Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Om jag tänker igenom vad jag behöver för att må väldigt bra inser jag att där ingår nog  ”relationsvård” – fast jag verkar ha min egna lilla variant. I artiklar jag läser klumpar man ihop viljan att lösa konflikter och lyssna aktivt så att alla får formulera sina känslor och utveckla sina tankar (vilket jag försöker göra) med sånt som att komma ihåg alla närståendes födelsedagar, favoritgodis och jobbproblem. Jobbproblem skulle jag helt klart vilja dela, men mitt minne är selektivt och jag är ointresserad till och med av min egen födelsedag. (Fast om jag visste att det var viktigt för någon jag bryr mig om skulle jag naturligtvis göra mitt allra bästa.)

Min relations/friskvård innebär att om något skaver i relationen behöver jag leta reda på vad det är, ta fram det, vrida och vända på det för att förstå – och vid behov åtgärda. Jag kan inte ”lägga saker åt sidan”, däremot lägger jag dem gärna bakom mig, när jag är färdig. För när det är rensat och klart känns allt ÄNNU bättre än det gjorde från början.

Ju äldre jag blir, desto tydligare inser jag hur viktigt det här är för mig. Så om min partner inte ställde upp på det behovet – DÅ skulle vi ha verkliga problem. Jag har sett varnande exempel på vad som kan hända om man låter ouppklarade ”skav” ligga och mögla mellan sig. Men så länge min man (ärligen!) ställer upp på upprensningen stör det mig inte om det är jag som tar initiativet. Det är ju jag som har det tydligaste behovet, även om han uppskattar resultatet. Jag kan t o m tycka att jag kan ha en orättvis fördel i att som flicka antagligen ha fått lära mig att formulera känslor, medan pojkar traditionellt uppfostrats till att inte visa känslor eller skörhet, utan vara starka och självständiga. (Vilket väl ingen kan vara? Inte alltid i alla fall.) En kompis citerade en gång sin man:

”Det går ju an för dig att prata känslor. Men jag får ju ta i ända från tårna!”

Desto värdfullare då när man verkligen gör det. Tycker jag.

Det är inte ofta vi bråkar hemma, men när det händer hör jag mig själv komiskt ofta säga varianter på: ”Vi måste TALA om detta!” Men det säger jag inte för att vi har det dåligt, utan tvärtom för att jag är rädd om det fina vi har: ”Jag vet att den här mannen förstår mig som ingen annan, så varför känns det just nu som om han inte gör det? Så ska vi inte ha det!”  Vi löser det, som barnbarnet sa. Jag vill ha en positiv spiral, en uppåtgående rörelse. Och det får jag!

Samma uppåtgående rörelse gör att vi efter flera decennier fortfarande inte hamnat i läget att vi inte har något mer att säga till varann eller har tråkigt ihop. Tvärtom: Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra som pensionär, men vi, som träffades genom vår lust att skriva, bloggar nu båda, fast på olika sätt – och så byter vi tankar kring det. (Och annat, förstås.) Det verkar aldrig ta slut.

Vad är det som gör att man kan känna en ögonblicklig kontakt med en del människor, men inte med andra? Jag minns när jag som singel berättade om mina (stora) barn för två män jag nyligen träffat och hade utbyte av att prata med. Ingen av dem hade träffat barnen ifråga. Den ene reagerade med ett objektivt utvärderande av dem, inte negativt men – lite kyligt. Den andre lyssnade och sa något kort som fick mig att känna att han hade ”känt in” ungen som person: ”Mitt i prick! Hur kan du veta det? Ni har ju aldrig träffats!” Nu har vi varit tillsammans i 20 år.

Ingen lever förstås i detta välsignade ”mitt-i-prick”tillstånd resten av sitt liv – vi är ju människor!  Men man kan hitta tillbaks till det, behålla den underliggande känslan: ”Vad var det som fick det att bli speciellt från början?” Så tipset om lördagsgodis, som jag också stött på, det tar jag till mig:

”Ta för vana att prata om vad det var som från början kändes så speciellt att det tände till!” 

Men DET är ju inte jobbigt! Det hörs på namnet: Det är ju GODIS! 

5 reaktioner på ”Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

  1. Det låter som att ni har en väldigt bra relation. Ni är att gratulera! Så skulle jag också vilja ha det – om jag levde i en relation. Nu är det 16 år sedan jag separerade och jag vill inte ha någon ny relation längre. Jag har ett väldigt bra liv som det är 🙂

    Gilla

  2. Jag blir inte klok själv på hurdan jag är när det gäller känslor. Får ofta höra att jag är förnuftig/rationell/analyserande (även av personer som borde veta bättre som min terapeut) men själv tycker jag att jag har noll koll och mest bara går på instinkt när det gäller känslolivet. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och fundera ut hur jag skulle jobba på vår relation, eller hur jag skulle styra min man i någon av mig önskad riktning. Jag menar inte att jag inte påverkar honom utan bara att jag inte brukar ha medvetna planer, så jag är mest lite förvånad hur bra allt fungerar. ”Lördagsgodis” har vi ofta, lite god mat och ett glas vin så blir vi båda hur sentimentala som helst. 🙂

    Gilla

    1. Igenkänning. 🙂 Efter en räcka krackade relationer frågade min f d svägerska en gång mig (som då levde i ett gott långlivat äktenskap): Hur BEHANDLAR du NN? Men han är ju inte sjuk, sa jag, uppriktigt förvånad.

      Med tiden inser man ännu tydligare att den enda man kan ändra är sig själv – i bästa fall. Det är ju känslor det handlar om, inte förnuft. Så när jag vill TALA om ngt är det känslomässigt: Vad är det som inte känns bra? osv

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.