Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet
Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Vi hade varit hemma hela den dan, så jag blev jättenervös: VEM HAR FÅTT MIN BOK?! 😱 

Här gäller det att stoppa tjuven, tänkte jag, skickade omedelbart Citymails formulär – och mejlade, eftersom formuläret används även av dem som bara ”har synpunkter”. Den 25 fick jag bekräftelse: ”Enligt lokalkontoret har paketet lämnats till mottagaren. Kontakta avsändaren.”

Jag svarade att JAG var mottagaren, och jag hade varken fått bok eller SMS. Och så mejlade jag till Bokus och talade om vad som hänt.

CityMail svarade: ”Vi skickar inga SMS.” Ehh??? undrade jag:

”Ni skickar inga SMS, uppdaterar inte heller spårningssidan. Om man använder Citymail måste mottagarna alltså sitta hemma och vänta dag ut och dag in, utan att ha en aaning om när de ska få sitt paket?

Nej, förresten, det funkar ju inte heller: Vi satt där och väntade, medan Citymail tydligen lämnade vårt paket till någon annan? Eller? Trodde aldrig jag skulle säga detta, men ni lyckas faktiskt vara sämre än Postnord. Jag ska göra mitt bästa för att varna världen.”

Sen meddelade jag Bokus hur CityMail (inte) funkar och att jag aldrig mer tänker köpa något som skickas med CityMail.

En halvtimme efter att jag skickat sista mejlet DUNSADE PLÖTSLIGT BOKEN ner i min brevlåda! Tre dagar efter att CityMail säger att jag fått den i handen eller brevlådan!

Bokus har bett om ursäkt ”för min negativa erfarenhet av CityMail”. Det har inte CityMail, som snarast verkar glatt överraskade över att det ibland funkar: ”Vad bra att paketet kommit dig tillhanda. Vi har meddelat brevbärarkontoret om händelsen. Ha en trevlig dag!” (Jag censurerar bort vad jag sa för mig själv när jag läste det pigga mejlet.)

Den goda nyheten är att man blir snäll mot omgivningen efter att ha fått utlopp för sina aggressioner utan att riskera att säga något man ångrar. Ganska kul faktiskt att fila på arga mejl. Särskilt med ”slutet gott allting gott”, när jag till slut fick boken jag så gärna ville ha.

Boken, då – Var den värd att vänta på?

Jajamensann! Läs den! Här tar jag bara upp några av de tankar som dyker upp när man får följa Gustavsson hela vägen från den första idén, genom hela granskningen och fram till följdverkningarna.

Berättelsen kompliceras och nyanseras på ett sätt som inte är möjligt ens i långa artiklar, som ju måste vara någorlunda kortfattade och tydliga. Arnault dömdes slutligen till 2,5 års fängelse för två bevisade våldtäkter.

Men det som intresserar mig är inte de enskilda lagbrotten, utan hur en man som många kallade Janne Kladd och Klådan i decennier kunde trakassera kvinnor allt grövre, utan att omgivningen reagerade.

I boken får man ta del av materialet bakom artiklarna: samtal, intervjuer och berättelser, citat, vad som sas och skrevs i olika sammanhang. Och Gustavssons många funderande försök att förstå – hur kunde det få fortgå så länge, varför har olika människor agerat/icke-agerat som de gjort. Många, även utsatta kvinnor, rannsakar sitt eget agerande – dock inte de närmast ansvariga.

En fundering, som även jag haft, är om Arnault kunnat utvecklas annorlunda om han inte fått hållas så länge. I boken verkar det faktiskt så.

Redan 1997 publicerade Expressen en artikelserie om ”Sexterror i kultureliten”, som nu lagts ut under titeln: ”Avslöjandet för 21 år sedan – som Svenska Akademien struntade i.” Det var inte bara Svenska Akademien som struntade i avslöjandet – enligt boken tog inte ens Expressens egen kultursida upp saken. Det är svårt att inte sätta det i samband med Metoo, som för Gustavsson (och mig, faktiskt) ”inte kommer med några nya svar. Snarare är en rörelse som utmanar de gamla sanningarna som man tidigare kunnat luta sig emot.”

En kvinna som Arnault våldtagit redan 1992 stötte ihop med honom på Sturehof fem år senare, några månader efter Expressenartikeln. Hon berättar att han då gick fram till henne och upprymt sa: ”Har du hört om den där våldtäktmannen i Expressen? De säger att det är jag!” och hon fortsätter: ”Direkt efter övergreppet på mig fem år tidigare hade han gett uttryck för en oro. Han hade verkat vara medveten om möjligheten att jag kunde anmäla, att han befann sig i en riskzon. Men när han kom fram till mig på Sturehof framstod han snarare som road.”

Boken fortsätter:

Människor i Arnaults närhet misstänker att Expressens artikel fick motsatt effekt. Arnault insåg att han kunde göra nästan vad som helst och komma undan med det. Han kunde t o m bli avslöjad. Han verkade bli alltmer effektsökande i hur han framställde sig själv, och kunde prata högt om vad han ville göra med kulturpersonligheters minderåriga döttrar. Men framför allt eskalerade hans faktiska agerande. Ute på krogarna hotade han obekymrat med sina kontakter:

”Vet du inte vem jag är gift med?” ”Jag kommer se till att du är bränd i den här stan!” ”Du är galen! Alla kommer att få veta att du är galen!” 

En (manlig) konstnär säger att man betraktade Arnaults sätt mot flickor som ett lyte, ungefär som om han haltat, och man hittade sätt att hantera det. Akademiledamoten Sara Stridsberg fick kansliets löfte att slippa sitta bredvid honom och Peter Englunds hustru slutade gå på Akademiens middagar efter att ha blivit utsatt för honom.

De framgångsrika vännerna såg honom som sårbar och oförarglig, lite löjlig. För Horace Engdahl verkar han än idag vara ”vivören” som symboliserar ”friheten och det goda livet”. För unga och oetablerade konstnärer var han ett maktcentrum. Förstås, de såg ju att han umgicks ju i de högsta kretsarna.

När jag läser boken börjar jag förstå lockelsen hos Klubben – inte för mig, men för dem som ingick i ”målgruppen” (och inte, som vi, satt med facit i hand). Hängivna konstnärer, som kunde visa sin konst för en viktig publik, knyta kontakter och få chans till jobb och stipendier. Flera blev upptäckta där, och många beskriver den magiska stämningen. Och Arnault var med och skapade detta – SAMTIDIGT som han var en vulgär och stundtals våldsam maktmänniska.

Jag uppskattar speciellt att få insyn i hur andra tänker och funkar, olika mig och i för mig okända situationer. Annars blir ju alltihop bara obegripligt. När jag läste Frostensons bok ”K” kunde jag inte alls förstå hennes totala förnekande av Arnaults möjliga skuld. Men i Gustavssons bok ser jag en kvinna som ända sen tonåren passionerat älskat och rasande försvarat mannen hon byggt upp sitt liv kring i nästan 50 år. Då är det mycket begärt att hon plötsligt skulle omvärdera allt.

I september 2018 förklarade Horace Engdahl i en fyra timmar lång monolog Frostensons konspirationsteori för Gustavsson. Enligt den (som även finns i boken ”K”) handlar det om en smutskastningskampanj av illvilliga, avundsjuka feminister i maskopi med (likaledes avundsjuka) DN. Men det kommer att utredas och de skyldiga bestraffas, försäkrar Engdahl.

Det hjälper inte ens att Gustavsson påpekar att det är hon själv som gjort hela granskningen. ”Nej, nej, jag tror inte att Katarina har några onda känslor mot dig personligen. Du blev använd, helt enkelt, av en mängd kvinnor som länge velat skada Jean-Claude – och därigenom störta Katarina från poettronen.” svarar Engdahl.

Och Gustavsson undrar, helt begripligt:

”Ska jag försvara den undersökning som var min idé och som jag genomdrev? Ska jag berätta om de kvinnor som efter stora tvivel bestämde sig för att vittna? Att jag genom min granskning vet att majoriteten av dem inte ens är bekanta med varann? Vore inte det att erkänna konspirationsteorins världsbild?”

Bra fråga: Hur bemöter man konspirationsteorier?