Äntligen har jag vågat skaffa en ny mobil! Och fått igång den!!

I åratal har min mobil mobbat mig. Eftersom jag ju är fullständigt ointresserad av teknik och dessutom med åren blir alltmera skumögd och darrhänt, använder jag bara enkla funktioner, i första hand för att kompensera för mina tillkortakommanden: kontaktregister och kalender (i brist på minne), karta (ersätter lokalsinne), kalkylator (istället för huvudräkning). Skriver gör jag ofta och gärna, men det gör jag på datorn, fast det är ju bra att kunna läsa mejlen även i mobilen.

Men ringa vill jag förstås kunna med en telefon, även om jag gör det mycket mindre nu än förr i tiden. Det tyckte min (förra) mobil var för mycket begärt.

Rätt vad det var bröt den samtalen, utan att jag märkte nåt. Det blev bara plötsligt tyst i luren. Så jag fick inleda varje samtal med att snabbt förklara: ”Om det verkar som om jag kastar på luren i örat på dig (heter det så fortfarande?) så är det inte min idé, utan mobilens.”

Ibland gick sen hela samtalet utan problem, och då kan jag ju undra vad man tänkte om mig… Mobil-paranoid?

Ändå vågade jag inte skaffa ny mobil – tänk om mitt minne (dvs kalender och kontaktregister) skulle bli kvar i den gamla!? Dessutom hade jag sent omsider just kapitulerat inför det ökande kravet på att ha mobilt bank-ID och lycktas installera ett sånt – även om jag inte hunnit prova det. In i det längsta vägrade jag istadigt, och ville som ilsken kärring mot strömmen veta VARFÖR det inte räckte med icke-mobilt ID. ”Enklare och smidigare” sas det, men om jag INTE VILL ha det enklare, då? (Ja, ni hör hur jag kan vara.)

Men till slut blev min mobil-relation ohållbar. Min stackars dotter fick ringa upp fem ggr för att vi skulle kunna prata en stund – rätt vad det var var hon borta igen.

Det blev nätkoll, butiksbesök, och så köp av samma märke (som både jag och maken) fast nyare modell. Sen jag packat upp den återstod BESLUTET:

Skulle jag våga veva igång den själv, eller vänta tills sonen hade tid?


I såna här situationer blir jag alltid jättenervös (Varför? fråga inte mig, det är inte min idé). Men jag blir även ivrig, så efter viss betänketid bestämde jag mig för att testa, och hittade en instruktion som jag noggrant följde. Och det gick riktigt bra!

Tills jag fick en uppmaning som inte stod i instruktionen (och som min man minsann INTE fått!):

LÄS IN QR-KODEN!

”Vaddå för djävla QR-kod? Jag sysslar ju inte med sånt! Skit i det!” svarade jag (ungefär). Och den löd faktiskt, och fortsatte igångkörningen. Det verkade som om det var jag som bestämde! 😛

Vilket det kanske inte borde vara. Småningom insåg jag nämligen att mobilen faktiskt försökt hjälpa mig att hämta hem det mobila bank-ID som jag ju äntligen fixat på den gamla mobilen. Nu fick jag i efterhand göra det själv. Men det gick, det också!

Lite svettigt var det att hämta över information från den gamla efter att jag tagit bort dess simkort och den först verkade dött av chocken. Men sen kvicknade den till.

Härnäst funkade inte kartan! Och det var faktiskt (också) mitt eget fel: jag hade nog varit lite väl snål med att ge min nya vän tillgång till information… Men vi gamla mänskor ska ju vara försiktiga med sånt, för det har jag läst i tidningen.

Ett av de få önskemål jag hade var bra batteritid. Och det fattar min mobil tydligen, för nu tipsas jag om hur jag kan optimera laddningen, får lugnande meddelanden om att apparna är ”running normally”, och jag ska få veta om något verkar stjäla för mycket kraft, så att jag kan få hjälp att fixa det. (Fast den säger förstås allt det där på mobilspråk.)

Hjälpsamt! Eller kanske liiite läskigt? Men laddningen håller i alla fall fenomenalt länge, möjligen anpassad till min blygsamma användning.

När jag även lyckats få 24-timmarsdygn, veckor som börjar med måndag istället för söndag, samt större bokstäver fick jag blodad tand och testade lite ansiktsigenkänning. Fick en varning: Det är inte lika tryggt som fingeravtryck, en tvilling kan också logga in – eller ”någon som använder ditt ansikte med öppna ögon”. Kuslig tanke, har de alltså haft ihjäl mig först? Fast är inte fingeravtrycket i så fall enklare att missbruka? Jag la ner det projektet.

Just när jag var färdig blev det plötsligt dags för fjärde dosen vaccin! (När min man fick den var jag FÖR UNG! Det händer inte ofta för en sjuttiofemåring.) Ungdomlig som jag (tydligen) är bokade jag på min nya mobil blixtsnabbt en tid via Alltid Öppet! Med mobilt bank-ID!

TRIUMF! Inget kan stoppa mig nu! Eller?

Fast då och då kommer jag på mig med att ängsligt fråga: ”Är du kvar?” om det blir för tyst i luren. Det är de – åtminstone än så länge.

Eftersom jag tar mina bilder med mobilen kan jag tyvärr inte visa någon bild på min nya mobil i sitt nya fina plånboksfodral, för första gången dessutom i totalt icke-svart färg!

PS: Om nån undrar varför jag inte skriver här så ofta numera kan jag tala om att jag roar mig med att göra spridda nedslag i Stockholms (och stockholmarnas) historia, som jag äntligen börjar lära mig – sent omsider. Och såna texter samlar jag (tillsammans med min mans) på StockholmsMix. Så kan vi leka redaktion här hemma i soffan. Sånt tycker vi är kul!

Nu senast hälsade jag på i 30-talets första kollektivhus Markeliushuset, där man kunde få upp maten i mathissen och skicka ner tvätten i tvättnedkastet. När den återkom var den tvättad, struken, manglad – och vid behov lagad! Fast mina barn skulle nog inte ha fått sova i storbarnkammaren.

Huset finns kvar, och mathissen lär ha funkat åtminstone till 2007.

4 reaktioner på ”Äntligen har jag vågat skaffa en ny mobil! Och fått igång den!!

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.