Den 12 maj 1926 blev den norske upptäcksresanden Roald Amundsen och hans 15 man starka besättning på luftskeppet Norge de första som bevisligen hade nått Nordpolen.

Men redan den 10 maj hade DN stor rubrik på förstasidan: Nordpolen uppnådd! Det var Commander Richard Byrd, som hade tänkt starta sin polflygning med ett tremotorigt Fokkerplan först den 15 maj, men hoppade över en del av förberedelserna när han fick veta att Amundsens luftskepp redan ankommit till Kings Bay. Gamla erfarna polarfarare betecknade Byrds flygning som ren dumdristighet, speciellt som maskinen inte var särskilt lämplig för ett så riskfyllt företag som en nordpolsflygning: ”Men Byrd har tydligen satt allt på ett kort för att söka vinna kapplöpningen till polen”.

Amundsen var bland de första att gratulera Byrd, och blev själv under sin livstid aldrig erkänd som den förste att flyga över nordpolen, eftersom Byrds flygplan sades ha varit där tre dagar tidigare. Först efter andra världskriget blev Richard Byrds nordpolsflygning avslöjad som sannolik lögn, medan Amundsens var väldokumenterad.

Det var flera polfarare på väg. Några sidor längre in i DN från 10 maj finns två notiser. Den ena handlar om kapten Wilkins försök att nå den s k Ispolen – ”centrum av det frusna havet, inom vilket ingen övervattensfarkost någonsin brutit sig en väg”, den andra handlar om Amundsen.

Nedan tidningens karta över de tre expeditionernas ungefärliga färdvägar.

10 maj var Roald Amundsen i full färd med förberedelserna för sin resa från Spetsbergen till Alaska. Bland besättningen på Norge fanns den italienske luftskeppspionjären Umberto Nobile, den amerikanske miljonären Lincoln Ellsworth, och ett stort antal mekaniker, väderobservatörer och radiotelegrafister, eftersom luftskeppet hade utrustats med en kraftfull radiosändare och mottagare.

Nu monterades bland annat fyra vattenbarlasttankar, som skulle ersättas med bensintankar för polflygningen, och redan tidigare hade man noggrant kontrollerat att snön inte trängde in till luftskeppets ädlare delar eller motorerna. Viktigast var ändå radiopejlingen, som utfördes med hjälp av en av Marconi särskilt konstruerad apparat som väsentligt underlättade navigationen.

Resultatet av pejlingen var så uppmuntrande att navigatören ombord på Norge ansåg att varje radiostation som hade med skeppsfart att göra borde skaffa sådana apparater. Luftskeppets radiostation hade visat sig vara så kraftig att man räknade med att kunna stå i förbindelse med stationer under hela turen från Kings Bay på Spetsbergen till Point Barrow, Alaska.

Efter 71 timmars färd över pol-isen var Amundsens luftskepp i hamn. Den 13 maj landade Norge vid Teller, nordväst om Nome. Tidningen rapporterade om jubel i Oslo, ovationer i Nobiles hemstad Rom och fröjd i Ellsworths USA. I Oslo utsändes extrablad, och på lördagskvällen var hela stan på benen för att på gator och i restauranger glädjas över den stora händelsen.

Stortinget avsände lyckönskningstelegram, och de norska legationerna i Rom och Washington beordrades att lyckönska respektive regeringar till framgången. Omedelbart efter meddelandet om Norges landsättning sände kung Haakon ett hälsningstelegram till expeditionen och fick svar från Amundsen med expeditionens underdåniga hälsning till majestätet.

Amundsen berättade själv för DN om resan.
Vi hade lämnat Kings Bay på tisdagen 8.55 (Greenwichtid). Solen sken och allt gick väl – nästan hela detta område var ju också känt från fjolårets polflygning. Kursen kontrollerades oupphörligt med radiogoniometer och längdobservationer. Farten kontrollerades med direkta mätningar och breddobservationer.

Då vi nådde Nordpolen stod solen i gynnsam ställning, så att vi exakt kunde bestämma dess koordinatorer. Vi gick vi ner på låg höjd, slog av motorn och kastade ner Norges, Amerikas och Italiens flaggor, fästa på käppar med järnpiggar så att de blev stående darrande i polens is. Alla ombord blottade sina huvuden vid den högtidliga ceremonin.

Därpå kretsade vi några gånger runt polen för ytterligare observationer innan vi satte kurs mot Point Barrow och Alaska – över 2000 km okänt land. Skulle vi finna land?

Snart efter att ha passerat polen råkade vi in i en tät dimbank. Snöbyar passerade, rimfrost slog ner på utsidan av skeppets metalldelar och på ballongtyget, som hastigt täcktes av is. Vi provade olika höjder, medan vår meteorolog iakttog temperatur och nedisning, som gick mycket snabbt.

Isbeläggningen på propellrarna slungades av centrifugalkraften ut och bombarderade ballongduken som isprojektiler, så att besättningen ständigt tvangs laga nya hål. Som tur var skadades dock inte de inuti skrovet befintliga gassäckarna. Kursen hölls med hjälp av magnetkompassen och ibland fick vi hjälp av solen som bröt fram. Solkompassen som var anbragt utombords hade blivit en enda isklump och var oanvändbar. Slutligen lättade dimman och solen gav en position väster om Point Barrow. Efter 46 timmars färd från Kings Bay såg vi Point Barrow.

Situationen var dock kritisk – allt som kunde kastas för att göra ballongen lättare var redan borta, och vi kom långsamt alltmera ur kurs. Under hela den sista natten anropade vi en mängd stationer, men förgäves. Till slut nådde vi land och såg en eskimåhydda, där vi försökte gå ner för att kunna orientera oss. Kastbyarna slungade dock skeppet upp och ner och vi tvingades upp genom tjockan för att kunna göra observationer med hjälp av solen. Det visade sig att vi var ett gott stycke in över Alaska och det tog oss nära en timme att komma in i den rätta kursen.

Till slut gav vi upp försöket att nå Nome och beslöt oss för att försöka landa där terrängen var gynnsam. Vi var på det klara med vad en landning med luftskeppet under flykt innebar och var förberedda på det värsta.

Landningen i Teller tillhörde expeditionens mest spännande ögonblick. Isbeläggningen vägde till slut minst 1000 kg och vi hade ett styvt arbete med att balansera skeppet: vi flyttade bensinen och en del av besättningen sändes akterut som motvikt.

Hela tiden anropade vi radiostationerna i Alaska för att få trådlösa pejlingar, men förgäves. Riiser-Larsen var tvungen att kliva upp på ballongtaket med sina instrument för att bestämma solens läge, så att vi kunde se ungefär var vi befann oss.

Som en röst ur dimman hörde vi plötsligt Nomes radio anropa en annan Alaskastation. På detta sätt blev det möjligt för oss att något sånär noggrant bestämma vår position och kunde sätta kurs på Kap Prince of Wales.

Den 13 maj upptäckte vi plötsligt en isbelagd insjö och runt denna en gles by – den lilla byn Teller. Vinden var kraftig och oberäknelig, men det skulle även vara riskabelt att fortsätta flyga en natt till, eftersom vi inte sovit på 70 timmar.

Inför landningen kastade vi ut en 400 kg-säck, försedd med två isankare och en stålwire, fäst vid luftskeppet. Vinden la sig några minuter, så att vi kunde komma ner till 100 meter – men så ökade den åter och drev luftskeppet in mot husen. Det gällde att hastigt släppa ut gasen, isen var hal och isankarna fick inget fäste. Men vi hade tur! Landningslinan släpptes ner, några av besättningsmännen hoppade ut – och i sista ögonblicket, just som luftskeppet var nära att slå emot husen, halades det ned av besättningsmännen och några tillskyndande bybor. Varken luftskepp, besättning eller de vetenskapliga instrumenten hade skadats. Då tog en plötslig vindstöt ballongen och kastade skeppet över på sidan, dock utan att orsaka några allvarliga skador.

På tidningsbilden nedan ser man tydligt den stora revan vinden slet upp i höljet omedelbart efter besättningens landstigning i Teller.

Det var skönt med fast mark under fötterna, och vi tackade alla Nobile, som fört oss i säkerhet. Klockan var några minuter över 7 Greenwichtid och totalt hade vi alltså använt 71 timmar på flygningen över nordpolen.

Under den senare delen av flygningen hade vi plågats svårt av kölden: Teet frös i termosflaskorna och smörgåsarna blev till isklumpar. Vi fick klara oss på choklad och kex. På grund av den eldfarliga vätgasen i ballongen var det omöjligt att värma någon dryck. Nu gav oss de vänliga människorna i Teller den första varma måltiden sedan vi lämnade Kingsbay. Innan vi gick till sängs förde vi våra instrument i säkerhet, och redan nästa dag började vi montera ner luftskeppet. Skadorna var små, motorer och stålventiler var oskadda och packades ner för att skickas från Teller till USA så snart isförhållandena tillät.

Vad gäller de vetenskapliga resultaten av färden måste våra observationer förstås först revideras och jämföras, men vi kan redan nu antyda att det viktigaste geografiska resultatet är fastslåendet av att det inte finns något land mellan Nordpolen och Point Barrow. Den tidigare teorin om ”Harisland” – en stor ö norr om Wrangelön – har därmed visat sig ohållbar. Hela området är täckt av ett djupt isbelagt hav, från Spetsbergen till Alaska.

Vi tycker inte det verkar omöjligt att flyga ett modernt luftskepp över polbassängen, trots att det är omöjligt för varje luftskepp att organisera en fullt pålitlig väderlekstjänst.

Marconis radiopejlingsapparat visade sig vara av utomordentligt stor betydelse vid navigeringen. Radiostationens generator drevs av ett litet vindspel, och som reserv hade vi också en tvåcylindrig Douglas bensinmotor med luftkylning. Sändaren var en Marconirörsändare. Vi hade också en mottagare för korta våglängder, även den av Marconis konstruktion, för att komma i förbindelse med den av Norsk Luftseiladsforening och Newyork Times provisoriskt upprättade kortvågiga stationen i Point Barrow. Denna mottagare var fullt i sin ordning, men blev tyvärr förstörd då den föll ned på kajutgolvet under den kraftiga uppstigningen omedelbart efter att vi lämnat Kingsbay.

De atmosfäriska förhållandena i polartrakterna har visat sig vara mycket variabla, så att de vissa perioder inte reser några hinder för radiotelegrafering, medan de andra tider i stor utsträckning ”uppsuger” energin från radiosändaren.

/ Amundsen och Ellsworth

Det verkade redan från början finnas viss tveksamhet kring Byrds flygning. I maj 1926 beslöt Royal Society of Canada att gratulera Amundsen till hans polflygning, däremot inte Byrd, eftersom dennes påstående att han nått polen, ”ännu icke bevisats”.

Efter sin gemensamma polflygning blev Amundsen och Nobile arga konkurrenter om äran. Ändå var Amundsen en av dem som 1928 sökte efter Nobiles expedition när denna havererat med luftskeppet Italia.

Under räddningsförsöken försvann Amundsen. Kroppen återfanns aldrig, men troligtvis omkom han den 18 juni 1928 i ett flygplanshaveri i närheten av Björnön vid Svalbard. Han blev 55 år gammal.