När svenska tidningar strax efter andra världskriget skrev om ”satelliter” menade man oftast de ”satellitstater” i öst som efter kriget var starkt beroende av Sovjetunionen. Men i början av 1949 började det istället handla om ”märkliga försök av amerikanska armén att skjuta ut radarstation i världsrymden”. Försöken hade dittills misslyckats, men man räknade med att en miniatyrdrabant inom kort skulle kunna ta sig igenom den yttre atmosfären. För en satellit tillräckligt stor att kunna skicka projektiler mot mål var som helst på jorden däremot behövdes nog atomkraft som drivmedel – och det väntades dröja minst fem år till.

Av tidningsartiklar från femtiotalet framgår tydligt den oerhörda entusiasmen inför klivet in i ”rymdåldern” – och vilken (positiv) inverkan det borde ha på världsfreden.

Den 12 maj 1926 blev den norske upptäcksresanden Roald Amundsen och hans 15 man starka besättning på luftskeppet Norge de första som bevisligen hade nått Nordpolen.

Men redan den 10 maj hade DN stor rubrik på förstasidan: Nordpolen uppnådd! Det var Commander Richard Byrd, som hade tänkt starta sin polflygning med ett tremotorigt Fokkerplan först den 15 maj, men hoppade över en del av förberedelserna när han fick veta att Amundsens luftskepp redan ankommit till Kings Bay. Gamla erfarna polarfarare betecknade Byrds flygning som ren dumdristighet, speciellt som maskinen inte var särskilt lämplig för ett så riskfyllt företag som en nordpolsflygning: ”Men Byrd har tydligen satt allt på ett kort för att söka vinna kapplöpningen till polen”.

Bild: Fotoateljé 1910,Lagergren, Gardsten, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Pingsten 1926 intervjuade SvD-signaturen Ven fotografer – och såg tillbaka på gångna tider, när svenskarna avfotograferades behagfullt lutade mot en björkstubbe med ett målat landskap bakom ryggen, medan mannen bakom kameran förmanade dem att vara absolut stilla – tills både kropp och leende stelnat. Att fotograferas var en allvarlig sak. Exponeringstiden var lång och det gällde att stå blickstilla. Som hjälp använde fotografen ibland en ställning av ståltråd, som ibland påstås ha använts även för att stötta upp döda anhöriga på de post-mortemfoton man tog som sista minnen.

1926 gömde sig fotografen fortfarande bakom sitt svarta skynke, och många människor tycktes finna ett besök hos fotografen ungefär lika obehagligt som att gå till tanddoktorn.

Finska vinterkriget (1939-40) började när Sovjet anföll Finland, och följdes av Fortsättningskriget (1941-44) där Finland deltog i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen. Enligt fredsavtalet skulle finnarna sedan fördriva alla tyskar från Finland – vilket ledde till strider mellan Tyskland och Finland. Befolkningen i norra Finland drabbades hårt, och tusentals evakuerades till Sverige. Många hade sina kor med sig – vaktade av sk koflickor.

I en uppsats utgiven av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå berättar koflickorna själva. Beskedet om evakueringen kom mitt i höbärgningen och kornskörden. Sommaren 1944 hade varit varm och skörden god, men det gick oroande rykten om att finska regeringen skulle avstå hela norra Finland till Sovjet, och i skogarna fanns det gott om ryska krigsfångar som rymt från tyska läger och försökte ta sig över gränsen till Sverige. I en del gårdar var dessutom tyskar inkvarterade.