I efterdyningarna av 2026 års INTENSIVA valrörelse läser jag i gamla tidningar om hur det kunde gå till när stockholmarna gick till val anno 1908. En del kan man kanske känna igen – annat inte alls.

Signaturen Celestins långa DN-artikel ”Hela Stockholm i val” börjar: Folk i den här stan springer långa vägar så fort man skriver om ”politik”, livets allvar och Allmänna valmansförbundet. Det är synd, för politik är i själva verket inte alls tråkigt.

Men 14.000 människor i denna stad avstår ifrån att bestämma över sig själva: de röstar inte, trots att de har rätt till det. På stan syns heller inga tecken på att det stora ögonblick är inne när vi för tre år framåt bestämmer hur vårt land ska styras. Vid besök av utländska prinsessors dekoreras minsann staden, men vid Stockholms medborgerliga högtid står flaggstängerna tomma.

På femtiotalet fanns två Tumba-kändisar av väldigt olika slag: världsberömde ishockeyspelaren Sven Tumba och ”50-talets mest omtalade brottsling” Tumba-Tarzan. De var inte släkt, men båda hette faktiskt Johansson i efternamn, även om ishockeyspelaren 1965 bytte efternamn till Tumba, och Tumba-Tarzans efternamn inte användes när han sommaren 1954 blev känd av hela svenska folket. Då rymde han från fängelset genom att hoppa ut från ett fönster på andra våningen och landa i en björk. Han ville vara med sin hustru.

”Stark och vig som en panter” kallades han och det sas att han kunde övertala polishundarna att lämna honom ifred – och möjligen till och med förvandla sig till ett djur…

Fast egentligen var det hans yngre bror Sune som tidningen först kallade ”Tumbas Tarzan”.

Till höstterminen 1957 kom en ny, ung fröken till de sju barnen i Resö småskola i nordligaste Bohuslän. DN skrev en artikel om 21 åringa Birgitta Ragnarsdotter och hennes första arbete efter seminariet. Småskolan var ett minne från forna dar då fisket blomstrade i viken. 1957 bodde tre fiskarfamiljer och ett äldre par i trakten kring skolan, sen var det långt till nästa hus.

I skolan gick två klasser;: fyra barn i ettan och tre i tvåan. Fyra dagar i veckan var de i klassrummet, resten av tiden var lärarinnan ensam i skolhuset, som var delat i två sektioner: En för skolsal med en skrubb för skolmaterial samt tillhörande kapprum. Den andra delen var lärarbostad på två rum och kök.

I mars 1956 var television för skolbruk ett ganska okänt begrepp i Sverige. Skolradio fanns ju redan, de reguljära sändningarna började redan några år efter att rundradioverksamheten startat på allvar, nyårsdagen 1925. Ända till mitten av 40-talet fick en del landsbygdslärare visserligen ta med sig klassen hem för att lyssna på sin privata radio, men småningom hade alla skolor fått egna apparater.

Sen kom för televisionen. Den 10 december år 1950 brukar räknas som den första gången televisionen fick praktisk användning i Sverige. Då direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus, med utrustning som just anlänt direkt från Amerika.

Och nu var det dags för skoltelevision. Men hur?

Inför nyåret 1924/25 rapporterade SvD om ett nytt inslag i firandet: ”Nyårsvaka per rundradio”, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man där lyssna till en (av Svenska Dagbladet anordnad) radioutsändning, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade herr Kjellström Bachs trio.

Det var först dagen efter som rundradioverksamheten skulle dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.