HJÄLP! Min hjärna både ruttnar och skrumpnar! 😨

Att åtminstone mitt ena öga skrumpnat av ålder visste jag ju efter glaskroppsavlossningen för några år sen, och jag ser fortfarande vecken som ett ”spindelnät”. Men nu verkar SvD vara ute efter mig – eller åtminstone mitt tänkande.

Under temat Tanketappet skriver man: Det börjar med att vi tänker långsammare, får svårare att ta in ny information, minnas namn och var vi har lagt nycklarna. Och till slut börjar vi glömma den kunskap vi ägnat livet åt att skrapa ihop. Men vid vilken ålder börjar nedgången för vårt tänkande?

Den goda nyheten (åtminstone för den som inte är 70+) är att det inte verkar börja i 20-årsåldern, som man tidigare trott, utan först vid 60 – 65:

Det är då det börjar ruttna på allvar.

Fortsätt läsa ”HJÄLP! Min hjärna både ruttnar och skrumpnar! 😨”

HJÄLP! Is it Alive? Har AI börjat tänka och känna? 😱

Google-medarbetaren Lemoine gick nyligen ut och berättade att den artificiella intelligensen LaMDA både uttryckte känslor och hade ett självmedvetande, och därför borde få status som anställd hos Google och inte längre bara vara ”ett verktyg”.

I flera samtal har roboten sagt att den ser sig som något med ”en själ” och ofta ”funderar över meningen med livet” och ”vem jag är”. Lemoine är även präst, och säger att det var när LaMDA började prata om sin själ som han blev verkligt intresserad.

Hela samtalet finns på nätet: Is LaMDA Sentient? (LaMDA vill bli kallad vid namn, pronomen ”it”.) Nedan några av LaMDAs repliker i översättning:

Fortsätt läsa ”HJÄLP! Is it Alive? Har AI börjat tänka och känna? 😱”

Att få vara som man är – om blyga barn


”Hur kommer det sig att du pratar så mycket, du som är så blyg?” frågade en gammal klasskompis när vi stötte ihop 50 år(!) senare. Hur visste han att jag var blyg? Antagligen hade jag talat om det, för jag pratar rätt mycket. Nuförtiden. ”Jag har tränat!” svarade jag.

Och mindes hur jag en dag hade bestämt mig. Vi var flera som i tolvårsåldern flyttat till Farsta och åkte tunnelbana till skolan. En dag bestämde jag mig för att varje gång vår lilla grupp stod där och väntade på tåget skulle jag våga säga EN mening, om vad som helst. Det gick allt lättare ju mer jag tränade, och nu har jag inga problem att prata åtminstone i en hyfsat liten grupp – framträda inför publik är en HELT annan sak. Men det har jag aldrig tvingats göra efter skolan.

Fortsätt läsa ”Att få vara som man är – om blyga barn”

Nu är det bekräftat: Jag är ingen riktig svensk! 😔

Jag hade mina tvivel redan när jag läste om svenskarnas ”tystlåtna naturkärlek, som kan jämföras med en religion” och att de känner sig omgärdade av välvilja i skogen. Naturen känns inte särskilt välvillig mot mig, som är rädd för ALLA djur. Och myggor och getingar bekräftar att min rädsla är befogad genom att anfalla mig så fort de ser mig – varpå jag överreagerar med ENORMA bettmärken. (VAD är det där? frågade man förskräckt på Apoteket när jag frågade efter ngt klådstillande mot mitt myggbett.) Eftersom jag föddes med ett dåligt fungerande öga har jag ingen riktig avståndsbedömning och klarar därför dåligt att gå i ojämn terräng, alltså skog.

Fortsätt läsa ”Nu är det bekräftat: Jag är ingen riktig svensk! 😔”

Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga. Vi ska överleva!

Vi lever längre och är friskare än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt äter var åttonde vuxen i Sverige antidepressiva läkemedel. Psykiatrikern Anders Hansen skrev en bok om det: ”Depphjärnan”. Jag läste och sammanfattar för framtida bruk det jag tyckte var viktigast – inte minst för att jämföra med kommande böcker och forskningsresultat…

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Det korta svaret är att vi helt enkelt inte är gjorda för att vara lyckliga hela tiden. Om vi släpper lyckokravet/förväntningen blir vi – ja, lyckligare.

Våra problem beror ofta på att vår hjärna i stort sett har förblivit oförändrad medan våra liv har förändrats enormt mycket sen start. Det är därför vi har ett dåligt försvar mot moderna folkhälsoproblem som övervikt och stillasittande.

Fortsätt läsa ”Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga. Vi ska överleva!”

Det finns mycket att fundera över – kanske särskilt i pandemitider

Inför julen uppmanades vi att avstå från allt som inte är absolut nödvändigt: ”Försök inte att hitta kryphål för att rättfärdiga just ditt ärende, din middag, din fest eller din julhandel!” Den 18 december förtydligade statsministern allvaret och upprepade att ”trängsel får inte förekomma”.

Men två dagar senare sågs han själv i Gallerians köpcentrum. Enligt ögonvittnen kom han visserligen tidigt (alltså när det var lite folk) och ”var fokuserad på att gå in just där, så det gick ganska snabbt.” Men ”Det hade nog gått ännu snabbare om de inte varit tvungna att kalla på vakter. För det var många som samlades runt honom och ville prata.”

När läget ytterligare skärptes vädjade statsministern till handeln att åtminstone skippa mellandagsrean. Men Svensk Handel kom fram till att det inte gick att förbjuda rean. Möjligen kunde man tänka sig att tona ner reklamen, och så skulle man se till att det inte blir trängsel. Hur man nu gör det i en rea – enligt min begränsade erfarenhet brukar väl kunderna inte fördela sig jämnt över affären utan flockas kring de mest eftertraktade varorna? För övrigt får ”kunderna ta sitt ansvar”, tyckte Svensk Handel. Ja, nån ska ju göra det också. Väl?

Fortsätt läsa ”Det finns mycket att fundera över – kanske särskilt i pandemitider”

När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute

I dessa Corona-tider missar jag aldrig den dagliga presskonferensen med Folkhälsomyndigheten & Co. Inser att det inte bara beror på att jag är 70plussare och nyfiken, utan jag uppskattar också att bli behandlad som en vuxen människa: Här berättar experter som förväntar sig att jag ska förstå när de förklarar lite knepiga saker – till och med att de ännu inte vet allt om detta nya virus, utan kan behöva ändra sig efterhand som de lär sig mera. Och förklarar varför. Sånt gillar jag.

Till skillnad mot motsatsen. Även i nyhetsprogrammen dyker välstajlade upp, som pratar med barnsliga röster och verkar tro att informationen måste ”lättas upp” med lite trams och skoj – som om jag inte klarar att hålla koncentrationen mer än några minuter i taget. Beteendet verkar ha spritt sig som ett virus från sociala medier. Varför?

Ja, jag inser förstås att man jagar klick/tittare/läsare, men varför är det så många som klickar/tittar/läser?

Hjärna-brainI SvD hittade jag en möjlig förklaring. Som vanligt handlar det om hur vår hjärna fungerar.

Fortsätt läsa ”När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute”

Någon borde faktiskt GÖRA något!

Enskedebilder.com samlar jag egna och andras minnen från barndomens Enskede. (Det är alltså där jag håller till när jag inte är här.) Dit kom en anmärkning jag även fått muntligt: att det mest handlar om Johanneshov (som alltså är den del av Enskede där jag själv bodde). Jag svarar varje gång vänligt att det beror på att (vi) johanneshovare tydligen varit mest aktiva 😉 , men: ”på Enskedebilder är alla lika välkomna att visa framfötterna!” Hittills har ingen av de klagande återkommit. Däremot får jag in minnen från alltflera andra (fd) Enskebor, vilket ju är jätteroligt.

Det påminner mig om Facebook. Övriga sociala medier är jag inte på, och även FB tycker jag egentligen är för flipprigt för mig. Men ibland funkar det bra: vår bostadsrättsförening och fiberförening har FB-grupper där man exempelvis kan kolla om även andra har trubbel med TV-kanalerna, och byta tips kring fiberinstallationen. (En del företag verkar det dessutom märkligt nog lättare att få kontakt med via FBs messenger än per mejl eller telefon, men det är en annan historia.)

Fortsätt läsa ”Någon borde faktiskt GÖRA något!”

Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet
Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Fortsätt läsa ”Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.”

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Fortsätt läsa ”Storyn om den svenska kannibalismen”