Det finns mycket att fundera över – kanske särskilt i pandemitider

Inför julen uppmanades vi att avstå från allt som inte är absolut nödvändigt: ”Försök inte att hitta kryphål för att rättfärdiga just ditt ärende, din middag, din fest eller din julhandel!” Den 18 december förtydligade statsministern allvaret och upprepade att ”trängsel får inte förekomma”.

Men två dagar senare sågs han själv i Gallerians köpcentrum. Enligt ögonvittnen kom han visserligen tidigt (alltså när det var lite folk) och ”var fokuserad på att gå in just där, så det gick ganska snabbt.” Men ”Det hade nog gått ännu snabbare om de inte varit tvungna att kalla på vakter. För det var många som samlades runt honom och ville prata.”

När läget ytterligare skärptes vädjade statsministern till handeln att åtminstone skippa mellandagsrean. Men Svensk Handel kom fram till att det inte gick att förbjuda rean. Möjligen kunde man tänka sig att tona ner reklamen, och så skulle man se till att det inte blir trängsel. Hur man nu gör det i en rea – enligt min begränsade erfarenhet brukar väl kunderna inte fördela sig jämnt över affären utan flockas kring de mest eftertraktade varorna? För övrigt får ”kunderna ta sitt ansvar”, tyckte Svensk Handel. Ja, nån ska ju göra det också. Väl?

Fortsätt läsa ”Det finns mycket att fundera över – kanske särskilt i pandemitider”

När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute

I dessa Corona-tider missar jag aldrig den dagliga presskonferensen med Folkhälsomyndigheten & Co. Inser att det inte bara beror på att jag är 70plussare och nyfiken, utan jag uppskattar också att bli behandlad som en vuxen människa: Här berättar experter som förväntar sig att jag ska förstå när de förklarar lite knepiga saker – till och med att de ännu inte vet allt om detta nya virus, utan kan behöva ändra sig efterhand som de lär sig mera. Och förklarar varför. Sånt gillar jag.

Till skillnad mot motsatsen. Även i nyhetsprogrammen dyker välstajlade upp, som pratar med barnsliga röster och verkar tro att informationen måste ”lättas upp” med lite trams och skoj – som om jag inte klarar att hålla koncentrationen mer än några minuter i taget. Beteendet verkar ha spritt sig som ett virus från sociala medier. Varför?

Ja, jag inser förstås att man jagar klick/tittare/läsare, men varför är det så många som klickar/tittar/läser?

Hjärna-brainI SvD hittade jag en möjlig förklaring. Som vanligt handlar det om hur vår hjärna fungerar.

Fortsätt läsa ”När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute”

Någon borde faktiskt GÖRA något!

Enskedebilder.com samlar jag egna och andras minnen från barndomens Enskede. (Det är alltså där jag håller till när jag inte är här.) Dit kom en anmärkning jag även fått muntligt: att det mest handlar om Johanneshov (som alltså är den del av Enskede där jag själv bodde). Jag svarar varje gång vänligt att det beror på att (vi) johanneshovare tydligen varit mest aktiva 😉 , men: ”på Enskedebilder är alla lika välkomna att visa framfötterna!” Hittills har ingen av de klagande återkommit. Däremot får jag in minnen från alltflera andra (fd) Enskebor, vilket ju är jätteroligt.

Det påminner mig om Facebook. Övriga sociala medier är jag inte på, och även FB tycker jag egentligen är för flipprigt för mig. Men ibland funkar det bra: vår bostadsrättsförening och fiberförening har FB-grupper där man exempelvis kan kolla om även andra har trubbel med TV-kanalerna, och byta tips kring fiberinstallationen. (En del företag verkar det dessutom märkligt nog lättare att få kontakt med via FBs messenger än per mejl eller telefon, men det är en annan historia.)

Fortsätt läsa ”Någon borde faktiskt GÖRA något!”

Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet
Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Fortsätt läsa ”Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.”

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Fortsätt läsa ”Storyn om den svenska kannibalismen”

Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Fortsätt läsa ”Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬”

Om en femårig författare och regissör

Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: BJÖ€. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst. Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Fortsätt läsa ”Om en femårig författare och regissör”

Jultrubbel

Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

Fortsätt läsa ”Jultrubbel”

Ska man nöja sig med nåt halvbra?

Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Fortsätt läsa ”Ska man nöja sig med nåt halvbra?”

Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Fortsätt läsa ”Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.”