Bild: Fotoateljé 1910,Lagergren, Gardsten, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Pingsten 1926 intervjuade SvD-signaturen Ven fotografer – och såg tillbaka på gångna tider, när svenskarna avfotograferades behagfullt lutade mot en björkstubbe med ett målat landskap bakom ryggen, medan mannen bakom kameran förmanade dem att vara absolut stilla – tills både kropp och leende stelnat. Att fotograferas var en allvarlig sak. Exponeringstiden var lång och det gällde att stå blickstilla. Som hjälp använde fotografen ibland en ställning av ståltråd, som ibland påstås ha använts även för att stötta upp döda anhöriga på de post-mortemfoton man tog som sista minnen.

1926 gömde sig fotografen fortfarande bakom sitt svarta skynke, och många människor tycktes finna ett besök hos fotografen ungefär lika obehagligt som att gå till tanddoktorn.

Så sa åtminstone fotografen Jan de Meyere, en nederländsk-svensk fotograf, målare, skulptör och skådespelare. som hamnat i Stockholm på väg till Ryssland och blivit kvar. 1925 öppnade han en ateljé på Kungsgatan 33, nära Kungstornen, och hans artistiska porträtt blev snart populära och uppmärksammade.

Det gällde för mannen bakom kameran att prata bort olustkänslan, för att kunna se det karakteristiska i varje persons utseende: Det är svårt att ta bra bilder på människor som försöker posera, och herrarna är i allmänhet lättare att fotografera än damerna, som ju bryr sig mycket mera om sitt utseende. Men det är roligast att porträttera kvinnor, eftersom deras dräkt, hår, smycken ger så stora dekorativa möjligheter.

de Meyere avslutar:

En gång tog jag plåt efter plåt på en skådis, som till slut sa: ”Nu har jag inget mer uttryck!”. Då ska jag ta just det, sa jag och knäppte. Och vi var sedan eniga om att det blev det bästa porträttet.

Ferdinand Flodin var en känd teater- och porträttfotograf, som gladdes över att det han kallade det ”tankedigra” försvunnit ur svenskarnas porträttposer: Nu är man ledigare, möjligen delvis beroende på att man rör sig mera. Gymnastik och sport har medfört större säkerhet i att föra sig, och filmen har förstås också påverkat oss, gett oss något att efterhärma. Damerna kommer i allmänhet mest till sin fördel i elektrisk belysning. Herrarna har visserligen inte själva så höga krav på hur de framställs – men är ofta motade till fotografen av makor och fästmör, och de vill inte alls att bilden ska se ut hur som helst. Ofta ska den användas till en matrikel eller bemärkelsedag, och sådana porträtt måste göras en smula stramare och stelare i posen.

I motsats till de flesta andra fotografer tyckte Flodin att det var allra roligast att fotografera barnen, som han beskrev som naturligt graciösa, och inte bryr de sig om ifall de blir vackra eller inte. Däremot kan de ha stora bekymmer med en veckad strumpa eller sned krage. Brudar har ofta så mycket att tänka på att de knappast hinner bekymra sig över att de blir fotograferade. Och med slöja, blommor, vit dräkt och krona eller diadem är det lätt att göra graciösa och måleriska bilder.

Fotografen Henry B Goodwin betonade att man måste lära känna sin modell, för de är så ofantligt olika. Lättast att återge är karaktärshuvudet av en äldre man, svårare är kvinnoansikten, och allra svårast barnen – vilket kan bero på att jag inte har det där man kallar ”handlaget” med barn.

Axel Kaudern hade stått tjugo år bakom kameran med några tiotusentals personer framför, och hade gjort både komiska och sorglustiga erfarenheter: Damernas klädedräkt är nu så spartansk att det blir hållningen och armarnas ställning som får ange rytmen i bilden. Förr kunde man använda sig av draperingar, spetsar, puffärmar och långa kjolar för att göra bilden dekorativ.

Men säkert är att gamla människor inte borde vara rädda att gå till fotografen: Det av livet fårade ansiktet är ofta i sig självt måleriskt.

Hovfotografen Ernest Florman tyckte att t o m de små barnen nuförtiden var nervösa för att fotograferas. Men genom det sista decenniets amatörfotograferande har man klart för sig hur man ser ut och väntar sig inte ett till oigenkännlghet retuscherat skönfotografi, som förr.

Absolut svårast är att rättvist återge bilden av en människa vars personlighet verkar genom vad man kallar charm.

Tidningsfotografen är ändå den som ser livets hela brokiga väv rulla förbi framför objektivet. Sveriges allra första reportagebild togs av hovfotografen Jaeger vid Stockholmsutställningen 1866: ”Ett ögonblicksfotografi i samma stund som H M Drottningen förklarade utställningen öppnad.”

Jaeger var en av utställningens officiella fotografer och hade inom fyra timmar snabbframkallat invigningsbilden och överlämnat den till kungen som låg sjuk på Ulriksdals slott.

1926 var tempot högre: Pressfotografen kunde börja dagen med att fotografera en utländsk suverän vid morgontåget, fortsätta ut till Haga norra grindar för ett foto av äldsta kransgumman vid kyrkogårdsporten, och på hemvägen fotografera de första vårtecknen i parkerna och några av stadens värsta trafikfällor. På kvällen väntade kanske inomhusfotografering vid en bankett i Blå hallen – och klockan fyra på natten ibland ett eldsvådereportage vid Reymersholm.

En anonym pressfotograf berättar: Tidningsfotografens naturliga fiende är ordningsmakten, som det gäller att överlista. När norske kungen kom till Stockholm fick vi inte komma närmare än femton meter, och polisen bildade kedja för att hindra oss. Men när suveränerna kom måste allt uniformerat folk på hela Centralen göra givakt – och då rusade vi fram! När man grep mig i kragen hade jag redan hunnit ta en bild.

Vid kronprinsessan Margarethas begravning låg jag på mage på en stege, som lagts ut från Storkyrkotornet och vars andra ände tyngdes ner av tre förhyrda gubbar från Gamla stan. Medan riktiga kameraporträttörer försöker locka fram det vackert och naturligt individuella hos modellen, tar vi chansen att visa fram det skrattretande individuella hos våra modeller. Sammanfattningsvis:

Vi tidningsfotografer är kamerans karikatyrister.