En dag i januari 1951 följde DN med provinsialläkare Cedergren i Umeå i hans arbete. Doktorn hade ett stort distrikt, med 10 000 kroppar att sörja för och var dessutom verksläkare för ett tusental personer. 1951 hade dessutom influensaepidemin slagit ner som en bomb i trakten med plötsliga och samtidiga insjuknade: i varje hem i stan och varenda gård på landet låg någon sjuk.

Efter en lång arbetsdag och kanske bara en timmes sömn kunde väntrummet vara fullt av patienter, och ute i distriktet väntade ett tiotal sjuka med värk och feber på hembesök. Och då fick ändå de allra flesta nöja sig med ordinationer per telefon.

Fortsätt läsa ”1951: När doktorn kom i bil eller släde – en provinsialläkares vardag i influensatider.”

Uttrycket ”Lort-Sverige” skapades av författaren Ludvig Nordström – ”Lubbe” kallad – under den reportageresa han 1938 gjorde för Radiotjänst i samarbete med medicinalstyrelsen.

DN skrev redan dagen efter det första föredraget: Författaren Ludvig Nordström höll den 10 oktober sitt första föredrag om bostäderna på svenska landsbygden – en sensation! Det måste ha varit en skakande upplevelse för alla tidigare okunniga om landsortens bostadsförhållanden. Men också de som något så när följt problemets utveckling fick sina värsta aningar besannade eller överträffade.

Och många upprörda känslor blev det.

Fortsätt läsa ”1938: Radions första riktiga socialreportage skapade debatt kring LORT-SVERIGE.”

Annonserna från hösten 1924 kommer från DN och SvD samt Erik Lindorms bok Gustav V och hans tid. Bilden ovan visar hur man kunde bli av med myggor med hjälp av insektspulver från Tjäders fröhandel på Stora Nygatan: Man lägger det på ett papper och tänder på. Myggorna flyr från röken till ”fönstren åt solnedgången”, så att man kan släppa ut dem. Så väldresserade var myggorna på den tiden. Kanske.

I tiden före nätet användes tidningsannonser även för förebråelser, ibland i ganska mild form:

Den Dam, som i sin förlovningsannons den 16 utan vederbörligt tillstånd tillägnat sig annans släktnamn, K—e, torde för undvikande av obehag ej vidare benyttiga sig av detsamma.

Ibland var tonen betydligt hårdare:

Fortsätt läsa ”Livet för 100 år sen – ett plock bland småannonserna”

1954 utgick ett påbud att den 24 januari skulle hela Sverige fira Frufridagen: Frun skulle en hel dag få göra precis vad hon ville, medan mannen tog över allt hushållsarbete i hemmet – bädda, diska, laga mat och sköta barn (vilket tydligen räknades till hushållsarbete). Det fanns uppgifter om oanmälda hembesök och hemliga mikrofoner över hela landet, för kontroll av att ingen smet från reglerna för dagen. (Dåtidens konspirationsteorier?)

Frufridagen var ett inslag i radioprogrammet Karusellen, som sändes i flera omgångar. 1951-52 och 1954 gick det i P1 på lördagskvällarna. Då stannade Sverige av, vattenförbrukningen sjönk märkbart och telefonerna var tysta. Gator och biografer låg tomma, tills sändningstiden efter påtryckningar ändrades så att folk åtminstone hann gå på den sena bioföreställningen.

Fortsätt läsa ”Minns ni Karusellen med Lennart Hyland? Och Frufridagen?”

Den 4 oktober 1957 sände Sovjetunionen upp människans allra första rymdfarkost, ”Sputnik”. (Läs mer här om vår dröm och världsrymden och -freden.) Amerikansk radio kommenterade att USA egentligen tänkt skicka ut sin första satellit redan i september, fast det blivit uppskjutet. Men snart så!

Redan den 3 november 1957 hade ryssarna dock hunnit sända ut Sputnik II, med världens första rymdresenär – hunden Lajka.

Hon kallades även Kudrjavka (’Lilla krullet’), Zjutjka (’Lilla skalbaggen’) och Limontjik (’Lilla citronen’). I svenska tidningar hette hon Damka (”lilla damen”), i amerikanska Muttnik (mutt = blandras). Namnet hon skulle bli världsberömd under var Lajka, ”skällare”. Egentligen var hon en namnlös gatuhund från Moskva, som man räknade med skulle vara extra tålig för de strapatser som väntade i rymden.

Fortsätt läsa ”1957 klev vi in i rymdåldern. Den första rymdresenären blev kortlivad – och fick evigt liv”

När svenska tidningar strax efter andra världskriget skrev om ”satelliter” menade man oftast de ”satellitstater” i öst som efter kriget var starkt beroende av Sovjetunionen. Men i början av 1949 började det istället handla om ”märkliga försök av amerikanska armén att skjuta ut radarstation i världsrymden”. Försöken hade dittills misslyckats, men man räknade med att en miniatyrdrabant inom kort skulle kunna ta sig igenom den yttre atmosfären. För en satellit tillräckligt stor att kunna skicka projektiler mot mål var som helst på jorden däremot behövdes nog atomkraft som drivmedel – och det väntades dröja minst fem år till.

Av tidningsartiklar från femtiotalet framgår tydligt den oerhörda entusiasmen inför klivet in i ”rymdåldern” – och vilken (positiv) inverkan det borde ha på världsfreden.

Fortsätt läsa ”Vår dröm om världsrymden. Och -freden”