
Ska man nöja sig med nåt halvbra?
Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.
”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)
Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.