I juni 2026 meddelas att kraven på hur snabbt brev ska delas ut sänks – igen. Tidigare skulle 95 procent av alla inrikes brev vara framme inom två arbetsdagar. Framöver sänks kraven: 85 procent av breven måste delas ut inom tre, 97 procent inom fem arbetsdagar.
För 100 år sen kom brevbäraren flera gånger om dan, lät brev och tidningar glida ner i lådan, ringde på dörrklockan och försvann – för att snart dyka upp igen för nästa tur. Sommaren 1926 hade DN ett stort reportage om Stockholms brevbärare och deras trägna arbete – som var speciellt krävande sommartid. Då måste de nämligen, förutom allt annat, även hålla alla tillfälliga sommaradresser i huvudet.
Sommartid flyttade ”halva Stockholm” ut på landet, vilket innebar 5-6000 adressförändringar per månad. Det gick till så att kunden före flytten på närmaste postkontor lämnade sin adressförändringsuppgift, som noterades av förmannen i distriktets brevbärarlag samt uppfördes i värdebrevbärarens adressbok.
När en hel firma flyttade (oftast under ordinarie flyttningstid i april och oktober) måste också en del postkupéer underrättas. Det var ju där man redan under färden in till Stockholm började grovsortera försändelser. Ibland måste adressförändringsuppgiften kopieras ända upp till 18 gånger.
Den som bar ut posten måste ju veta vilka lägenheter som stod sommartomma, men man kunde inte att sätta lapp på dörren, eftersom det skulle ge oärliga personer värdefull information (som de i och för sig verkade kunna skaffa själva). Istället tog man den adressförändringsuppgift som inkommit till postutdelningsområdet och överförde den till ett s k spärrkort, som var något större än ett vanligt brev. Överst på det stod den gamla adressen, därunder den nya. Spärrkorten sorterades varje dag med övrig post, och om något brev som borde eftersändas inte blivit upptäckt innan det hamnade hos utbäraren såg denne direkt spärrkortet – han kunde till och med känna det, eftersom det stack upp över de övriga breven. Och så eftersändes brevet till den nya adressen. De gamla vana brevbärarna lärde sig förstås snart de nya adresserna utantill, men för extra semestervikarier var spärrkorten ovärderliga, även vid höstens återflyttning in till stan.
Stockholmsbrevbäraren gick tre turer per dag. I den första distribuerades posten från föregående kväll, lokalposten som kommit in under natten samt det som kommit med de tidiga morgontågen. Med den andra turen kom Göteborgs- och kontinentalposten från de senare morgontågen. Den tredje turen innehöll mindre post än de övriga och avslutades klockan 3 på eftermiddagen.
Stockholm var uppdelat i sex postutdelningsdistrikt: från Centralpostkontoret vid Vasagatan utgick posten till nedre Norrmalm och Kungsholmen, från Lilla Nygatan gick posten till Staden mellan broarna, från Högbergsgatan till Söder, från Linnégatan till de västliga delarna av Östermalm, och från Odenplan till Vasastaden, medan kontoret vid Riddaregatan omfattade de östliga delarna av Östermalm, Djurgården, Kastellholmen och Skeppsholmen.
Förstäderna, exempelvis Äppelviken och Enskede, hade förstås egna kontor. Där tog sig brevbärarna sommartid fram på cykel och adressaterna var skyldiga att hålla brevlåda vid tomtgränsen mot gatan, så att brevbärarna skulle slippa gå ända fram till byggnaderna inne på tomten. När förorterna småningom exploaterades och blev mer tätbebyggda, upphörde lantbrevbäringen i takt med att ordinarie stadsbrevbäring infördes.
Postutdelningsdistrikten var uppdelade i brevbärardistrikt, och varje kontor med brevbärare hade sitt område inrutat i avsnitt, med fyra brevbärare och en förman för vart och ett. De olika distrikten hade upp till 100 lösbrevbärare vardera, plus värdebrevbärarna och expressbrevbuden som efter varje tåg – och ibland dessemellan – jagade ut med sina viktiga depescher. Det var oftast växlar som skulle omsättas – vilka meddelanden skulle annars vara så brådskande, i en stad som redan i slutet av 1800-talet var en av de telefontätaste i Europa?
Breven från morgontågen hade redan i kupéerna sorterats in på de olika postutdelningsdistrikten. Säckarna gick alltså direkt till de olika kontoren där en febril finsortering började. De brev som ev felsorterats i kupén sändes genast med cykelbud till rätt brevbärarkontor.
Postkupén i kontinentaltåget från Stockholm till Berlin hade alltid nummer 34. Kväll efter kväll stod den närmast loket och bagagevagnen när tåget 20.15 rullade ut från Centralen mot Berlin. Och 09.02 nästa morgon var den tillbaka i Stockholm, med post och tidningar från den stora vida världen. Under resan sorterade postiljonerna febrilt den väldiga högen med brev och korsband.
Här kunde finnas flera hundratusen i kontanter, men allt gick oftast bra, trots att ingen ombord var beväpnad. Det hade man varit tidigare – åtminstone de postiljoner som bevakade värdepost och lantbrevbärarna som distribuerade densamma. 1839 utrustades de med pistoler, och behöll dessutom sina sablar. Revolvrarna avfördes från Postens centralförråd så sent som 1962, och det sista tjänstevapnet fanns kvar ända till 1973: Det var en specialtillverkad batong med kärna av stål och hölje av gummi, försedd med texten ”Slå ej mot huvudet!”.
I postkupeérna 1926 var man alltså obeväpnad, och fick lita till nödbromsarna och att det torde vara mera på film än i verkligheten någon tog sig ombord på ett tåg som höll hela 60 km/timmen.
Här arbetade en förstepostassistent, som tog hand om värdeposten, fyra förste postiljoner och två (vanliga) postiljoner. All post från brevlådorna i stan och de olika postkontoren samlades på Centralpostkontoret där den sorterades. Posten som skulle ända till kontinenten samlades i säckar adresserade ”Sjön”. Den skulle slutsorteras på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz av personalen där, som kände till lämpligaste lägenhet och linje.
Affärsmännen vann timmar på att posten sorterades redan på tåget, men det ställde höga krav på sorterarna: På breven från Stockholm måste de snabbt känna igen orter som Hönsinge, och för stockholmsposten exempelvis veta vilka firmor som hämtade sin post i postbox eller i fack och vid vilka postkontor. De borde också känna till när en viss firma inte hade sin post i Stockholm 7, fast det stod tryckt på kuvertet, utan i Stockholm 17, dit den flyttat. Det var inte heller lätt att direkt inse att RFR betydde Riksförsäkringsanstalten och AÖO Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Dessutom borde sorterarna känna till var de flesta småfirmorna fanns, ty i Stockholm ansågs det mycket fint att inte ange sin adress – man ville därmed visa att man var ”känd”, även om butiken var liten. I London, Paris och Berlin frågade man sig sig nog vad Stockholm var för en liten by, som inte använde vanliga adressuppgifter.
De handskrivna adresserna var ofta svårlästa, särskilt de blyertsskrivna, och den glänsande anilinskriften var omöjlig att dechiffrera vid eldsljus. Den genomskinliga gluggen i s k fönsterkuvert skiftade ofta en smula i blått, och om då adressen var skriven med blått bläck, kanske t o m på blått papper… Allt detta tog extra tid.
I ”Brevställaren” från 1918 kan man läsa om den svåra konsten att adressera brev – långt före postnumrens tid:
Av största vikt är att skriva tydlig och fullständig adress: Personnamn, bostadsadress (gata och husnummer, gårdsnamn etc.) samt därunder adresjspostanstaltens namn (adressorten), vilken understrykes. För utrikesförsändelser tillkommer adressland. Bor adressaten i en större stad, är det lämpligt att även ange våning, om adressaten bor över gården samt hos vem han bor, om han är inneboende. (Exempel: n. b., 1 tr., I, II, III etc, I ö. g., hos Janson n. b. ö. g.).
Adress på värdeförsändelser skall skrivas med bläck, och kvittot med bläck eller anilinpenna.
För adressering av postförsändelser till Stockholm måste dessutom postutdelningsområdet anges: för Nedre Norrmalm jämte Skeppsholmen: Stockholm C, för Kungsholmen: Stockholm K., för Djurgården: Stockholm Dj., för Staden mellan broarna: Stockholm St., för Södermalm: Stockholm Sö., för Östermalm: Stockholm Ö. samt för Vasastaden eller Övre Norrmalm: Stockholm Va. Om försändelsen skall avhämtas räcker det med uppgift om vilken av de 17 utlämningspostanstalterna som gäller (Stockholm 1, Stockholm 2 etc). Om adressaten har avdelning i s. k. amerikanskt fack (postfack, box), bör även detta nummer anges.
Det är synnerligen lämpligt (för postförskott alldeles nödvändigt!) att även avsändarens namn (firma) och adress utsättas på omslaget.
_________________________
När posten anlänt till postkontoren togs den om hand av sorterarna där, som satt vid långa diskar med numrerade hyllfack. Facken kunde öppnas från andra sidan och tömdes, liksom postboxarna, undan för undan av brevbärarförmännen, som i sin tur delade upp packarna på sig själva och sina underordnade, som buntade ihop dem efter marschrutt. Det gällde att hitta den kortaste vägen. Brevbärarens väskor kunde väga sina modiga 18-20 kilo, varje brevbärartur innehöll 125-150 trappor, och varje brevbärare gjorde minst två turer om dagen. 1926 hade i genomsnitt vartannat hus hiss, så att brevbäraren kunde åka upp och gå ner, och då måste posten sorteras i den ordningen. En del hus var sammanbyggda med genomgående vindsvåning, så att man kunde gå upp i det ena huset och ner i det andra. Sånt lärde man sig snart i yrket.
Två gånger om dagen gick värdebrevbärarna ut med sina postanvisningar och rekbuntar – samt en stor börs med växelpengar. Innan de gick räknade de ut exakt hur mycket de måste ha med sig till varje kund, i jämna pengar, ty man kunde inte begära att mottagaren hade växel. Ibland var värdebrevbäraren så ivrigt efterlängtad just för att inga pengar fanns i hemmet.
Belastningen var som störst vid jul, därnäst vid påsk, samt vid Annadagen den 9 december. Då måste extra folk kallas in för att bära ut alla gratulationskorten. 1919 infördes Mors dag i Sverige från Amerika, och verkade redan 1926 ha blivit en institution, som krävde extrahjälp. En gång i månaden kom det så många rekommenderade försändelser till det fattiga Kungsholmen att värdebrevbärarna måste ha hjälp. Det var dock inte pengar som bars ut, utan lottsedlar – med den eviga drömmen om rikedom! Om lotten var försenad, eller tidningen – oavsett om det är ett hembygdsblad eller veckoblad – riskerade brevbäraren att bli utsatt för kundens ilska, liksom om han frågade efter någon som inte bodde i lägenheten (”Läs på skylten!”). Eller om han INTE frågade, utan returnerade brev till någon som verkligen fanns just här, trots att namnet inte stod på dörrplåten.
Ibland inträffade det att grannen på andra sidan gatan fick sin post en halvtimme tidigare: ”Vad är det för dumheter?!” Men just den gatan kunde utgöra gränsen mellan två olika distrikt, och brevbäraren på ena sidan började sin tur på ena sidan gatan, medan en annan avslutade sin tur mittemot.
Då ansåg sig 1926 års stockholmare ha anledning att klaga.
Så tänker jag... 🐾 