Vi tänkte möta våren i Bohuslän. Just nu funkar det inte lika bra som vanligt med tåget, eftersom förbindelsen mellan Göteborg och vår hållplats är avstängd ända till våren 27 (preliminärt). Det blev byte både i Herrljunga och Uddevalla, med perrongbyte = hiss ner och hiss upp, med väskor och kryckor. Sista snutten fick vi åka skoltåg, och efter en stunds väntan kom även den avslutande skolbussen. Vi kände oss som barn på nytt – inte.

Äntligen framme!

Tydligen hade det blåst (ännu) mer än vanligt, för när vi nalkades huset såg vi att ett antal takpannor blåst ner. Men det var bara de yttersta, så det går att fixa, säger maken. Men det skulle bli värre.

När jag skulle börja tvätta upp efter vår tidigare långa flykt hit i samband med stambytet i stan var tvättmaskinen YTTERST tveksam. Det kändes inte bra: Innan vi hade tvättmaskin åkte vi bil hem, och då var det enkelt att ta med en tvättsäck med sängkläder och handdukar, även efter att vi haft nattgäster. Men på tåget… med byten… kryckor och trappor/hiss… Nä.

Fast maskinen skrämdes bara, när vi fjäskat lite startade den snällt. Vattenkokaren däremot hade självdött – men det går ju fort att så länge värma lite vatten på (relativt) nya spisen.

Diskmaskinen däremot… Efter lite macklande diskade den visserligen – men bara i kallvatten. Då löses dock inte diskmedelstabletten upp, och disken blir inte särskilt ren. Maken kämpade envist och länge, vi läste på nätet, telefonköade för att ringa support… etc,

Det hela slutade med att vi insåg att den gamla maskinen var för gammal för att det skulle löna sig med reparation. Och så köpte vi en ny. Eftersom bilens baklucka inte gick att öppna (förstås!) beställde vi på nätet för hemleverans.

Bekräftelsen kom till mig, som brukar roa mig med att omedelbart och noggrant läsa såna. Och därför upptäckte att leveransadressen var vår hemadress borta i Stockholm… Efter flera försök med åtföljande telefonköer kom slutligen en bekräftelse på att den skulle komma till stugan, till och med samma dag som tidigare sagts. Trots att sparsam (och stark) make inte beställt inbärning, bara leverans till tomtgränsen, kom chauffören ända fram till verandatrappan med sin pirra, tittade på oss (kanske särskilt mig?) – och sa: ”Ska jag slänga upp den också?” Å så gjorde han det.

Det har sina fördelar att bli gammal: Nu får jag den hjälp jag egentligen alltid behövt – men tydligen har det tidigare inte synts på mig hur klen och handfallen jag är (vilket i och för sig är en trevlig tanke).

Sen packade vi upp tillbehören. Ett stort paket visade sig innehålla larmet, som man ska ha nuförtiden. Här kan man tala om berget som födde en råtta… Bilderna nedan visar yttre förpackning och så själva grejen (minus tillhörande sladd).

I den LILLA men tjocka instruktionsboken återfanns den svenska texten på sidan 69(!) efter all jordens andra språk – alla med mikroskopisk text, illustrerad av lika små bilder. (Se bild nedan). Det väcker minnen av professorn på mitt jobb när jag skulle göra ett informationsblad för en kurs: Han ville ha med alltmera information, tills jag sa att det VERKLIGEN inte fick plats mer.

”Dra ner typsnittet!” sa professorn, ”Det har jag gjort. Om jag gör bokstäverna ÄNNU mindre går det inte att läsa!” sa jag. Varpå han svarade:
”Det gör inget, bara informationen finns där…”

Nästa steg för instruktionstexter måste vara ett litet papper med en svart klump på: Där finns allt man behöver veta. Faktiskt!

Slutligen kopplade vi äntligen in maskinen. Men startade gjorde den inte. Efter flera försök ringde vi supporten. Som först måste veta numret på maskinen, och det var inte något av dem vi hittat.

Det skulle finnas inristat på maskinens metallkant, där vi inte ens sett ATT det det stod något. Beväpnad med förstoringsglas och lampa upptäckte jag att där faktiskt stod något, men VAD såg jag inte ens med mitt gamla knep att ta kort med mobilen och förstora upp. När jag bearbetat bilden ett tag kunde jag urskilja en massa ord, och ungefär mitt i textstycket dolde sig numret som var det första supporten frågade efter.

Ser ni det? Mellan klisteretiketten till vänster och låset i mitten finns faktiskt fem rader text inristat, med det efterfrågade numret (gömt?) nånstans mitt i.

En stilla undring: Vi är visserligen gamla och skumögda, men inte omyndigförklarade. Vi får alltså handla själva, och våra pengar duger som betalning.

VORE det inte en god idé att ha det inristade i en KONTRASTERANDE FÄRG – om man nu vill att ALLA kunder ska kunna läsa det?

Eller – kanske supporten slipper jobb om kunden inte kan uppge sitt nummer? Bara en tanke.

Det slutade med att en vänlig tekniker kom hem och hjälpte oss, så nu är allt i ordning. Jag har till och med – med egna opraktiska händer! – enligt instruktionen på nätet (där jag kan förstora texten hur mycket jag vill!) lyckats sänka den övre korgen så att både våra vinglas och tallrikar får plats. Seger!

Nu kan vi äntligen börja göra det första vi tänkte göra när vi kom hit…