Sommarlovet var nästan slut när tre pojkar från Torsvikssvängen en augustimorgonen 1956 tänkte ge sig ut och fiska. Först skulle de bara hämta metmask från sitt hemliga ställe vid Lidingöbron. Men när de grävde där stötte de istället på en tygpåse, som de nyfiket tömde – och 72 stycken safirer, rubiner, smaragder och diamanter gnistrade i solskenet. Medan pojkarna beundrade sin skatt kom en barsk grannfru förbi och sa strängt till dem att gå till polisen, och de hojade iväg dit med sin skatt.

Det skulle visa sig att killarna gjort ett riktigt ”kap”, och de fick genast avge tystnadslöfte. I gengäld utlovades de en belöning för sitt fynd.

Fortsätt läsa ”1956 avslöjade tre lidingökillar den internationelle mästertjuven ”Pantern””

Bild: Skeppsbron 1860, Fritz von Dardel (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan

Under 1800- och tidigt 1900-tal var dalkullorna en viktig del av Stockholms arbetskraft. De vandrade in från Dalarna för säsongsarbete, speciellt tunga och fysiskt krävande sådana. Bland annat blev de mursmäckor på byggena – och farliga konkurrenter till stadens roddarmadammer, som länge stått för Stockholms persontransporter och var kända för sitt grova språk och burdusa sätt. Kullorna hade ett trevligare sätt och var prydliga i sina daladräkter.

På 1840-talet låg kullbåtarna tätt i Riddarholmskanalen, redo att forsla stockholmarna till Bergsund, Gröndal, Lövholmen och andra sommarställen vid Liljeholmsviken.

I sin bok Gamla kort – Bilder ur verkligheten berättar Claes Lundin om en gammal man som ofta stod där på kajen och pratade med Rättviks-Brita och Orsa-Stina: ”Liten, trind, livlig, med rödlätt ansiktsfärg, gråsprängt hår och ständigt leende”. Men själv åkte han aldrig med, ty han hade så mycket att uträtta i staden.

Fortsätt läsa ”Johan Allander – kamrern som fick en idé”

Ovan: Rörpost för både passagerare och gods (SvD 1946)

Den 3 december 1944 satt fem herrar i fredagsradion och skådade 35 år in i framtiden – ända fram till 1980. Arkitekten skarvade till ett rum i villan med en flyttbar kub, som också kunde hyras, professorn bjöd på konfektionsmat, som inte lagats, utan bara ”briserats” utan att förlora en enda värdefull beståndsdel. Civilingenjören startade bilen på Spånga kraftradio och slog om till Motala när han kom för långt från Stockholm, och redaktören berättade om 5.000 droskplan i Stockholm, som fick fågelvingar 1957.

”Vart tar då människan vägen med sin fysiska prestationsförmåga?”, frågade arrangören och hallåmannen Svante Löfgren, och fick svar: 1980 kommer vi att vara fem centimeter längre än tidigare generation, så karlar på 190 anses inte särskilt ståtliga.

Fortsätt läsa ”Framtidsvisioner från 1940-talet”

Vid 36 års ålder skrev hon sina memoarer ”Ingen dans på rosor” – och då hade hon mycket att berätta.

Betty Bjurström föddes 1923 som dotter till en droskägare i Stockholm, och fick som 17-åring plats i baletten på China-varietén där hon både chockerade och charmade publiken med en för sin tid djärv topless dans. Hon hade fått rycka in när man upptäckt att den valda Miss China 1941 ännu inte fyllt 15, trots att hon påstått sig vara 17. Det hjälpte inte att hennes far ansökte hos regeringen att dottern ändå skulle få uppträda. Både ÖÄ, polismästaren och barnavårdsnämnden tyckte att hon kunde vänta.

Betty hade under vintersäsongen spelat revy på Odeon, men tidigare tillhört Chinas balett. Och nu visade hon vad hon kunde som dansös i ett ”nakendansnummer à la Folies Bergères”: Med den temperamentsfulle italienaren Spadolini dansade hon en akrobatisk tango, varefter hon slet av spetsbrösthållaren från sina unga behag, skrev sign Odd.

Fortsätt läsa ”Betty Bjurström – Sveriges första pin up-brud, med de många rubrikerna”