1954 utgick ett påbud att den 24 januari skulle hela Sverige fira Frufridagen: Frun skulle en hel dag få göra precis vad hon ville, medan mannen tog över allt hushållsarbete i hemmet – bädda, diska, laga mat och sköta barn (vilket tydligen räknades till hushållsarbete). Det fanns uppgifter om oanmälda hembesök och hemliga mikrofoner över hela landet, för kontroll av att ingen smet från reglerna för dagen. (Dåtidens konspirationsteorier?)

Frufridagen var ett inslag i radioprogrammet Karusellen, som sändes i flera omgångar. 1951-52 och 1954 gick det i P1 på lördagskvällarna. Då stannade Sverige av, vattenförbrukningen sjönk märkbart och telefonerna var tysta. Gator och biografer låg tomma, tills sändningstiden efter påtryckningar ändrades så att folk åtminstone hann gå på den sena bioföreställningen.

Den 4 oktober 1957 sände Sovjetunionen upp människans allra första rymdfarkost, ”Sputnik”. (Läs mer här om vår dröm och världsrymden och -freden.) Amerikansk radio kommenterade att USA egentligen tänkt skicka ut sin första satellit redan i september, fast det blivit uppskjutet. Men snart så!

Redan den 3 november 1957 hade ryssarna dock hunnit sända ut Sputnik II, med världens första rymdresenär – hunden Lajka.

Hon kallades även Kudrjavka (’Lilla krullet’), Zjutjka (’Lilla skalbaggen’) och Limontjik (’Lilla citronen’). I svenska tidningar hette hon Damka (”lilla damen”), i amerikanska Muttnik (mutt = blandras). Namnet hon skulle bli världsberömd under var Lajka, ”skällare”. Egentligen var hon en namnlös gatuhund från Moskva, som man räknade med skulle vara extra tålig för de strapatser som väntade i rymden.

När svenska tidningar strax efter andra världskriget skrev om ”satelliter” menade man oftast de ”satellitstater” i öst som efter kriget var starkt beroende av Sovjetunionen. Men i början av 1949 började det istället handla om ”märkliga försök av amerikanska armén att skjuta ut radarstation i världsrymden”. Försöken hade dittills misslyckats, men man räknade med att en miniatyrdrabant inom kort skulle kunna ta sig igenom den yttre atmosfären. För en satellit tillräckligt stor att kunna skicka projektiler mot mål var som helst på jorden däremot behövdes nog atomkraft som drivmedel – och det väntades dröja minst fem år till.

Av tidningsartiklar från femtiotalet framgår tydligt den oerhörda entusiasmen inför klivet in i ”rymdåldern” – och vilken (positiv) inverkan det borde ha på världsfreden.

Den 12 maj 1926 blev den norske upptäcksresanden Roald Amundsen och hans 15 man starka besättning på luftskeppet Norge de första som bevisligen hade nått Nordpolen.

Men redan den 10 maj hade DN stor rubrik på förstasidan: Nordpolen uppnådd! Det var Commander Richard Byrd, som hade tänkt starta sin polflygning med ett tremotorigt Fokkerplan först den 15 maj, men hoppade över en del av förberedelserna när han fick veta att Amundsens luftskepp redan ankommit till Kings Bay. Gamla erfarna polarfarare betecknade Byrds flygning som ren dumdristighet, speciellt som maskinen inte var särskilt lämplig för ett så riskfyllt företag som en nordpolsflygning: ”Men Byrd har tydligen satt allt på ett kort för att söka vinna kapplöpningen till polen”.

Bild: Fotoateljé 1910,Lagergren, Gardsten, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Pingsten 1926 intervjuade SvD-signaturen Ven fotografer – och såg tillbaka på gångna tider, när svenskarna avfotograferades behagfullt lutade mot en björkstubbe med ett målat landskap bakom ryggen, medan mannen bakom kameran förmanade dem att vara absolut stilla – tills både kropp och leende stelnat. Att fotograferas var en allvarlig sak. Exponeringstiden var lång och det gällde att stå blickstilla. Som hjälp använde fotografen ibland en ställning av ståltråd, som ibland påstås ha använts även för att stötta upp döda anhöriga på de post-mortemfoton man tog som sista minnen.

1926 gömde sig fotografen fortfarande bakom sitt svarta skynke, och många människor tycktes finna ett besök hos fotografen ungefär lika obehagligt som att gå till tanddoktorn.