I mars 1956 var television för skolbruk ett ganska okänt begrepp i Sverige. Skolradio fanns ju redan, de reguljära sändningarna började redan några år efter att rundradioverksamheten startat på allvar, nyårsdagen 1925. Ända till mitten av 40-talet fick en del landsbygdslärare visserligen ta med sig klassen hem för att lyssna på sin privata radio, men småningom hade alla skolor fått egna apparater.

Sen kom för televisionen. Den 10 december år 1950 brukar räknas som den första gången televisionen fick praktisk användning i Sverige. Då direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus, med utrustning som just anlänt direkt från Amerika.

Och nu var det dags för skoltelevision. Men hur?

1956 hade man kommit olika långt i olika länder. I England hade televisionen startat 1936, och man hade diskuterat skol-TV sen 1950. I en folkskola för flickor i Chelmsford fixade en radiofirma mottagare, som 25-30 flickor i ett mörklagt rum kunde titta på. Man kom fram till att televisionen förbättrade koncentrationen jämfört med skolradio. Särskilt uppskattades en instruktionsfilm om hur man blir sjuksköterska, medan det gick sämre när en symaskin skulle demonstreras – det visade sig att delarna var för små för att alla skulle kunna se.

Sammanlagt såg man TV som framtidens melodi, och uppmanade BBC att tänka på skolorna när de gjorde upp sina program. Först hösten 1957 räknade man med att komma igång på allvar med skolprogrammen – åtminstone trodde man det i början av 1956.

I Frankrike hade skolradion spelat en ytterst obetydlig roll, men skol-TV sändes redan 1956 fyra halvtimmar i veckan. För att skaffa apparater hade man i några byar kring Paris bildat TV-klubbar, fått låna skolsalen till att montera upp mottagare, och lärare medverkade som folkbildare i anslutning till programmen. Experimentet började 1950 i två byar och blev så framgångsrikt att det även uppmärksammades av Unesco.

I USA hade man först på femtiotalet gjort ordentliga framsteg i ”Educational TV” (ETV) – trots att man ju där hade de verkligt stora resurserna på området.

I Sverige tillsattes 1951 en kommitté med uppdrag att förbereda TV-program för skola och folkbildning. Som ett led i förberedelserna gjorde Radiotjänst en försökssändning som till största delen bestod av scener ur ”Mäster Olof”, som då gick på Dramaten.

DN rapporterade inför premiären den 11 december 1951:

Programmet sändes från en av laborationssalarna på Teknis, där två väggar i en vrå klätts med ljudabsorberande plattor. Den tredje väggen utgjordes av en presenning som hängts över kontrollrummet – ett bås stort som en telefonhytt. Utanför den öppna sidan åkte en televisionskamera på sina trissor.

Vid genrepet agerade Tora Teje, Per Oscarsson och Doris Swedlund i vardagskläder, kilade ut och in mellan kulisserna/presenningen och hoppade över sladdar och kablar (som dock inte syntes i bildrutan). En timme varade programmet: Efter en inledning av rektorn för Radiotjänsts skolradio Gustaf Ögren spelades fem scener ur Mäster Olof, följt av en titt i en trollsagobok samt en liten pjäs om goda och dåliga mynt. Fast den senare bestod nästan bara av stillbilder som nog fungerat bättre som ljusbilder, eftersom TV-bildens kvalitet lämnade en del övrigt att önska. Avslutningsvis hölls en gymnastikuppvisning, och så talade generaldirektör N G Rosén.

Dagen efter premiären sammanfattade DN: TV-epoken inledd. ”Bio är roligare.” Engelbrektsbarnen hade den största bildrutan – hela 120x 160 cm – och tyckte att utsändningen var kul – men föredrog alltså än så länge bio. Avgångsklassen i Fredhälls folkskola hade också fått vara med på premiären, fast privat: Inbjudna av ett radiobolag såg de utsändningen i bolagets lokal på Kungsholmen.

Överlärare Ivar Lindell som också varit med när det första skolradioprogrammet utsändes i Sverige nästan 30 år tidigare, var övertygad om att televisionen skulle få stor betydelse i framtiden. Flickornas vision var konkretare:
Tänk när man får se Charlie Norman i television!

Hösten 1957 skulle Skolöverstyrelsens och Radiotjänsts försöksverksamhet utökas. I Göteborg fick man ännu mer läxläsnings-TV, i Stockholm mera omfattande experimentprogram. En kommitté förberedde det hela och man såg många möjligheter: personligheter bland lärare, forskare och andra kunde nå ut till flera, och man kunde direktsända från exempelvis riksdagens öppnande.

Samtidigt pågick en diskussion för och emot skol-TV. I England hade man varit rädd för att TV skulle locka barnen från böckerna, men det verkade bli tvärtom: barnen blev nyfikna på böcker som diskuterats eller dramatiserats i TV. I Sverige diskuterades om skol-TV skulle ingå i kursplanen eller vara bredvidläsning för dem som vill veta mera. Frågorna var många: Kan vi producera program? Har vi råd? Bör man vänta tills TV blivit mer allmänt spridd?

Den 15-17 oktober var det TV-dagar för 18 skolor: 4 i Stockholm och 14 i stadens närhet. Av dem var det bara Norra Ängby som redan hade egen apparat. I landsortsskolorna samarbetade man med radiohandlarna som lånade ut TV-apparater.

På tisdagen började programmet med ”Kasper och Trafiktrollet” för de yngsta, följt av ”Hur kartan blir till” av Paridon von Horn (som passande nog var både lärare och skådespelare) samt engelsk språklektion med Ian Dunlop –  brittisk-svensk radio- och TV-personlighet. På onsdagen visades en film om Vadstena kloster, på torsdagen återkom Paridon von Horn och berättade för sjätteklassare och äldre om Suezkanalen, och sen fick fjärdeklassarna lära sig glasets historia.

Skol-TVsektionen utlovade djärva experiment men ville också ha rätten att misslyckas.

I mars 58 visade man skol-TV för en stor publik: I Norra Ängbys folkskola projicerades då TVrutan via spegel till en filmduk, och elever i klasserna 5-8 tittade på filmen ”Boken” om hur en bok kom till. Det var ett samarbete mellan Sveriges Radio Televisionen, folkskoledirektionen och Skolöverstyrelsen, och hela anläggningen kostade endast 4-5000 kr. Stora klasser var visserligen inte optimalt, men TV-apparater var dyra och svåra att flytta runt i rummen.

Initiativtagaren, folkskollärare Bengt Lindberg, förklarade: Det gäller att hitta andra vägar, annars går vi miste om många värdefulla program när Eurovisionen kommer. Vi måste också odla barnens smak när de ska välja bland de övriga TV-programmen. Efter sändningen fick alla deltagare fylla i ett frågeformulär inför nästa steg inom skol-TV.

I februari 1961 presenterade skol-TV det nya ämnet yrkesorientering; ”Människor i arbete”, samt ”Bakom rubrikerna” om fysik, geografi, danska och nutidsorientering. Programmen var 20 minuter korta för att läraren skulle hinna både förbereda och efterbehandla TV-lektionen. Man startade med högstadiet:

”Vi tyckte det var bäst att störta oss direkt på det svåraste. Lyckas vi få in skoltelevision på högstadiets hårt ansträngda schema med sitt komplicerade ämnesläraresystem bör det vara så mycket lättare att fortsätta med andra stadier.”

Adjunkt Paridon von Horn visade med Londonfilmer hur en storstad kommer till och fungerar. Till vardags var han lärare på enhetsskolans högstadium och i Gubbängens gymnasium. Men hade hade även varit geografisk rådgivare åt SF och medverkat i ett antal radioprogram, mest crazybetonade, som gubben Mattsson i Timmen Tumba. Dessutom hade han medverkat i skol-TVs tidigare försökssändningar samt i TVs ”Aktuellt”.

Förväntningarna på den kommande skoltelevisionen var höga. I många skolor stod apparaten redan på plats och pedagogerna skrev önskelistor inom sina ämnen. En kemilärare såg fram emot att de farligaste experimenten kunde göras av TV-pedagogen. Biologiläraren ville se främmande länders djur – både stora och mikroskopiska, historikern och samhällsvetaren hoppades kunna få bort de vattentäta skotten mellan litteraturhistoria, musik och geografi. Språkläraren ville se miljöer från länderna där de främmande språken talades – men Ian Dunlop ville han helst vara själv. Och ingen lärare trodde att TV kunde ersätta pedagogen i klassrummet. Men man funderade över hur man skulle kunna få ihop schemat. Kanske kunde datamaskinerna småningom överta problemet?

TV-apparater var dyra, men i Österåker hoppades man att åttorna skulle kunna snickra ihop en TV på samma sätt som sjuan tidigare gjort en radio. Med TV såg man möjligheter att samordna olika ämnen: program om Afrika kunde exempelvis innehålla afrikansk musik, zoologi och botanik, samt med utgångspunkt från dagsläget spegla det historiska skeendet som skapat spänningarna.

I glesbygden var TVn särskilt efterlängtad. I Rämmens skoldistrikt hade man sen i maj kunnat se klart i apparaterna, och önskade sig särskilt lärare i moderna språk, och yrkesorientering även i arbeten som inte fanns på orten. Rektor Hesselbom ville inte ha någon vikarie i bildrutan, bara en medhjälpare, ”helst livlig så att barnen inte lockas till sovpaus”.

En högskolelärare i enhetsskolan i Mörbylånga var tveksam inför TV, eftersom folk nästan inte hade tid att umgås med varann längre sen TVn kommit. En from förhoppning var dock att åtminstone barnen kanske skulle få nog av den varan under skoltid. Och det var ju bra om lärarna kunde få lite vilopauser och slippa prata oavbrutet. Däremot kunde TV absolut inte ersätta den fostrande uppgiften. Man var enig om att det inte borde vara fler än 15 elever runt apparaten, och att det var en nackdel att man inte kunde spela in tv-programmen. Men det var kanske bara en tidsfråga?

Även i Lund rustade man sig för att kunna vara med från början. Där ville man gärna att eleverna skulle få följa konstnärer i deras arbete i ateljén och kanske stimuleras till att själva få pröva nya material och arbetssätt. ”Med verkligt givande skol-TVprogram kunde vi kanske hålla barnen borta från kvällens pang-pang – och tänk vilken guldgruva skolprogrammen kunde bli för vuxet folk!”

Måndagen den 6 februari 1961 kl 10 fick ”Sveriges största skolklass” sin första lektion: ”Människor i arbete”. 25.000 elever i klass 6 till 9 specialtrimmades i 500 skolor i Västberga, Solberga, Långbrodal, Västertorp, Stureby, Björkhagen, Nytorp, Tallkrogen, Enskede och Gubbängen. Före och efter varje program hade man genomgång med eleverna, som dessutom fått programhäften att plugga i under TV-lektionerna.

I Högre allmänna läroverket i Västerås hade man haft TV i över två år, och nu fanns dessutom apparat i en enhetsskola och ett högstadium i området. I Skattkärr öster om Karlstad hade man ännu ingen TV, men magistern hämtade ner sin egen TV-låda när det var dags. Klassen hade medverkat i sex radioprogram, men både lärare och elever var överens om att TV var ett strå vassare än ”ångradion” som undervisningshjälp.

Det fanns viss oro hos lärarna för hur detta skulle passa in i det ordinarie schemat, men fördelarna var stora; barn som inte kunde ta sig till skolan kunde ändå vara med. Just nu var exempelvis flera isolerade på grund av scharlakansfeber.

Hösten 1962 inledde skol-TV sin fjärde termin med utvidgat program, men man riktade sig fortfarande bara till högstadiet, och kämpade med schematekniska problem i storskolorna.

I Björknäs skola i Klinten utanför Stockholm hade man följt skoltelevisionen nästan från starten. Magister Lorang: ”Vi i tätorten vill se mer av landsbygden, många vet inte var kossan förvarar sin mjölk, och på skolresan till Köpenhamn blev mötet med ölhästen höjdpunkten. Bäst är programmen när det inte märks att det ör skol-TV. TV ska vara ett öga utåt och inte ett klassrum på TV-skärm, gärna program från olika arbetsmiljöer.

Inte ens under det yrkesorienterande programmet ”Byggarlaget” gäspade någon flicka, trots halvmörkret i kemisalen och den något grumliga bildkvaliteten. Och alla deltog i den efterföljande diskussionen i klassen. Den allvarligaste kritiken gällde ett program om människokroppen, där man tyckte att speakern talat som om publiken bestod av 4-5-åringar istället för högstadieelever. Det gillade varken lärare eller elever.

Men mer än ett program om dagen ville lärarna inte ha, efterbehandlat av läraren. Då fastnar det i minnet. Allra helst borde eleverna också ta fram pennan och anteckna och rita, ty en del minns bäst när de använder även rörelsen. Lärarna var överens om att TVs hjälp bäst behövdes i fysik, kemi, naturkunskap och nutidsorientering. Gärna flera kvällsprogram i repris i skol-TV, främst trafikpropaganda och Disneyland. Och man tackade inte nej till Ian Dunlops hjälp med engelskan.

I slutet av 1965 hade man i Sverige på fem år gått från 60 till 160 program, och nästa år planerades 235. Men än viktigare var att man gått från kompletterande stoff till direkta lektioner, och planerade paketserier om 25 program för det nya gymnasiets nya blockämne naturkunskap, ett annat i teknologi, vidare i samhällskunskap och konst och musikhistoria.

Med ett antal okonventionella kristendomsprogram och sexualupplysning hade man visat möjligheten för TV att ta upp känsliga ämnen som annars ofta får en ängsligt konventionell presentation – eller ingen alls.

TV-apparaten på katederplats öppnade världen och vyerna för vem som ville – både barn och vuxna. Tänkte man 1965.