I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. Men det finns spöken även i förorterna – till och med i (eller i närheten av) den moderna, vardagliga tunnelbanan.

På blå linjen finns både spökstation och spöktåg. När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, som främst skulle innehålla myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och man nöjde sig med en råkonstruktion av stationen, utan biljetthallar, rulltrappor, hissar – om man i framtiden  ändå skulle behöva den. Sedan dess dundrar tunnelbanor i trafik förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

I August Strindbergs “Gamla Stockholm” från 1915 handlar ett kapitel om sägner och skrock. Om stadens tillblivelse berättas där att när Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna gömde Sigtunaborna skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken fortfarande förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden. På Strindbergs tid var där en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter magasinerade. En gammal lös stock längst ner i tornets djup hade antagligen använts till någon hissinrättning, men visades upp som upphovet till huvudstadens namn. Troligen hade historien börjat som ett skämt av pantlåneinrättningens tjänstemän, som tröttnat på naiva  forntidsälskare.

1925 kunde hela kvarter i Stockholm översvämmas av råttor. Värst är det i Staden mellan broarna, där de gamla grundmurarna i allmänhet var trasiga så att djuren enkelt kunde promenera över till nästa hus. I skymningen, när trafiken dött ut kilade de välfödda råttorna ut och in på sina gångar och frossade på utslängda matrester.

Men här fördes ett krig mot råttorna, under befäl av hälsovårdsnämndens råttkommissarie, som energiskt strävade att sprida död och fördärv bland råttornas led – tyvärr under svåra förhållanden. I motsats till exempelvis Köpenhamn hade Stockholm nämligen ingen enhetlig lagstiftning angående råttutrotningen.

1873 hade kvinnorna fått rätt att ta examen på filosofisk och medicinsk fakultet, samt lägre nivåer på juridisk. Det var 400 år efter Uppsala universitets grundade, och det skulle ta ända till 1925 innan kvinnor även fick tillgång till (de flesta av) de tjänster de utbildat sig till. Citat från den långa föregående debatten, av kommittéordförande Emilia Bromé: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor inte äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller förvisso även flertalet män.”

1925 oroar sig signaturen Bröt-Anund i SvD över nästa generation i allmänhet och de många studentskorna i synnerhet. Han verkar för den delen inte ha några högre tankar om de moderna männen heller, och undrar om det kommer att bli några barn gjorda. Och det här med pluggande kvinnor – vad ska det tjäna till? Han fortsätter:

På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för ”Automaten”, trots att den hette något annat och var en vanlig restaurang. Men ända fram till 1937 hade en av Stockholms många automatrestauranger legat på St Eriksgatan. Den kallades ”St Erik” och var den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.

Mitt första sommarjobb var på PUBs möbelavdelning vid Hötorget. Jag var 14 år och för ung att vara expedit, utan fick vara ”elev” och gick mest omkring och dammade möblerna. Föga minnesvärt, men senare har jag fått veta att även Greta Garbo som tonåring jobbade på PUB – och det var där hon filmade för första gången! Visserligen i en reklamsnutt, men ändå.

Några år efter att Lenin 1917 på sin väg hem till Ryssland för att göra revolution köpt en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipiering anställdes alltså tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Bilden visar Gallerians byggrop (norra del), juli 1970.
Av Erik Claesson/RAÄ (CC BY 2.5) via Wikimedia Commons.

I oktober 2026 firade Gallerian i Stockholm 50 år. Det var den som gav namnet ”galleria” till alla följande inglasade köpcentrum. Men att bygget skulle heta Gallerian blev beslutat så sent som i januari 1976.  Gallerian byggdes 1972–1976 och nyinvigdes efter en omfattande renovering 2004. Den blev snabbt stockholmarnas mötesplats framför andra. 

Dessförinnan fanns här Norra Smedjegatan, en av de få gatorna som försvann helt och hållet i samband med Norrmalmsregleringen, som under 1950- till 1970-talen skulle ge plats åt nya Stockholms city och den helt nya underjordiska tunnelbanan.