1925 kunde hela kvarter i Stockholm översvämmas av råttor. Värst är det i Staden mellan broarna, där de gamla grundmurarna i allmänhet var trasiga så att djuren enkelt kunde promenera över till nästa hus. I skymningen, när trafiken dött ut kilade de välfödda råttorna ut och in på sina gångar och frossade på utslängda matrester.
Men här fördes ett krig mot råttorna, under befäl av hälsovårdsnämndens råttkommissarie, som energiskt strävade att sprida död och fördärv bland råttornas led – tyvärr under svåra förhållanden. I motsats till exempelvis Köpenhamn hade Stockholm nämligen ingen enhetlig lagstiftning angående råttutrotningen.
Han som i folkmun och tidningar kallades Råttkommissarien hette egentligen Carl Oscar Regnér och var sedan februari 1924 förste hälsovårdskommissarie i Stockholm.
Hälsovårdsnämnden betalade årligen 10.000 kronor till utläggning av råttgift, och sedan man 1901 förklarat krig mot stadens råttor belönades alla som lämnade in dödade fåttor till särskilda inlämningsställen. I praktiken gick nog de flesta tioöringarna till stadens egna renhållningsarbetare.
Hälsopolisen utdelade formulär med tips om hur råttfångarna kunde gå tillväga. Nedan tidningsannons från 1901: Nu börjas det! Stadsarkivet via Stockholmskällan (CC-BY).
Allmänheten avråddes från att använda gift, eftersom förgiftade råttor brukade krypa undan till svåråtkomliga ställen för att dö och sedan sprida en förfärlig stank. Istället rekommenderades jakt med dresserad hund och råttfällor – och det fanns noggranna beskrivningar av hur man kunde bygga en egen fälla.
Så länge de anslagna pengarna räckte lade hälsovårdsnämnden gratis ut gift till alla fastighetsägare som bad om det. När pengarna var slut fick de själva betala en del av kostnaden, vanligen 10-20 kronor.
De flesta fastighetsägare var dock ganska ointresserade av råttproblemet och struntade i hyresgästernas klagomål och husens många råtthål. De behöll de öppna källargluggarna och vägrade att betala en tia till råttgiftsutläggning. Och när grannens hus stod öppet kändes det ju ganska meningslöst att täppa till råtthål och skaffa ventilationsgaller för de egna källargluggarna.
I augusti 1925 träffade SvDs signatur Reta råttkommissarien Regnér en tidig morgonstund i hälsovårdsnämndens laboratorium. Tillsammans med tidningens fotograf skulle de delta i en liten “råttkrigsexpedition” i Staden mellan broarna.
Råttkommissarien förklarade att han inte räknade med någon seger i råttkriget så länge ingen lag på råttutrotning fanns. Han hade haft kontakt med stadsläkaren i Köpenhamn som höll med om detta, och dessutom rekommenderade att man borde lägga ut råttgift över hela staden på en gång, vilket dock var svårt att genomföra. Tidningens fotograf föreslog kreativt en Råttans dag, med antiråttmärken, demonstrationståg och råttgiftsutläggning överallt. Men kommissarien trodde mera på det danska sättet med lagstiftning.
I Köpenhamn hade man lyckats få även de värsta stadsdelarna så gott som råttfria. Danmark hade redan 1907 fått sin första “rottelov”, och har en av Europas strängasta lagar, med strikt anmälningsplikt och förbud mot privat råttbekämpning.
Inför 1925 års råttjakt kokade råttgiftsutläggaren hr Stenman i laboratoriet en havregrynsgröt, malde ner en falukorv, blandade anrättningen med smält ister och kryddade med råttgift. Blandningen lades sedan i små bruna och vita papperspaket. Just när det gäller mat är råttan skarpsinnig: Om man lagt ut gift i strömming på en gård och bara dödat en del av råttorna där kommer de övriga att akta sig för strömming, åtminstone under den närmaste tiden. Man måste därför först lägga ut annan mat, giftfri, innan man gör om förgiftningsförsöket. Av samma skäl måste man också växla färg på omslagspapperet.
Råttdödarfärden gick både i källare och på vindar, för i Gamla stan var råttorna nästan värst på vindarna, där de sprang över taken, och inte tvekade att ta sig en liten promenad på telefontrådar eller hoppa över höga murar. De husmödrar råttpatrullen stötte på under jakten gladdes förstås över det utlagda giftet, men råttkommissarien spred även skräck bland befolkningen när han skällde på dem som hade soptunnor av trä istället för plåt. Och undrade VEM som lagt matrester i rännstenen.
I Stora Hoparegränd, där vindragarelagets härbärge fanns, var vicevärdinnan i ett gammalt sextonhundratalshus den lyckliga ägaren till en katt – som om kvällarna brukade leka med en liten hundvalp, och ett par stora råttor. Ty “råttorna här är så stora att ingen katt vågar sig på dem.”
En annan vicevärdinna bad råttjägarna att inte tala om för värden att råttgift lagts ut – ”förra gången fick jag så mycket obehag”. Och den som frågade grändens gubbar och gummor om de hade mycket råttor möttes av förvåning: “Det är klart vi har råttor! De hoppar om fötterna på en vart man går.”
Signaturen Reta avslutar sin artikel: När nu de allra flesta fastighetsägarna inte frivilligt tar hand om råttfrågan, är det då inte självklart att tvinga fram rättelse?
Få vi alltså med det snaraste be om vår råttlag!
Det förekom också en del uppfinningsverksamhet. I februari 1925 berättade DN om en metallduksfirma som kommit på idén till gallerluckor som kunde monteras in i källargluggarna och vid behov enkelt fällas inåt och uppåt. ”Patentansökan är inlagd, och nu stundar svåra tider för de små rara djuren.”
Samma år blev DNs Namn och Nytt kontaktat av en person som sade sig ha uppfunnit och tagit patent på en “elektrisk stol” som effektivt tog död på råttor: “Sen Stockholms råttor blivit immuna mot råttgiftet bidrar ju staden till deras utfodring. Nämn inte mitt namn, hr redaktör! Men säg att jag är norrman. Det ska man vara för att få respekt här.”
Men motståndaren var tuff: I januari 1927 hade en hord råttor ätit sig igenom dörrarna i en Stockholmsskola och bland annat förstört torkmattorna. I en bokhandel hade andra ätit upp ryggarna på flera dyrbara bokverk.
Råttkommissarien kämpade vidare medan han hoppades på det nya lagförslaget.
I mars 1935 meddelade SvD under rubriken ”Den revolutionerande mjölkkontrollanten avgår” att Regnér gått i pension efter 34 år på olika utsatta poster inom Stockholms hälsovårdsinspektion, där han kämpat för ren mjölk och ren föda på stockholmarnas bord jämte åtskillig annan renlighet.
Hundra år senare finns i Stockholm omkring tre miljoner råttor, vilket motsvarar ungefär tre råttor per invånare. Från och med den första augusti 2014 får råttgift inte längre säljas till privatpersoner, enligt direktiv från EU.
Men kampen fortsätter.
