På kvällen mådde vi alla bra, men under natten hade min burk tappat hårddisken – eller kunde åtminstone inte hitta den. PANIK! Vad ska nu pensionären göra resten av sitt liv? 

För att få hjälp försökte jag läsa myrskriften på skärmen, tryckte på F2 och F10 (tror jag det var), och kanske någon mer knapp, men kunde inte följa länken som rekommenderades för mer info – datorn var ju död, och musen funkade inte. Med andra ord: HJÄLP! Som tur är har vi flera datorer i hushållet, och på en av dem skrev jag in länken – och kom till ett meddelande om att den sidan var borttagen. Jag tittade på några andra: fulla med svåra ord som jag inte begrep. Som vanligt.

Jag har ju pinsamt nog aldrig begripit hur datorer fungerar, eller det här med “molnet”. Jag nöjer mig liksom med ATT de fungerar. Så när de inte längre gör det är jag förstås helt ställd…

Nyligen tappade jag min gamla mobil i golvet, och enligt lagen om alltings jävlighet landade den givetvis uppfläkt och med “smörsidan neråt”, som man säger om smörgåsar. Mobilen skyddades då inte av sitt fodral, skärmen spräcktes och mina gamla ögon fick ÄNNU svårare att läsa de små pyttiga bokstäverna. Den gick ändå att använda, men till slut resignerade jag och köpte en ny. 

Efter att med viss hjälp i affären ha fått igång den nya mobilen (TACK!) återstod att kolla om jag kunde nå innehållet i den gamla. För mig är det ju alltid lika nervpirrande när det är dags att dra igång ett nytt datorhjälpmedel, eftersom jag egentligen inget begriper. 

Men apparaterna blir allt hjälpsammare. (Är det AI som långsamt och omärkligt tar över världen? Troligen.) Till min glada överraskning upptäckte jag den här gången att den nya mobilen med bara lite hjälp från mig raskt slurpade i sig och visade upp det jag sparat på den gamla. Så nu har jag en bättre mobil, och har till och med (alldeles själv!) lyckats fixa inställningarna så att jag ser bokstäverna, åtminstone bättre än förut. Senare lyckades jag göra samma sak på den nya datorn. En del sidor blir kanske inte så vackra som designern avsett, men jag avstår gärna från en (eventuell) estetisk upplevelse för att kunna LÄSA TEXTEN.

För att söka rädda den avlidna datorn stod mitt enda hopp till plan B – supportsonen. Som vi akut “bjöd in till middag” – och han vet vad det betyder (inte alltid, men ganska ofta)… 

Till skillnad från mig är min son kunnig och metodisk, och framför allt så LUGN att det till och med smittar av sig på mig (lite). Däremot begriper jag inte vad han gör, fast jag försöker ser jag bara att han scrollar enorma mängder obegriplig myrstilstext på skärmen samt knappar på tangenterna. Och fort går det. 

Tyvärr gick det denna gång inte att rädda datorn, trots ihärdiga försök: till slut demonterade sonen den till och med och visade hur den ser ut inuti. Intressant, men ändrade inte på att jag blev tvungen att köpa en ny.

Med en ny dator bestämde jag mig för att börja ett nytt och bättre liv – åtminstone vad gäller att försöka hålla lite ordning på mina filer.

Google Drive är det jag försökt att använda, eftersom jag åtminstone begriper hur jag ska hitta det (via Googleknappen tillsamman med både Maps, Gmail, Kontakter, Kalender, Foton som jag ju också tycker jag behöver.). 

I Google Drive kan man gratis spara 15 GB, och jag hade tydligen under årens lopp använt knappt hälften. När jag nu sorterade filerna i storleksordning såg jag en väldig massa tunga bilder och filer som jag inte ens visste att jag hade. En del blev jag glad att hitta, exempelvis några gamla filmsnuttar med barnen, andra visste jag inte ens vad de föreställde. Så jag började rensa och sortera.

PUST! säger jag bara! Men antagligen nyttig hjärngympa, vilket ju är vad jag mest är ute efter dessa dagar.  Bland textfilerna märker jag spår av diverse tidigare (förtvivlade?) försök att hitta rätt dokument genom att kalla det Aktuellt eller På G… Synd bara när det blivit flera såna…

Som bonus lyckades jag nu slutligen (med makens hjälp och minnespinnar) från Wayback Machine spara ner mina fimpade 245(!) inlägg på StockholmsMix, som försvann i städningen efter att vi fått oönskat besök av ryssar och kineser där. Så nu kan jag spara valda delar här i Lenaskriverier, som jag ju faktiskt använder även som mitt extraminne… 

Plötsligt kan jag även editera mina utkast som Google dokument – vilket jag har ett svagt minne av att jag en gång kunnat, tills de, möjligen vid någon uppgradering, låste sig i läsläge… Sen dess har jag kört underlagen helt oformaterat, vilket ju gör det svårare att hitta i dem, vilket i sin tur bidragit till röran. Men nu så!   

Fast jag får ta det långsamt och varligt – blir snabbt utmattad av allt beslutsfattande och försök till logiskt tänkande… Alltså säkert nyttigt fär huvvet. 

Och så har jag äntligen rensat bland diverse (ur)gamla lösenord som jag inte vågat skrota – eftersom jag kanske kan behöva dem en dag. Och samlat de kvarvarande på en egen sida i min gamla svarta anteckningsbok, helt IRL! 

Nu börjar det långsamt kännas som om jag börjar få ett visst grepp om alla mina underlag. Kanske kan jag till och med hitta nåt matnyttigt där?

Och det ÄR ändå roligare att städa på datorn än i verkligheten.