Eftersom jag spontant är notoriskt trogen i alla mina relationer (och trivs väldigt bra med det) blir jag förstås nyfiken på Ann Heberleins artikel ”Otrohet gör att mina väninnor trivs med livet” med ingressen:

”Kvinnor är inte bara otrogna oftare än män, de blir gladare efteråt också, visar en studie. Ann Heberlein, som tidigare själv satt otroheten i system, tror sig veta varför.”

Heberlein skriver mycket om hur hjärnan påverkas av noradrenalin och dopamin som orsakar ett förälskelsens rus, och hänvisar (förstås) till kända namn som Beauvoir och Sartre som ansåg det direkt omoraliskt att kräva sexuell exklusivitet av den andre.

Hon kommer fram till att kvinnors nöjdhet med sin otrohet beror på två saker: bekräftelse och hormoner.

Fortsätt läsa ”Nu har jag försökt FÖRSTÅ igen! Det gick väl så där…”

Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Fortsätt läsa ”Ska man nöja sig med nåt halvbra?”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

”Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen””

Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Fortsätt läsa ”Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?”

Nyligen läste jag en intervju med Inger Liljefors, som levde ihop med Hans Nestius från 1965 ända till hans död 2005. Han var journalist, sexliberal, abortförespråkare och porrmotståndare, hon skådespelare, regissör och socialist. De hade en överenskommelse om fri sex – först efter hans död började hon fundera på varför hon egentligen gått med på den.

Men då, på sextiotalet, tyckte hon att deras överenskommelse var djärv och tilltalande. Fri sexualitet var ett politiskt ställningstagande, ett radikalt sätt att leva ihop i stället för att gifta sig, vilket ansågs småborgerligt. Hur hon reagerade innerst inne kan hon inte komma ihåg, men hon var karsk på ytan.

“Det var Hans som sa att han inte kunde garantera trohet. Han tyckte att man skulle kunna ha medglädje när ens partner var med någon annan, men jag kände nog snarare acceptans.” Men ”hade han varit trogen hade han nog varit för snäll för mig då. Det här passade mig, omedvetet. Fast i dag inser jag att det egentligen passade mig så synnerligt illa.” 

Fortsätt läsa ”Att vilja välja närhet – eller inte”

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

• Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
• Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
• Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Fortsätt läsa ””Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.”

Ungefär ett år efter separationen insåg jag att min bekantskapskrets var helt enkönad och de enda män jag hade kontakt med var jobbarkompisar. Så hade det visserligen alltid varit, men det blev tydligare när jag inte längre ingick i ett par som umgicks med en del par. Jag bestämde mig för att göra nåt åt saken.

”Det är aldrig för sent!” tänkte jag käckt. Det här var ju året när jag till och med hängde med på skidresa! Visserligen fick mina väninnor lotsa ner mig till en tidigarelagd afterski, när jag vågat mig upp i en icke-barnbacke och inte kom ner… Men jag kunde i alla fall bocka av skidåkning på min “bucket list” – om jag haft någon.

Så hur får man manliga vänner? Jag är inte så social att jag ens vet hur man får kvinnliga vänner, men i lokalpressen såg jag kontaktannonser. (Det här var på papperstidningarnas tid.) Så jag satte in en sån. Stressande många män ringde och jag insåg att man måste vara snabb för att få tag i dem innan de hunnit få napp på annat håll.

Fortsätt läsa ”Om självbilder i relationer”

Jag har ju tillbringat mitt vuxna liv i långa relationer. (Det trodde jag inte som 18-åring…) Och det blir bara bättre. Hur kommer det sig? Är det annorlunda för andra? Vill man leva på olika sätt från början eller beror det på tidigare erfarenheter- goda eller dåliga? En blandning, förstås, men min man och jag funderar ofta kring sånt här. 

Vi är olika på många sätt, och i allmänhet griper olikheterna in i varann, som kugghjul som driver oss framåt. Men när de INTE gör det kan det kännas som om en trampmina exploderar (KABOOM!  💣 )! Troligen just för att det händer så sällan att det alltid kommer som en chock: “Vad hände nu?! Vi som förstår varann så bra?”  Våra spontana (försvars)reaktioner är att jag klättrar på väggarna och måste PRATA!, medan maken ligger på golvet och spelar död. Det funkar inget vidare, kan jag säga.

Men det har blivit mycket bättre, för vi har jobbat på det. Och när vi jobbar på det tillsammans kommer vi närmare varann – bonus!

Fortsätt läsa ”Att växa ifrån eller med varann – det är frågan”

I dessa dagar skrivs det mycket om att vara tvåsam eller singel. Så här kommer min historia.

Vid 18 års ålder insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva ihop med någon. Jag hade då tillbringat en sommar med en kompis som jag känt hela mitt liv: först delade vi sommarjobb, sen åkte vi på semester tillsammans. Efter det tror jag vi var överens om att inte ses på väldigt länge…

Någon vecka senare träffade jag en kille från Berlin – och allt var självklart. I tur och ordning flyttade vi ihop, gifte oss, fick två fina barn, skaffade hus. Och hade det bra ihop. Tror jag. 30 år senare verkade något ha slocknat. Vi försökte hitta tillbaks till varann, men till slut  skildes vi, vänligt och sorgset. Tror jag.

Nu tänkte jag leva som singel, jag hade ju haft en längre och bättre tvåsamhet än någon jag kände. Jag funderade mycket kring vem singel-jag var, eftersom jag varit en barnslig 18-åring när jag träffade min man som, trots att han var något yngre, var betydligt mindre barnslig och med tiden nog blev lite storebror.

Fortsätt läsa ”Om mina långlivade tvåsamheter  ”