”Schwedensuppe” kom man att kalla olika typer av hjälpinsatser, men från början var det den näringsrika soppa som Svenska Röda Korset och Rädda Barnen delade ut till undernärda barn i det sönderbombade Europa. Kaloriinnehållet kontrollerades noggrant, och soppan innehöll ofta mannagryn, havregryn, ärter, makaroner och grönsaker. Ett barn som fått russin i sin mjölk sa förskräckt: ”Mamma, det är vägglöss i den fina mjölken!” Han hade aldrig sett russin förr. Men vägglöss kände han väl till.

I maj 1945 låg stora delar av Europa i ruiner efter andra världskriget. Miljoner människor hade dött och ännu fler skadats och invalidiserats. Många familjer var splittrade, och överallt fanns »displaced persons«, människor utan fast punkt i tillvaron, däribland många föräldralösa barn.

Krigets förlorare Tyskland och Österrike (som ju sedan 1938 varit en del av Adolf Hitlers stortyska rike) delades mellan segermakterna i fyra ockupationszoner: brittiska, amerikanska, franska och sovjetiska (som i Tyskland senare blev DDR/Östtyskland). Huvudstäderna Berlin och Wien delades på samma sätt.

I mitten av december 1945 beslöt Svenska Röda Korset att inleda ett stort hjälparbete i efterkrigstidens Tyskland. England hade bett om hjälp till den brittiska zonen, eftersom situationen var katastrofal. ”Schwedensuppe” blev en del av den humanitära Europahjälpen.

I mitten av januari 1946 gick den första transporten. Finansieringen kom främst från svenska staten, men hjälpverksamheten byggde också på bidrag från privatpersoner, företag och en mängd lokala organisationer runt om i landet.

I svenska dagstidningar kan man hitta många olika sätt att få in hjälppengar. Inför den 8 maj 1946 – årsdagen av vapenstilleståndsdagen – utlystes en tyst minut, allmän flaggning i huvudstaden, festsoaré på Oscarsteatern, insamlingar vid biografer, och gratis kyrkokonsert där kollekten gick till Europahjälpen. Och diverse nöjesaktiviteter anordnades vars intäkter gick till Europahjälpen.

En målsättning var att varje svensk skulle bidra med en dagsinkomst, och jordbrukarna avstå en dags mjölkpengar. Allmänheten uppmuntrades till enklare kostvanor: Istället för att äta för mycket skulle man (portofritt) sända in kupongerna för det ransonerade mjölet, brödet, matfettet, sockret och köttet till Hemmens kuponginsamling för Europahjälpen.

Till konung Gustafs 40-årsjubileum som regent utgavs en kunganål i guldglänsande metall och begränsad upplaga. En krona kostade den och hela behållningen gick till europahjälpen. Och i samband med begravningar, födelsedagar, företagsjubileer etc återkom ständigt frasen ”istället för blommor, tänk på Europahjälpen”.

I juni 48 hade barnen i Hägerstensåsen fått en idé och själva byggt ett litet tivoli, vars hela behållning skulle gå till Europahjälpen. Den 13-årige initiativtagaren visade tidningen att man hade både hemgjord karusell, pilkastning och saftservering. På torsdagseftermiddagen provades tivolit av dem som varit med och byggt det, vilket gav några tior. På kvällen skulle de vuxna komma – främst föräldrar och andra kringboende. Men då hade några ligister redan varit där och slagit sönder hela tivolit.

Barnen gav dock inte upp, utan räknade med att öppna tivolit på måndagen istället – denna gång med hjälp av en del äldre.

Åter till Schwedensuppe år 1946. Efter att britterna bett om hjälp siktade Röda Korset in sig på att bespisa barn i åldern 3-6 år, i totalt sex städer; Hamburg, Berlin och fyra städer i Ruhr-området. Som mest skulle man komma att dela ut 120 000 portioner mat per dag. Samma hjälp gavs även i Wien.

Hjälparbetarna kunde bekräfta att människorna här svalt. Fastän kriget var slut var dödligheten inte bara hög utan ökande, och mest utsatta var barnen. I Hamburgregionen upprättades till en början tre kök, där man tillagade soppa. Ingredienserna kunde variera, men kalorierna var man noga med. Allting mättes – även vikten på barnen: Man ville ju se att maten gjorde nytta.

I samband med måltiderna gjorde läkare hälsoundersökningar, och barnen delades in i A-B-C-grupper. De som bedömdes vara (relativt) friska och starka kunde bli utan soppa, för att det skulle räcka till de allra mest behövande.

Trots att man från centralköket körde ut soppan till många platser runt om i staden upptäcktes snart att en stor andel av barnen inte kunde ta sig dit, eftersom de inte hade några hela skor – eller några skor alls. Situationen förbättrades inte av att många vägar mest bestod av knädjup lera. Man blev tvungen att hämta skomakare från Sverige och starta skomakerier.

2/3-delar av Hamburg var sönderbombat, i Berlin fanns uppskattningsvis 8000 föräldralösa barn, varav många inte kunde ta sig ut på grund av bristen på kläder. I Berlin var det dessutom extra svårt att få fram varorna på grund av zonindelningarna och konflikter mellan de segrande makterna. Maten delades där ut på 142 platser fördelade över samtliga fyra zoner, och tillstånd för gränsövergång måste sökas varje gång man rörde sig mellan zonerna.

Hjälpen utfördes säsongsvis, under vinterhalvåret, och inför varje ny säsong måste man söka nya medel. Eftersom förhållandena gjorde att sjukdomar lätt spred sig blev Röda korset också involverade i en omfattande TBC-vaccinering.

I Wien är alla hungriga, skrev DN i mars 1946. Bildtexten löd: Det är svårt för de äldre syskonen att se på då de små äter svensksoppa.

Fru Björkman Goldschmidt kunde efter två månader i Wien som representant för Rädda Barnen berätta:

Efter förra kriget var en del hungriga, nu hungrar alla. Här finns visserligen ärter och bönor samt relativt mycket bröd, men näringen är otillräcklig. Alla människor, särskilt barnen, visar tydliga tecken på bristsjukdomar: kinderna kan vara runda, men hullet är pussigt och löst, hyn gråblekt och täckt av utslag och bölder. Man räknar med att 63 av 78 dödsfall orsakas av hungerödem. Barnen saknar också totalt motståndskraft mot sjukdomar och dör i massor vid epidemier.

Här finns många hittebarn, övergivna av mödrar som inte kunnat sörja för dem. En liten 14-månaders pojke hade man hittat i en papperskorg. Ett vanligt knep är annars att mödrarna ber en poliskonstapel eller annan förtroendeingivande person att hålla barnet en stund. Sen ser man aldrig mera modern. Ingen vågar längre vakta en barnvagn eller hålla i ett barn.

Hungern påverkar även allmäntillståndet. Man orkar inte röja upp ruiner och blockerade gator, och utrensningen av nazister har skötts mycket slappt. Inte ens i statlig tjänst har man gjort sig av med alla komprometterade. Chefredaktören Pollack i Arbeiterzeitung säger: ”De allierade grälar på oss för att vi inte rensar ut, och vi retar oss på dem för att de har PG (Parteigenossen) i sin tjänst.” Nazisterna hade ju sett till att alla dugliga krafter utanför partiet försvann, därför finns det nu knappast någon som inte har en släkting som varit partimedlem. En tjänsteman vågar inte inom sitt område sätta igång en utrensning av fruktan för att någon släkting ska mista sina post och sen komma och söka hjälp – och ytterligare öka försörjningsbördan.

Den svenska soppan (”Schwedensuppe”) vann österrikarnas hjärtan, och lyckliga mödrar kom varje vecka med viktlappar som visar hur snabbt barnen ökat i vikt. Hjälpprogrammet beräknades motsvara Wiens alla barn i åldern 3-6 år. Tyvärr var det bara i två månader barnen skulle få äta ”die Schwedische”, men man hoppades att hjälpen sedan skulle kunna utsträckas längre än till hösten, som först planerades.

I juni 1947 skickade en dotter till kyrkoherde Luther i Berlin tackteckningar för Schwedensuppe, ritade av eleverna vid Droste-Hülshoff-schule. Hon uttryckte även sin ängslan inför den studande vintern: Flickorna lider stor brist på varma kläder, vilket är så mycket värre eftersom de flesta är utbombade.

Barnhjälpen kom att fortsätta till våren 1949, först därefter började skördar och matproduktion komma i gång igen.

(Texten skulle till StockholmsMix, men där strular tekniken.)