiell ämbetsdräkt eller uniform.
Utöver sjukvård ansvarade provinsialläkarna för förebyggande hälsovård och smittskydd, gav goda råd till befolkningen, kontrollerade apotek och barnmorskor samt utförde vaccinationer och obduktioner.
Läkarna skulle dessutom regelbundet skicka rapporter om distriktets hälsoläge till den centrala tillsynsmyndigheten. Fram till 1851 hade de ingen rubrikmall de måste följa, så vissa provinsialläkare rapporterade kort och lakoniskt medan mera skrivglada även lämnade utförliga beskrivningar av ortens och befolkningens liv och leverne, och en del redovisade egna funderingar om sin uppgift. Provinsialläkarnas rapporter finns bevarade från 1769 till 1963 och ger riklig information om svunna tider.
Det var givetvis provinsialläkare som 1938 hjälpte journalisten och författaren Lubbe Nordström att skaffa sig en ”så allsidig bild som möjligt av bostadsbristerna på Sveriges landsbygd” inför programserien ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – radions första verkliga socialreportage, som senare blev boken ”Lort-Sverige”. Nordström förfärades över den dåliga hygienen och den låga standarden hemma hos fattigt folk, och radioprogrammmet och boken skapade en häftig debatt.
På 1950-talet var provinsialläkarväsendet inne i en svår kris. Arbetet vid enläkarstationerna var slitsamt och isolerat och innebar ständig jourtjänst. Ofta hade läkaren vid sidan av sitt eget distrikt ofta ansvar även för ett vakant granndistrikt. I brist på fortbildning föråldrades kunskaperna, och det blev allt svårare att rekrytera unga läkare som föredrog en karriär på sjukhus, med möjlighet till specialistutbildning. 1958 diskuterade man till och med att avskaffa provinsialläkarna, och istället bygga ut den öppna specialistvården. Men istället beslöt man att rusta upp provinsialläkarmottagningarna och gradvis övergå från enläkarmottagningar till två- eller flerläkarmottagningar.
År 1963 övertog landstingen ansvaret för provinsialläkarna, och titeln ersattes småningom av distriktsläkare.
