I valrörelsen verkar pressen på politiker ACCELERERA att skutta runt och vara putslustiga på olika sätt. (”Larva sig” sa man förr – och nyhetsuppläsare på Sveriges Television fick sparken för sånt.) Jag fattar som vanligt ingenting och försöker undvika att titta på eländet, men de arma politikerna är ju fast i det. Mig skrämmer det bort (och möjligen en del andra väljare? Och vi borde väl ändå vara målgruppen? Frågor, frågor…). Nog måste väl även en och annan seriöst engagerad politiker bli tveksam av att se vad som krävs för att göra karriär?

Man tävlar ivrigt om vem som är dummast (VARFÖR?), nu senast nojsas och skojsas det i BILAR(!?) I ett program ska politiker hjälpa ”den rödhårige med flinet” att ta körkort – en gång lär han ha lyckats krocka under försöken! KUL! Eller…?

I ett annat så kallat reportage åker gruppledare runt med en annan flinare som chaufför, (och åtminstone jag tycker att han tittar oftare på passageraren än på vägen. Kanske vill han också fixa en skojsig krock?) Till och med i radions P1 ska det bråkas och bilåkas – inte till något särskilt mål, utan bara ”för att”.

VARFÖR det? undrar surkärringen. Och – vad tillför det att man åker bil under tramsandet, inte för att ta sig nånstans, utan bara … på kul?… Behöver vi verkligen åka mera bil? Frågor, frågor.

”Så byggdes Sverige” heter ett program jag faktiskt kan titta på – om jag är beredd när sketcherna kommer och den löjliga låtsasbilen av nån anledning måste swischa över skärmen. Jag behandlar det som reklaminslag, dvs stänger av ljudet och tittar på nåt annat. Och då har det visat sig att de inslagen utgör en ganska liten del av programmet, och att resten kan vara riktigt intressant. Framför allt innehåller det fina gamla bilder och filmsnuttar som jag inte sett förr, men ändå så väl känner igen. För jag var ju med när Sverige byggdes. Nu får jag se mera av helhetsbilden. Tack för det!

Nu tänkte jag försöka att på samma sätt ge chansen åt ”Hur i helvete hamnade vi här?” Låta bli att vara så fördomsfull, och titta igenom ett helt avsnitt. Om jag på samma sätt fuskade genom att hoppa över tramset borde det gå. Avsnitten är ju inte särskilt långa, och ämnena viktiga och intressanta. En tidig morgon började jag alltså kolla på avsnittet om de ungas bostadssituation, för det engagerar mig.

Tyvärr blev det inte så mycket kvar av programmet när jag skippade tramset, men jag brukar inte ge mig i första taget, så jag fortsatte att titta när problemen listades, några experter drog lite fakta (på ett LÄTTSAMT sätt, förstås – men ändå fakta).

Och sen satt då ansvarig politiker där för att svara. Han började säga: ”Det här handlar om att de här familjerna ska få in foten på bostads…” Och blev omedelbart avbruten av programledaren, eftersom han (alltså programledaren) nog ”är mer fokuserad på personkulten än vad du är”. Otur för oss tittare, tänkte jag … Som tur är fick vi hjälp av den snälle programledaren att förstå vad ministern i själva verket ville (fast han inte ens verkade veta det själv?): ”Du ser alltså här en möjlighet att bli hjälten som löser bostadskrisen!”

Och så är avsnittet slut, klipp till ”rolig” bild med flygande minister med propeller och programledare på ryggen…

Då ger jag upp. Jag behåller mina förutfattade meningar om den här sortens program och nöjer mig med att räkna ner tiden tills valet ÄNTELIGEN är över.

Det jag skulle vilja se är kunniga och relevanta frågor ställda av en skärpt och påläst programledare (vilket jag faktiskt tror finns – fast de av någon anledning döljer det – VARFÖR?). Den personen skulle lyssna på svaret, och när det drar ihop sig till ”politikersvar”=svammel (för det gör det säkert!) – leverera en skarp formulering, som skoningslöst avslöjar snömoset.

DET vore roligt. Och meningsfullt. Vem vet, väljarna kanske till och med skulle kunna nå en eller annan liten insikt? Det vore väl bra, så här inför valet?

Och jag minns Tage Danielssons monolog om sannolikheten, bergfast i minnet, fast jag inser att den är från anno 1979 – mitt gamla Sverige. Med sin vanliga troskyldiga uppsyn inledde han:

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter (att det osannolika hänt).

Här är hela texten. Och nedan är han själv, den oförglömlige, ur  lunchrevyn ”Under Dubbelgöken”. 

Så: HUR FAN HAMNADE VI HÄR? gnäller kärringen.
Jag BLIR så trött.

Men rösta ska jag – på dem som försöker hålla avstånd till det sämsta.