Vid 36 års ålder skrev hon sina memoarer ”Ingen dans på rosor” – och då hade hon mycket att berätta. Betty Bjurström föddes 1923 som dotter till en droskägare i Stockholm, och fick som 17-åring plats i baletten på China-varietén där hon både chockerade och charmade publiken med en för sin tid djärv topless dans. Hon hade fått rycka in när man upptäckt att den valda Miss China 1941 ännu inte fyllt 15, trots att hon påstått sig vara 17. Det hjälpte inte att hennes far ansökte hos regeringen att dottern ändå skulle få uppträda. Både ÖÄ, polismästaren och barnavårdsnämnden tyckte att hon kunde vänta.

Betty hade under vintersäsongen spelat revy på Odeon, men tidigare tillhört Chinas balett. Och nu visade hon vad hon kunde som dansös i ett ”nakendansnummer à la Folies Bergères”: Med den temperamentsfulle italienaren Spadolini dansade hon en akrobatisk tango, varefter hon slet av spetsbrösthållaren från sina unga behag, skrev sign Odd.

Hon fick eget nummer i revyn och uppträdde senare på en del andra teatrar. Hon hade också några små filmroller innan den stora chansen verkade dyka upp: 1942 erbjöds hon av en italiensk filmdirektör att få filma i Italien. Världskriget rasade och i Italien regerade Mussolini, men Betty åkte dit. Efter någon vecka dök även filmdirektören upp, men det visade sig han inte hade några planer på att göra henne till filmstjärna, utan till sin älskarinna. Det ville inte Betty. Under ett bombanfall träffade hon i hotellets skyddsrum en man vid namn Renato Senise och när hon senare greps av Mussolinis hemliga polis var det Renatos farbror, Roms polischef, som blev hennes räddning.

När Betty reste tillbaka till Sverige kom Renato efter, och 1943 gifte de sig. Betty hade ännu inte fyllt tjugo år, och året efter föddes sonen Renato Jr, som senare skulle byta namn till Vincent. Redan före barnets födsel annonserade familjen efter barnsköterska med gott sätt och utseende, som skulle vara beredd på att åka till USA.

I juli 1943 serverade Betty sin fästman italienskt kaffe, medan DN intervjuade honom om läget i Italien, där Mussolinis just avsatts. Bettys fästman presenterades som ”brorsonen till Italiens nyutnämnde polischef, filmproducenten filosofie och ekonomie doktorn Renato Carmine Senise”. Han berättade en dramatisk folk- och familjehistoria och förklarade att han sedan någon tid var i Sverige för filmunderhandlingar. Han försäkrade tidningen att det italienska folket länge väntat på Mussolinis fall, nu ville man bara ha en hedersam fred.

Ett år senare hade DN en annan artikel om Senise, rubrik: ”Miss Chinas pälsar för 60 000 kr skulle betalas efter Roms fall”. Doktor Senise hade handlat på Svedberghs pälsfirma utan att kunna betala. Han uppgav dock att han förutom stora tillgångar i Amerika även hade en miljon lire i Rom, som han inte kom åt just nu på grund av kriget – men när Rom faller… Den 4 juni gick de allierade in i Rom, men inga pengar kom.

Och i oktober 1944 anhölls Senise, misstänkt för att för sammanlagt 20 000 kr ha sålt hemliga uppgifter till två legationer i Stockholm. Själv uppgav han att han vunnit pengarna på trav- och galopptävlingar, och han verkar ha dragit stora växlar på de miljontillgodohavanden han sagt sig ha i Italien.

I rätten berättade Senise med hjälp av italiensk tolk mångordigt om sitt liv, av pressen kallat ”Senises äventyrsroman”. 1927 mördades hans far och han själv deporterades av fascisterna till ön Lipari, som han snart flydde från. Åter i Italien blev han arresterad, men hade ändå möjlighet att avlägga medicine kandidat-examen i Padua.

1933 emigrerade han till USA, där han startat en firma som handlade med stålvaror samt arbetat inom filmbolag, bl a Goldwyn Mayer. Sina stora inkomster hade han investerat i flera fastigheter i New York, Hollywood och Florida, och när han 1942 lärde känna Betty köpte han även en villa åt henne. 1941 återvände han till Italien där hans farbror var polischef i Rom.

Han hade inte medfört några pengar till Sverige, eftersom han inte hade tänkt stanna länge, men hans farbror hade lovat att italienska legationen skulle betala honom 1000 kr i veckan. Han planerade sedan att bosätta sig i Hollywood.

När uppgifterna kontrollerades försäkrade både United Artist och Metro Goldwyn Mayer att de aldrig haft något samröre med Senise, som inte haft ngn direktörspost i Hollywood. Det var också svårt att hitta bevis på hans studier och examina, och i ett brev till italienske ministern i Stockholm hade Senises farbror polischefen förklarat att han inte längre ville ha någon kontakt med sin brorson.

Undersökningarna visade också att Betty suttit häktad som engelsk spion i Italien, vilket hon förklarade var en komplott av en efterhängsen italiensk greve. När Senises spionverksamhet i Sverige klarlades visade det sig att hans vackra hustru spelat en viktig roll när han under kriget arbetat åt både tyskar o amerikaner. Särskilt de nazistiska agenterna hade varit Bettys ivriga kavaljerer.

I december utvidgade åklagaren sin talan genom att även anklaga Senise för tvegifte. Enligt utredningen hade han gift sig tre gånger i Italien och USA, och två av äktenskapen bestod ännu i april 1943 då han gifte sig med Betty. Barnsköterskan vittnade om att hon blivit bjuden på champagnesupéer och sett när Senise efter sonens födelse lämnat över uppskattningsvis 10 000 kr till sin hustru. Sen svimmade hon och hördes vidare inom lyckta dörrar.

I väntan på fortsatt rättegång blev Senise hemskickad till hustru och barn.

Den 3 december 1944 skriver DN att Dr Renato Senise som sedan den 21 september suttit häktad för otillåten underrättelseverksamhet försatts på fri fot och mottogs av sin maka, skådespelerskan Betty Bjurström, med en liten champagnesupé. Sonen är också med på bilden och hette då Renato Jr.

Den 14 januari 1945 försvann hela familjen Senise till Italien, enligt Senise ”för att hämta viktiga dokument och bevisa min fullständiga oskuld”. Han såg ingen annan möjlighet och hade denna tid känt sig ”som Kristus på korset: försmådd och föraktad”.

Till nästa rättegångstillfälle dök ingen Senise upp, däremot flera bevis för att han var gift med åtminstone två kvinnor när han gifte sig med Betty.

Den 22 februari 1945 dömdes Senise i sin frånvaro till straffarbete i ett år och tre månader för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet samt tvegifte.

I Köpenhamn greps paret av Gestapo och fördes till Berlin, men lyckades fly genom det kaotiska Europa. I Rom satt Betty med sonen i fängelse i två månader innan svenska legationen ordnade flygbiljett till dem. Enligt uppgift satt hennes man fängslad i Rom. I Bromma mötte tre kriminalkonstaplar vid Romplanet, och till flygplatsen i Rom hade fru Bjurström eskorterats av av italiensk polis – under sydländska former: Flera polismän kastade entusiastiskt slängkyssar efter henne när hon steg upp i planet och stod länge kvar utanför flygpaviljongen och viftade farväl.

Till tidningen uppgav Betty att hon åkt hem till faderns 50-årsdag (som ägt rum någon vecka tidigare), och att hennes man som vanligt var sysselsatt av affärer och skulle hämta henne och sonen om någon månad. Hon hade haft ”en synnerligen angenäm vistelse i Italien, där familjen bl a rest omkring i landet och tittat på bombskador.”

Nu återvände hon till Chinateatern. Denna gång stod det ”nakendans” på programmet – fast hon var klädd i tunna tygskynken och hudfärgade trosor. Den stora Se-annonsen bjuder in: ”Betty Bjurström gör vårsensation. I vår får vi se Betty, förlåt signora Senise – som nakendansös den här gången. Vilket dragplåster!”

Småningom blev Paris Bettys nya hemvist. Där stötte hon samman med sin man, som suttit två år i fängelse och hon träffade även en ung stenrik engelsman som absolut ville gifta sig med henne. 1948 passade hon på att delta i en Miss Europa-tävling, där hon dock blev diskvalificerad på grund av anonyma angivelser, många från Sverige. Åtminstone en av dem byggde på ett missförstånd: Hon hade faktiskt inte uppgett sig vara vald till Miss Kina (landet), utan Miss China (den kända revyteatern i Sthlm). Enligt skandalpressen hade fru Bjurström kommit till skönhetsuppvisningen med ”patenterade amerikanska lösbröst”, vilket framkallat jubel hos åskådarna och indignation hos jurymedlemmarna. Själv sa Betty att hon blivit förväxlad med en dansk Miss-kandidat som hon delat sminkrum med.

Sen gick hon under jorden en tid för att slippa tidningarna.

Men i februari 1949 var det dags för verkligt braskande rubriker. Alla ingredienser fanns: Paris, gangsterliga, nattorgier, mord och utpressning, både fästman och äkta man, som lånat revolver av hustruns tidigare älskare, en av polisen känd fransman.

Tidningen skrev att Betty och hennes vän den rike engelsmannen Edward Chance, ”umgicks under fantastiska nattorgier i en krets av svarta börs-hajar, valutasmugglare och gangster, dit också Senise hörde. Senise anklagar Chance för att ha planlagt mord mot honom.”

Året innan hade det äkta paret bott i en elegant villa i Saint-Cloud utanför Paris, och en våning på hotell Claridge, tills maken greps av polisen för transaktioner på den svarta våningsmarknaden. Han satt fem månader i ett fängelse i Paris, och upptäckte vid frigivande att hustrun under en turné på Rivieran hade knutit ett intimt vänskapsband med en rik 24-årig engelsman. Av rädsla för sin man hade hon bett sin engelske vän att få komma över till London, dit hon avreste i november utan att betala räkningen. Därifrån meddelade hon att hon ville ha skilsmässa.

Senise sa sig gå med på det om hon träffade honom i Paris, dit hon anlände med sin engelske beskyddare. På makens hotell Queen Elizabeth bråkade de sedan en hel dag, bl a om sonen som sedan jultid året innan fanns hos morföräldrarna i Ulriksdal. Senise misstänkte också att det var hustrun som polisanmält honom.

På fredagen blev stämningen ännu mera upprörd, och vid 23-tiden ropade maken: ”Om du går din väg skjuter jag dig!”, sprang in i badrummet och hämtade en ”grovkalibrig coltrevolver”, och sköt från dörröppningen flera skott mot hustrun, som sjönk samman, men förblev vid medvetande. Han rusade då ut i korridoren för att kalla på hjälp – fortfarande med den rykande revolvern i handen.

Hustrun fördes bort i ambulans, fransk och amerikansk polis tillkallades (Senise hade nämligen skrivit in sig på hotellet som amerikan) och han förhördes hela natten av detektiva polisen vid Quai d’Orfevre. Det blev stora rubriker i Paris kvällstidningar: ”Miss Sweden skjuten på hotell”. I Paris är tidningspubliken dock så pass blasé att hela historien förmodligen snart är bortglömd, trodde SvD, som sammanfattar: Den beryktade italienaren torde närmast vara att anse som en internationell svindlare av rätt ovanliga mått.

”Jag har förlåtit honom”, sa Betty när hon vaknade. En av de fem skotten gick inte att operera bort utan gjorde henne förlamad för resten av livet. En av de avlägsnade kulorna förgyllde hon och sparade.

Den 10 oktober 1949 avslutades rättegången i Paris. Renato Senise förklarades av tre läkare förminskat tillräknelig och dömdes till ett par månaders vistelse på sinnessjukhus och utvisning ur Frankrike. Han dog 1957.

Betty levde resten av livet i Stockholm, var en tid gift och fick en dotter. Ett tag arbetade hon som damfrisörska, hon bodde i Hallonbergen och drev i många år en liten affär på Östermalm. Hon fortsatte dock även att umgås i jet set-kretsar, och på 60-talet blev hon god vän med shahen av Iran och drottning Fabiola.

Den 26 april 2001 avled Betty Bjurström, 77 år gammal. I Aftonbladets nekrolog avslöjade sonen Vincent sina planer på att göra en film om sin mors liv.

På 60-talet och framåt var det Vincent Senise Bjurström som dök upp i spalterna som ”gigolo”, och gärna skröt med att gifta sig med äldre kvinnor för pengar. 2016 gjorde P4 dokumentären Två nakendansöser och en försvunnen playboy. Den andra nakendansösen var Gunilla af Halmstad (som kunde berätta att hon uppträtt med Vincent när han plötsligt bitit henne i bröstet). Bettys dotter medverkade också och berättade om sin mor, men sonen fick man inte tag i.

I juni 2025 dog Vincent, och det verkar aldrig ha blivit någon film, däremot har han givit ut boken Unghingsten och sjungit in plattan ”Just a gigolo”.

Men det är förstås en HELT annan historia!