I efterdyningarna av 2026 års INTENSIVA valrörelse läser jag i gamla tidningar om hur det kunde gå till när stockholmarna gick till val anno 1908. En del kan man kanske känna igen – annat inte alls.

Signaturen Celestins långa DN-artikel ”Hela Stockholm i val” börjar: Folk i den här stan springer långa vägar så fort man skriver om ”politik”, livets allvar och Allmänna valmansförbundet. Det är synd, för politik är i själva verket inte alls tråkigt.

Men 14.000 människor i denna stad avstår ifrån att bestämma över sig själva: de röstar inte, trots att de har rätt till det. På stan syns heller inga tecken på att det stora ögonblick är inne när vi för tre år framåt bestämmer hur vårt land ska styras. Vid besök av utländska prinsessors dekoreras minsann staden, men vid Stockholms medborgerliga högtid står flaggstängerna tomma.

På femtiotalet fanns två Tumba-kändisar av väldigt olika slag: världsberömde ishockeyspelaren Sven Tumba och ”50-talets mest omtalade brottsling” Tumba-Tarzan. De var inte släkt, men båda hette faktiskt Johansson i efternamn, även om ishockeyspelaren 1965 bytte efternamn till Tumba, och Tumba-Tarzans efternamn inte användes när han sommaren 1954 blev känd av hela svenska folket. Då rymde han från fängelset genom att hoppa ut från ett fönster på andra våningen och landa i en björk. Han ville vara med sin hustru.

”Stark och vig som en panter” kallades han och det sas att han kunde övertala polishundarna att lämna honom ifred – och möjligen till och med förvandla sig till ett djur…

Fast egentligen var det hans yngre bror Sune som tidningen först kallade ”Tumbas Tarzan”.

Till höstterminen 1957 kom en ny, ung fröken till de sju barnen i Resö småskola i nordligaste Bohuslän. DN skrev en artikel om 21 åringa Birgitta Ragnarsdotter och hennes första arbete efter seminariet. Småskolan var ett minne från forna dar då fisket blomstrade i viken. 1957 bodde tre fiskarfamiljer och ett äldre par i trakten kring skolan, sen var det långt till nästa hus.

I skolan gick två klasser;: fyra barn i ettan och tre i tvåan. Fyra dagar i veckan var de i klassrummet, resten av tiden var lärarinnan ensam i skolhuset, som var delat i två sektioner: En för skolsal med en skrubb för skolmaterial samt tillhörande kapprum. Den andra delen var lärarbostad på två rum och kök.

I mars 1956 var television för skolbruk ett ganska okänt begrepp i Sverige. Skolradio fanns ju redan, de reguljära sändningarna började redan några år efter att rundradioverksamheten startat på allvar, nyårsdagen 1925. Ända till mitten av 40-talet fick en del landsbygdslärare visserligen ta med sig klassen hem för att lyssna på sin privata radio, men småningom hade alla skolor fått egna apparater.

Sen kom för televisionen. Den 10 december år 1950 brukar räknas som den första gången televisionen fick praktisk användning i Sverige. Då direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus, med utrustning som just anlänt direkt från Amerika.

Och nu var det dags för skoltelevision. Men hur?

Inför nyåret 1924/25 rapporterade SvD om ett nytt inslag i firandet: ”Nyårsvaka per rundradio”, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man där lyssna till en (av Svenska Dagbladet anordnad) radioutsändning, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade herr Kjellström Bachs trio.

Det var först dagen efter som rundradioverksamheten skulle dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.

Det svenska samhället har faktiskt varit (ännu) mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag, den så kallade “Fardagen” – den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den dagen slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Därefter hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan” – då man alltså fick ”föda sig själv”.

Bilden ovan visar de tillfälliga nödbostäderna i Polishusets gymnastiksal på Kungsholmen år 1925. I dörren står Jonas Arne Domeij i plommonstop och till vänster i korridoren är hans tre småsyskon samlade: Inez, Rut och lillebror Åke.
(Foto: Stadsmuseet (CC-BY) via Stockholmskällan)

Jonas son Torgny har berättat att det var farmor Amanda som ringt tidningen som kommit med fotograf och tog den klassiska bilden. Hon var efter 20 års äktenskap skild från barnens far och hade i sitt tidigare liv både haft statare och bott i slott med 37 rum. Nu fanns hon och barnen i en nödbostad. Det var de inte ensamma om.

En dag i januari 1951 följde DN med provinsialläkare Cedergren i Umeå i hans arbete. Doktorn hade ett stort distrikt, med 10 000 kroppar att sörja för och var dessutom verksläkare för ett tusental personer. 1951 hade dessutom influensaepidemin slagit ner som en bomb i trakten med plötsliga och samtidiga insjuknade: i varje hem i stan och varenda gård på landet låg någon sjuk.

Efter en lång arbetsdag och kanske bara en timmes sömn kunde väntrummet vara fullt av patienter, och ute i distriktet väntade ett tiotal sjuka med värk och feber på hembesök. Och då fick ändå de allra flesta nöja sig med ordinationer per telefon.