I efterspelet till 2026 års val med sitt prat om “valboskap” blir jag nyfiken på hur man egentligen trodde det skulle gå om Sveriges kvinnor fick rösträtt. Mycket riktigt hittar jag bland annat synpunkten att det skulle innebära en orättvisa för ogifta män – eftersom kvinnorna självklart skulle rösta som sin närmaste omgivning, främst sina män. (Muuh?)

Kampen för den kvinnliga rösträtten var lång och intensiv. 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som även hade kursverksamhet. Vid 1907 års riksdag diskuterades allmän rösträtt för män till andra kammaren, och bland annat Carl Lindhagen och Hjalmar Branting motionerade om att även inkludera kvinnor. Men så blev det inte. Männen fick sin allmänna rösträtt (oberoende av inkomst) 1909, medan kvinnorna fick vänta ytterligare tio år. 

Strax före klockan ett på natten onsdagen den 18 december 1918 fattade båda kamrarna principbeslut om att Sverige skulle införa allmän och lika rösträtt – i två steg: 

• Redan våren 1919 skulle alla myndiga svenska medborgare, både kvinnor och män, få rösta i valen till kommuner och landsting – oavsett kön, social bakgrund och förmögenhet. 

• För att allmän och lika rösträtt skulle införas även i valen till riksdagens andra kammare krävdes dock en grundlagsändring samt ytterligare två beslut vid de ordinarie riksdagarna 1919 och 1921. 

Sverige blev därmed sista land i Norden som tog klivet in i den demokratiska parlamentarismen, medan Finland 1906 varit först i Europa.  Läs mera om kampen för rösträtt. 

I september 1921 hölls det första riksdagsvalet där kvinnor både fick rösta och var valbara, och i januari 1922 intog de första kvinnliga ledamöterna sina platser i riksdagen – en i första kammaren, fyra i den andra. De hälsades med orden: ”Mina herrar!” 

Det fanns många tankar kring det här med kvinnlig rösträtt, både före och efter besluten. 

I april 1912 höll läkaren och författaren Erik Tretow en serie tal i Folkets hus på temat ”Kvinnor och politik”. 

Han började med att säga att han själv insupit kvinnosakshatet med modersmjölken och var övertygad om att de flesta män var avgjorda motståndare till kvinnlig rösträtt, även om de inte vågade stå för detta offentligt. Både liberalerna och socialdemokraterna hade visserligen infört kvinnors rösträtt i sina program, men Tretow visste att liberalerna aldrig ens diskuterat saken i partiet, utan det var en förälskad narr som smugit in punkten i partiprogrammet, och sedan vågade ingen röra den. 

Även om Tretow inte ville gå så långt som sin läkarkollega, som såg kvinnorörelsen som en medicinsk åkomma (“hysteria gravis”) var han övertygad om att det bara var kvinnor “på den överblivna kartan” som krävde det doktorn kallade ”trösträtt”. Han föreslog att kvinnorna för att bli gifta i äktenskapsförord skulle tvingas avsäga sig både valrätt och valbarhet. Om männen bara stod fast vid detta skulle säkert kvinnorna lyda. 

Tretow såg dock en risk för att männens “manliga ridderlighet” kunde få dem att falla undan, på samma sätt som Tretow var övertygad om att kvinnlig rösträtt skulle få männen att ständigt ge vika för kvinnornas krav – vilket i sin tur torde leda till katastrof för landet. 

1913 skrev Harald Homqvist i Nya Dagligt Allehanda att kvinnorna inte gjort något för staten för att förtjäna rätten att rösta, medan männen ju gjort värnplikt: ”En man, en röst, ett gevär” . Det fanns också en oro för att kvinnor pratade för mycket. Inte om politiska frågor – ännu – men “när man hör hur de pladdrar på om sina hembiträden är det lätt att inse att så kommer det att bli i politiska sammanhang också, så fort de blivit varma i kläderna.” 

Och i DN skrev sign ”Herre i mitt hus” 1919 apropå kvinnlig rösträtt: ”Makar med olika uppfattning kunna ej vara lyckliga. Skilsmässa är då det enda rätta.” 

Den 24 maj 1919 fick kvinnorna slutligen sin rösträtt.  

DN skriver: Ännu för ett år sedan kunde ingen ana att samma första kammare som med 62 röster mot 36 sagt nej, i år skulle säga ja. Man tänker dock ännu inte upplösa Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, bland annat beroende på att rösträttsfrågan ännu inte formellt sett bragts i hamn. Och nu krävdes ett energiskt upplysningsarbete bland kvinnorna. 

Det formella beslutet togs alltså först 1921, men det hindrade inte kvinnorna från att fira den 24 maj 1919.  Det hindrade dem inte heller från att även fira det formella beslutet två år senare. 

Tidningen rapporterade att författningsuppgörelsens slutakt på lördagen utspelats i all stillhet, båda kamrarna biföll utan votering.  Statsministern sammanfattade: Något stort sker nu i tysthet. Att det kunnat ske är ett bevis på vårt folks politiska mognad. Någon diskussion om detaljerna behövs inte, resultatet har uppnåtts genom samverkan mellan alla riksdagens goda krafter – ett lugn i en värld som fortfarande skakas efter revolutioner. 

Socialdemokraten hr Olsson i Göteborg påpekade att grundfelet i motståndet till kvinnors rösträtt var att man menat att kvinnan borde mogna först, innan hon fick rösträtt . “Men ingen står utanför rösträtten och mognar. Först måste man bli insläppt” 

I början av juni 1919 samlade DNs söndagsbilaga ”Vältalighetsblomster kring kvinnornas medborgarrätt” 

Hr Hildebrand i andra kammaren var inte den ende högermannen som året innan var övertygad om att den principiella oppositionen mot kvinnors rösträtt de senaste åren snabbt vuxit och att allmogens motstånd blev allt starkare. Redan 1911 hade han förklarat att den kvinnliga rösträttsrörelsen 1906 hade nått sin kulmen – eftersom det, trots männens allmänna rösträtt, inte blivit någon nationell samling kring kvinnornas .  

Prof Kjellén lovordade bondhustrurnas idoga arbete i kök, visthus och ladugård – och oroade sig för att en del av dem numera drabbats av ”rännarevanan” och bara sprang på möten – frikyrkliga och politiska. Detta kunde givetvis inte uppmuntras. Först 1917 nedlade professorn motvilligt sitt principiella motstånd mot kvinnorösträtten, enligt egen utsago ”för den oförnuftiga verklighetens skull”. 

Prof Clason citerade 1912 en ”hederlig danneman” som sagt att den “fromma och ädla” kvinnan inte alls vill ha någon rösträtt, utan bara den “bistra och istadiga”. 

Professor Thyrén intar en plats för sig: Han började 1908 sin politiska bana som anhängare av rösträtten, men 1912 hade han blivit en svuren motståndare, trots att han så sent som 1911 stått bland hedersledamöterna vid den internationella rösträttskongressen i Stockholm. 

Genom tiderna har det även funnits vad tidningen kallar ”enklare rolighetsministrar”: Redan 1884 blev riksdagsmannen och tidningsmakaren Fredrik Borg den allra förste att motionera om kvinnlig rösträtt – enligt uppgift inspirerad av sin hustru Kristina.  Han blev totalt utskrattad i riksdagen, och landshövdingen i Vänersborg, greve Sparre kommenterade att det nog  skulle vara trevligt med ”fruntimmerssällskap” i andra kammaren, om bara damerna kunde ta sig fram i de trånga gångarna med sina omfångsrika toaletter. 1902 fruktade friherre Barnekow att ”om hustrun satt i riksdagen eller på politiska möten finge mannen sitta hemma och vagga barn.” 

Värst är dock hr Boberg i första kammaren och hr Räf i den andra.  Vid sommarriksdagen 1914 informerade hr Boberg kammaren att trots överståthållarämbetets förbud mot oskyddade hattnålar endast 46 av 1000 damer burit hattnålsskydd när de passerade Norrbro en vardag kl 9-10. Av detta drog hr Boberg slutsatsen att kvinnan inte behövde någon rösträtt, ty även om mannen befaller, är det tydligen kvinnans vilja som sker. Detta bekräftades när en dam i Kristallsalongen av en bakomsittande ombads att ta av sin skymmande hatt, och genast mobiliserade sin äkta hälft till sitt försvar: “Kvinnan har alltså alldeles tillräcklig makt över mannen även utan rösträtt!” 

Hr Räf från Småland höll sitt möjligen allra mest glansfulla anförande mot kvinnorösträtten så sent som en juninatt 1917: ”Om man ser på kvnnan, ha ni icke iakttagit att åtskilligt som finns hos mannen saknas hos kvinnan?” Med rösträtt fruktade hr Räf att hon skulle förlora detta, den ädlaste delen av sin personlighet – “sitt väsen”.

Och så skulle hr Räf själv kanske bli tvungen att resa hem för att se efter barn, mjölka kor och diska.