Finska vinterkriget (1939-40) började när Sovjet anföll Finland, och följdes av Fortsättningskriget (1941-44) där Finland deltog i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen. Enligt fredsavtalet skulle finnarna sedan fördriva alla tyskar från Finland – vilket ledde till strider mellan Tyskland och Finland. Befolkningen i norra Finland drabbades hårt, och tusentals evakuerades till Sverige. Många hade sina kor med sig – vaktade av sk koflickor.

I en uppsats utgiven av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå berättar koflickorna själva. Beskedet om evakueringen kom mitt i höbärgningen och kornskörden. Sommaren 1944 hade varit varm och skörden god, men det gick oroande rykten om att finska regeringen skulle avstå hela norra Finland till Sovjet, och i skogarna fanns det gott om ryska krigsfångar som rymt från tyska läger och försökte ta sig över gränsen till Sverige. I en del gårdar var dessutom tyskar inkvarterade.

Wilma Jänkälä var bara 14 år och minns att familjen var på kornåker när evakueringsordern kom, och kommenterar: Men vi fick i alla fall två veckor på sig. Under vinterkriget, när vi krigade mot Sovjet, gav man oss inte mer än två timmar.

Man hoppades bli evakuerad till Kannus i Österbotten och skickade i förväg dit mat och kläder som skulle räcka hela vintern. De flesta kom dock istället till Sverige, bland annat eftersom bron över Kemi älv sprängts. Wilmas hela familj hamnade i Kannus – medan hon själv måste gå med korna till Sverige.

Innan man gav sig av måste hundar och kattor avlivas, och eventuella renar släppas ut. Mat man inte kunde ta med sig grävdes ner i jorden (potatis) eller sänktes ned i kallkällor (hjortron). Fåren måste hem från betet och slaktas tillsammans med grisen. Det blev mycket kött, och Wilma som kunde lite tyska sålde en del till tyska soldater. Två stora träsåar med kött saltades ner och skickades med resten av sakerna till Kannus. Även möbler, verktyg, sänglinne grävdes ner eller gömdes undan, eftersom man visste att tyskarna brände ner husen.

Kyllikki som var hembiträde i Kiistala by berättar att hennes husbonde visade var i skogen han grävde ner värdesakerna – om han inte skulle komma tillbaka. Hon tog med sin gamla uppnötta halsduk som hon haft sen hon var sex år istället för den nya, och har efteråt funderat på om det var som en sorts trygghet.

Korna märktes noggrant med ägarens namn och adress, och för varje byalag utsågs en färdledare som planerade vandringen så att man inte krockade vid övernattningsplatserna. Förutom kor tog man med de fåtaliga hästarna som fanns kvar och nu fick dra kärror med packning, smörkärnor och mat.

Från byn Vuojärvi startade en morgon 11 fIickor och cirka 70 kor samt några karlar med hästar. Vandringen tog ungefär 14 dagar, och man gick 20-30 km per dag. Ibland gick det över väglös myrmark, och korna ville bara vända hemåt: En del försökte i början simma över sjön hem. Wilmas kor gick så tätt bakom henne att de trampade sönder bakkapporna på hennes skor, och när hon gick in i skogen för att uträtta sina behov följde de efter. Vandringen gick till största delen på hårda landsvägar, och både skor och klövar nöttes hårt.

Tyskarna var till en början vänliga, bjöd på godis och köpte de kor som inte orkade längre. I gengäld gav man en del av mjölken till tyskarna. Ibland miste man en och annan ko på natten – tyskarna behövde väl också kött. Och ju närmare gränsen man kom desto kyligare blev tyskarna, man hötte med nävarna och vid Aavasaksa grävdes det skyttegravar.

Folk som bodde längs vägen hade uppmanats att lämna husen olåsta åt flyktingarna, och man sov där man kom åt: i skolor, lador eller under bar himmel. Provianten bestod av potatis och torkat kött, mjölk hade man ju gott om.

Wilma berättar: Vi hade sex kor och en kviga och så jag som skötte om det hela. Far skulle vara med i skyddskåren och mor åkte med barnen till Kannus eller Kokkola. Vi kärnade smör varje kväll. Våra skor och kornas klövar blev slitna – en del av oss tappade sulorna på vägen. Och smutsiga var både vi och våra kläder. Inga ombyten hade vi, och hann eller orkade ofta inte tvätta oss efter att ha skött om korna eller innan vi skulle iväg igen.

På andra sidan svenska gränsen mottogs de evakuerade av svensk militär, och fördes till uppsamlingsläger med särskilda sanitetsanstalter. Allt var välplanerat – utom att svenskarna inte hade räknat med den stora mängden husdjur som följde med. Djuren släpptes inte in i Sverige – ingen visste ju vilka epidemier som härjade i det krigsdrabbade Finland, utan de måste slaktas. Men de finska bönderna vägrade. De var beroende av sina kor och stannade hellre kvar i Finland än skiljdes från dem. Efter förhandlingar fick husdjuren slutligen ändå tillåtelse att följa med, så att evakueringen kunde fortsätta.

Nästa problem var att djuren var ytterst ovilliga att åka en ranglig flotte över Kemi älv. En del hoppade i och simmade tillbaka.

I Sverige fick de evakuerade bastubada, avlusas och läkarundersökas innan de fördes till baracker för 10-14 dagars karantän. Många av flickorna tyckte detta var det värsta med hela resan: De måste klä av sina trasiga, smutsiga kläder – och sedan springa nakna till duscharna inför de svenska soldaternas blickar. Men de sa att vi bara skulle göra som man sa så skulle allt gå bra.

Saimi var 31 år vid evakueringen och minns hur man måste lämna ifrån sig sina kläder och gå in i lusbastun med bara skynken över axlarna: Vi hade hoppats få bättre kläder och skor, men fick tillbaka samma paltor som hettats upp för att ta kål på lössen. En sked stoppades i halsen på oss för att se om vi hade difteri, sen fick vi följa med en soldat till en barack långt in i skogen. Där fanns sängar och en hink vatten. Dagen efter fick vi gå långt och köa länge för att få potatis och någon sorts sås.

Man hade lovat att ta hand om korna, men dem hittade vi runt om i skogen, och ingen hade mjölkat dem eller gett dem mat. I karantänlägret fanns knappt om foder och vattnet till korna fick hämtas långtifrån. Dessutom började det bli kallt: Det kunde regna på kvällen, och sen bli så kallt att ett tjockt islager frös fast på kornas ryggar under natten. Sen kom svenskarna med hö och gjorde en inhägnad för varje bys kor och vi fick en 50 liters spann att ha mjölken i. Och på lördagen var det dans – och det var roligt! Även om språket var konstigt.

Efter karantänen fraktades flickorna med sina kor i djurfinkor ner till Skellefteå. Det fanns slafar i vagnarna, mycket färsk halm att ligga på och en hink mitt i vagnen för naturbehov. Det var inte många som verkade ha haft några behov, kanske för att en soldat följde med i vagnen. Det var illaluktande och smutsigt i vagnarna, bara ibland öppnades luckorna så att man fick in lite frisk luft. Och det blev många uppehåll när tåget stannade för att släppa fram militärtransporter söderifrån.

Vi fick mat på tre ställen och kunde gå på toa, men när korna kom till Skellefteå var de skräckslagna, nedblodade och utmärglade. Brandkåren fick rycka in och vattna dem. En gång rusade alla de törstiga korna ner till älven för att dricka – och orsakade kaos på Skellefteås gator.

I Skelleftebygden hade man förberett sig för den stora flyktingströmmen genom att dela upp kommunerna i ”block”, ledda av blockledare, som hanterade ransoneringskort och undersökte vilka tomma hus och ladugårdar som skulle kunna användas till bostäder för folk och fä. Och när evakueringen började ställde så gott som hela bybefolkningen upp med det man hade: möbler, sängkläder, porslin och kläder.

När koflickorna anlände till avlastningsstationen (Skellefteå eller Klutmark) med sina djur var de trötta och smutsiga, men måste ändå gå upp till 5 mil till inkvarteringsbyarna, i skor som oftast var helt uppnötta. En del måste övernatta provisoriskt och nyfikna hjälpte till att mjölka.

Kyllikki tröstade sig med att det i alla fall var mycket bättre väder – i Gällivare hade det varit full vinter, men i Skellefteå hade rabatterna börjat blomma. Och korna blev väldigt intresserade, så vi fick springa lite extra för att få dem över bron till Sörböle. Jag tyckte svenskarna var väldigt nyfikna – på ett ställe rasade staketet för att de tryckte på så hårt. Och jag tyckte det var rätt åt dem.

I de svenska byarna hade man försökt placera människor från samma by tillsammans, och syskon och släktingar i samma bostad. Man kände sig blyg inför värdfolket, som en smutsig tiggare. Och den svenska maten var rätt söt för oss som var vana vid stark och lite saltsmakande mat. Här fick vi välling och gröt med sylt och mjölk, och vitt bröd. Men det var gott och vi blev mätta på det också.

Småningom började livet flyta på, Byborna kom med rena kläder och mat, småningom fick de nyanlända matpengar och kunde laga egen mat.

I början var språksvårigheterna stora, och det blev inte lättare av att de flesta svenskar pratade den lokala dialekten ”bondska”. Men i de flesta byar fanns någon tolk, exempelvis finska krigsbarn, och man klarade sig långt i det praktiska livet med teckenspråk och kroppsspråk. Lokaltidningarna publicerade listor med ord och meningar på de båda språken, och de svenska pojkarna var ivriga att kunna få kontakt med de finska flickorna. Wilma klarade sig rätt bra med den tyska hon lärt, eftersom en hel del ord var så lika svenskans.

Nya svenska rätter var palt, fläskpannkaka, plättar, filbryta och blöta på vitt tunnbröd. Och så hade svenskarna mjölk i gröten istället för smörbrunn. Men när de svenska pojkarna skulle ordna surströmmingsfest flydde flickorna ut när burkarna öppnades. De trodde att man ville bjuda dem på skämd mat. En del av finskorna lärde sig att baka tunnbröd, men det kunde man inte bjuda på hemma i Finland: De hade bara skrattat om de fått det där papperet.

Koflickorna fortsatte att sköta om sina kor, och såg till att märkningen på deras ryggar inte växte igen. Antalet måste också stämma, så de kalvar som föddes såldes till slakt. I början hälldes mjölken ut pga karantänsbestämmelserna, men senare skickades den till mejeriet och man fick foder istället.

Många finländare tog extraarbete i de svenska hemmen, men vanligast var att finländarna tillverkade och sålde mönsterstickade vantar och strumpor, broderade förkläden, dukar, finnstövlar, slevar etc. De finska männen kunde hjälpa till i skogen, men mest tog de hand om den medförda hästen och hjälpte flickorna i ladugården. De finska hästarna drog hölass, ved från skogen och vatten till korna.

Kontakten mellan de evakuerade och byborna var oftast mycket god, liksom sammanhållningen mellan de finska flickorna. Sången och musiken betydde mycket, och förenade svenskar och finnar, som ofta sjöng samma melodi men med olika text. Ungdomarna ordnade kafferep hos varann och gjorde utflykter, ibland till Skellefteå för att gå på konditori och bio. De svenska kvinnorna anordnade Finlandsaftnar, där man tillsammans tillverkade nödvändiga saker till de evakuerade: kläder. lakan eller annat. Till julen ordnades julfester och julklappar, och de evakuerade fick lära sig fira svensk Lucia. Finnarna lärde svenskarna att bada bastu, många byar byggde bastu som användes av både byinvånarna och de evakuerade, även om svenskarna i början var tveksamma till att män och kvinnor använde den samtidigt.

Våren 1945 var det dags att återvända. Först gav sig männen iväg med hästarna, och så mycket de kunde av varor de räknade med att behöva när de återvänt till sitt nerbrända och skövlade hemland. De första veckorna efter midsommar kom turen till de finska flickorna och korna. De sändes i godsvagnar till Tornio och fortsatte med tåg eller lastbil till Rovaniemi. Sista biten åkte djuren lastbil.

Åsynen av sprängda broar, nerbrända hus och sönderskjuten skog blev för många en chock, och hela sommaren var man rädd att trampa på minor. De hemvändande minns att alla i Finland ville ha mjölk, de hade bara gröt att äta. Men när korna kom hem så att man kunde få komjölk igen så blev det bättre.

När Wilma kom hem med korna hade hennes familj redan återvänt från Kannus. De bodde i gårdens gamla bastu, det enda hus som stod kvar. Korna fick man binda i staketstolparna, och sedan byggde man en tillfällig ladugård av torv och trä.

Och så började livet gå sin gång.

Av åtta flickor från Vuojärvi stannade fyra i Skelleftebygden för att gifta sig, och en del återvände av samma skäl till Sverige efter en tid i Finland.

Bild överst: Finska koskötare med boskap på hemväg 1945
Hämtad 08 maj 2026 från: Skellefteå Museums digitaliserade objekt och samlingar,