Om att hitta hem

Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

I Åsa Larssons böcker kan jag se genom hennes ögon och känna in mig i att det kan vara helt underbart att leva nära naturen, utan vatten och el, laga mat på öppen eld och tvätta sig i iskalla älven – trots att jag mycket väl vet att jag som stadsfröken inte skulle stå ut ens en natt.

För många år sen fick min mamma komma hem och bo hos oss när hon mådde riktigt dåligt. När hon repat sig något sa hon alltid: ”Nu klarar jag nog att vara hemma igen.” Och jag blev lika upprörd varje gång: Men… hemma är ju platsen man ska kunna dra sig tillbaka till ett tag, slicka sina sår och samla krafter för att orka möta världen igen! Som min chef sa när jag frågade hur hon orkade fortsätta att försöka driva vår verksamhet trots segt motstånd, mest uppifrån: ”Man får gå in bakom dörren och kräkas ett tag. Sen: På’t igen!”

När jag skilde mig blev jag av med mitt hem, tills jag skapat ett nytt. I efterhand kan jag fundera över om det fanns något underliggande motiv till att bland det första jag gjorde var att åka på kusinträff i Piteå, där vi varit på somrarna när jag var barn, hos mormor och morfar. Och innan jag gifte om mig bytte jag efternamn till mammas flicknamn. Var det här också någon sorts hemlängtan? Hos en som tills nyligen hävdat att man inte har någon hembygd när man i hela sitt liv bott i olika stockholmsförorter.

Sent omsider inser jag att förorten förstås också är en hembygd. Ett halvsekel efter att vi gick ut nian fick jag kontakt med gamla klasskompisar, uppvuxna i samma förort. Och småningom dök tanken upp att samla våra minnen innan de försvinner med oss. Snart ska vi träffas för middag och kick-off. Några bor på annan ort och en kan inte komma, eftersom han ”går som en kratta” nuförtiden. Men på webben kan alla bidra till bilden av vår gemensamma hembygd. Lukterna går ju tyvärr inte att återskapa, men med gamla amatörfoton och personliga minnesbilder kommer man en bra bit. Även de som inte vill skriva långa ”uppsatser” kan berätta, skicka bilder och kortisar som såna som jag, som älskar att skriva, gärna pusslar ihop. Det har redan visat sig funka bra.

För som pensionär har jag hittat hem även till det lustfyllda skrivandet ”bara på kul”, det som jag ägnade mig åt som barn, innan skrivregler och hot om ”missuppfattat ämne” kom in i mitt liv och tog bort den där magiska känslan. I femman tittade jag yrvaket upp när det ringde till rast, för jag var i stugan på Nordiska museet som vi skulle skriva om. Nu känner jag ett välbehag i både knopp och kropp när en spretig text plötsligt börjar hänga ihop.

Som Åsa Larsson sa:

Att vara hemma är ett inre tillstånd. Min hemkänsla i Kurkkio är att jag känner mig fri, att jag är i ett sammanhang där jag har en naturlig plats utan att jag behöver förställa mig.

Bilden ovan: Kurkkio av Mestos [CC BY-SA 3.0],
from Wikimedia Commons

14 reaktioner på ”Om att hitta hem

  1. Tänkvärt. Jag känner mig hemma i Stockholm och Göteborg, fast jag inte bott där på evigheter. Däremot är jag ointresserad av stället där jag mestadels växte upp. Platsen där jag bor nu har jag bott på i nästan 20 år, men den är bara en numera välbekant plats som är okej, inte hemma. Så klurigt det kan vara med oss människor.

    Gilla

  2. Jag tänker att det finns nån slags grundtrygghet i olika platser. Eller en frihetskänsla. Kanske hänger det ihop.När jag kommer till mina farföräldrars hem känner jag mig hemma. Jag kan kanske inte nu längre alla stigar och stenar, men känslan är den, hemma.

    Gillad av 1 person

  3. Jag kände nog aldrig att min uppväxtplats var riktigt hemma, även vid återbesök vid ”gängträffen” kände jag, att det inte var hemma för mig. Men i min makes kommun har jag nu bott i så där 40 år och här trivs jag, här känner jag mig hemma. Det lustiga var att vi flyttade hit utan att jag kände till kommunen ett dugg, där vi då bodde vantrivdes jag något så fruktansvärt, att jag gladeligen flyttade vart som helst.
    Inte trodde jag att det var hem jag flyttade, från den där utanförkänslan att inte känna en käft, aldrig springa på en gammal skolkompis på Ica som maken gjorde då och då. Att bygga upp ett nytt nät av vänner, sammanhang bara rann till och idag träffar jag folk både här och där som om jag vore född här på ön.

    Vet att jag under yngre år många gånger flög till Mallorca, där kände jag mig hemma direkt och skulle nog kunna bott där utan problem. Jag älskade ön, folket och jag kände mig älskad tillbaka, en underbar känsla för mig som inte kände mig så omtyckt i min uppväxtkommun. Jag fick höra här hemma att jag då som ung var osvensk, tror mitt kynne passade bättre i utlandet än här hemma. Det var då, med åren, livet har jag nog blivit ”svensk” haha vet inte om det är så positivt längre.

    Gilla

    1. Att känna sig hemma verkar vara lite som att bli kär.
      Jag känner mig ofta löjligt kliché-svensk, ex när jag hör: ”Vi svenskar är så tråkiga, sitter där tysta på T-banan ist f att PRATA med varann.” Då tänker jag spontant: ”Skulle man tvingas vara trevlig på väg till o från jobbet också!? Fy f-n! Då vill jag halvsova ifred!” Jag pratar annars gärna (när jag vill!), o det har hänt att jag börjat prata med en främling. Då har jag alltid blivit väl bemött, antagligen f a jag kan koderna och – ja, känner mig hemma. 🙂

      Gillad av 1 person

      1. Precis så är det, gillar inte att folk, egen befolkning eller invandrad ska ha åsikter om hur vi pratar på väg till jobbet på morgonen. Uppfattar inte heller invandrat folk som så pratiga med vem som helst när som helst, sånt är väl olika personlighetsdrag.

        Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.