1926 erbjöd SJs restaurangvagnar lyxiga flerrättersmåltider, och SvD beskrev entusiastiskt de ständigt pågående förbättringarna av passagerarvagnarna. Vart tredje år gick vagnarna igenom en storrevision för att se om något behövde åtgärdas de närmaste åren.
Passagerarna kunde märka det pågående arbetet genom att de i en del andraklassvagnar satt betydligt bekvämare än förr, och kanske fått egna läslampor. Tredjeklassvagnars gamla träbänkar ersattes av manchestersammetsklädda säten och nya soffor var planerade. Dessutom byttes mattorna ut underhand och flera näthyllor för bagaget dök upp. Bagaget togs överhuvudtaget omhand på ett mycket bättre sätt än i de amerikanska pullmanvagnarna, även kallade ”palatsvagnar”, som tidningen ansåg vara “skandalöst överreklamerade”.
Trevnaden ökade även av att man tog bort alla onödiga skyltar och anslag, så att i kupéerna endast fanns anslag om rökning och nödbroms, och ute i korridorerna de nödvändiga förbuden mot spottning och sprit, samt mot att placera resgods i korridoren. De långa utdragen ur trafikstadgan var borta.
För hygienen i sovvagnarna svarade bländvitt sänglinne och handdukar, och till skillnad från utomlands var filtarna “helt inslutna i överlakanet” (en tidig form av påslakan?), och byttes på långlinjerna efter varje användning. Och i restaurationsvagnarna var köket numera helt avskilt från passagerarna, som både slapp se arbetet bakom kulisserna och besväras av matos.

Under 1920-talet var måltiderna ombord på de svenska tågen en exklusiv upplevelse inspirerad av kontinentala lyxtåg som Orientexpressen. All mat tillagades från grunden i vagnens vedeldade kök, lades på silverfat och serverades av hovmästare och servitörer på bord dukade med vita linnedukar, äkta porslin och kristallglas. Menyerna var starkt influerade av det franska köket blandat med klassisk svensk husmanskost och säsongens råvaror.
Det enda som störde intrycket av internationell lyxrestaurang var att serveringen styrdes av tidens svenska alkoholpolitik. För att överhuvudtaget få beställa starksprit (brännvin eller cognac) måste man alltså ha motbok, och samtidigt beställa en varmrätt. Mängden alkohol per gäst var strikt ransonerad, och spriten serverades i exakta mått, ofta maximalt 10–15 cl per gäst.
SvD skrev om “de rullande svenska restaurangernas internationella rykte för sin förstklassighet” – och framhöll att de till och med uppskattades av svenskarna själva, som annars “ofta kan ha svårt att erkänna att något svenskt kan vara bra, och dessutom är världens kanske kräsnaste restaurangpublik”.
Av restaurangvagnens personal krävdes inte bara gediget yrkeskunnande, man måste även vara språkkunnig – det räckte inte bara med matglosor – och helst ha viss ”sjövana”. Det var nämligen inte lätt att äta soppa i nittio kilometers fart, tänk då att laga och servera den… En hovmästare minns hur han fick lära sig att vänta med soppan tills tåget passerat Rönningekurvan. Förutom att känna till alla kurvor och stationer behövde man lära in en särskild teknik vid serveringen: En ”rullande kypare” serverade kaffet med koppen i handen, slog upp ölen på ett särskilt sätt, och när han lade upp en skiva av kötträtten skedde även det med en speciell teknik – maten fick ju aldrig hamna i gästens knä. Och snabbt måste det gå, annars kom hela tidplanen i olag. Under de brådaste tiderna kunde det vara fyra, ibland fem, middagslag som avlöste varandra.

Bakom kulisserna pågick en febril aktivitet. Maten levererades av s k furnerare med handdragna vagnar, och togs emot av hovmästaren som övervakade när skåp, hyllor och kylskåp fylldes. Under tiden förberedde servitören tillsammans med smörgåsnissen matsalens uppdukning. Kassörskan intog sin plats i båset, diskerskorna hjälpte furneraren medan hushållerskan och spisbiträdet gjorde köket klart för arbete.
När varulagret var på plats, furnerarna lämnat vagnen och tåget började rulla, var det dags för hovmästaren att ge sig ut i vagnarna för att ta upp beställningar till de olika middagssittningarna – alltid med start i 1 klass. Man kunde välja sittning, var och en var 5 kvart lång med 20 minuter emellan för omdukning. Beställningen noterades på en bordsplan med små ”hemliga” tecken till serveringspersonalen och kassörskan om hur de olika sällskapen hängde ihop samt vad de beställt.
En restaurangvagn bunkrade i allmänhet upp för två resor – tur och retur – i medeltal smörgåsmat för 200, à la carterätter för 250 och middag för 200 personer. Det innebar bland annat kött och fläsk, smör och mjölk, hyllmeter av konserver, grönsakskorgar, pilsnerlådor och vinflaskor. Allt måste förvaras på rätt sätt och i perfekt ordning.
Och om mat och dryck ändå inte räckte till behövdes bara ett telegram från hovmästaren för att förråden skulle kompletteras från depåer utefter linjen. I nödfall fanns vissa standardrätter alltid i (nästan) obegränsad omfattning.

När tåget avgått började arbetet i Sveriges minsta kök: De första gästerna hade redan anmält sig, vedspisen var glödhet, kokerskan hade redan stekpannan i hand och diskerskorna stod beredda. Glasen klirrade i sina ställ och tallrikar, skedar, knivar och gafflar var väl stagade. Dörren till matsalen var snart i ständig rörelse och därute satt kassörskan och registrerade.
För att hinna med alla gäster startade serveringen i samma ögonblick som tåget. En del resenärer hade ju stått länge i kö, och många hade rusat till tåget direkt från arbetet. Och allt skulle lagas i den lilla kökskabyssen, där den stora vedspisen med sina pannor och grytor på ena sidan och isskåpet på den andra knappt lämnade kvar tillräcklig golvyta för hushållerskan och kokerskan.
På sommaren blev det ju bra hett, kokerskan kunde sucka och minnas den värsta sommaren – 1923 när Göteborg firade 300-årsjubileum. Man såg fram emot att få elektriska spisar (vilket dock skulle dröja tjugo år till.)

FAKTA
SJ:s restaurangvagnar introducerades år 1897. De ägdes av Statens Järnvägar, men var utarrenderade till olika krögare, tills de 1909 övertogs av Svenska Turisttrafikförbundet Restaurant AB (ägt av Svenska turisttrafikförbundet.) 1939 övertogs både verksamheten och personalen av ett nytt statlig dotterbolag till SJ: AB Trafikrestauranger, som behöll den välkända förkortningen TR, och även drev restauranger på större svenska järnvägsstationer.
