Jag skrev i StockholmsMix om vådorna av 1800-talets moderiktiga krinoliner och hattnålar – och fortsatte att läsa om hur man i alla tider kämpat för att (försöka) ge kroppen en modern form.

Populärhistoria skriver om underklädernas historia – länge kallade ”de onämnbara”. Ända sen medeltiden använde kvinnorna en särk och männen en skjorta för att värma kroppen och skydda de yttre, mer svårtvättade, plaggen. Först i slutet av 1800-talet började kvinnorna mer allmänt använda underbyxor, och ”fruntimmerskalsonger” betraktades ännu vid förra sekelskiftet av en del som oanständigt och onödigt, främst associerat med lättklädda kabaré- och teateraktriser.

De plaggen påverkades alltså under flera sekler knappast alls av modets växlingar. Det gjorde däremot de kläder som skulle forma kroppen så att den stämde överens med tidens ideal – exempelvis snörliv, korsett, krinolin. Och så 1900-talets egen uppfinning, behån.

1500-talets spanska hovmode föreskrev en konformad och stel överkropp. Inom förnämare kretsar sydde man in styvnader av olika slag, däribland valben, i de hårt stärkta klänningsliven och började snart använda lösa snörliv, som pressade brösten ut åt sidorna. En smal och plattbröstad silhuett associerades nämligen med ungdom och hög samhällsklass.

På bilden är Maria Anna av Bayern iförd en konisk vertugall (även kallad ”klocka”). Hon bär även en pipkrage, ett plagg som ursprungligen användes av den spanska adeln som ett slags haklapp, för att skydda kläderna.

När den blev högsta mode växte den i format tills den stack ut 25 cm från halsen och hölls upp av ståltråd. Då blev det svårt att få in gaffeln i munnen, men det löste man genom att använda långskaftade specialbestick.

I mitten av 1600-talet försvann pipkragarna, och används numera bara av danska präster.

Under 1700-talet var snörlivet det dyrbaraste plagget i den kvinnliga garderoben och skräddarmästarnas mest avancerade uppdrag. Efterfrågan på de böjliga valbenen ledde periodvis till att valbeståndet i de europeiska och atlantiska farvattnen kraftigt minskade.

Det figursydda snörlivet med kanaler för valben och planschetter gav bärarinnan en rak hållning, vilket ansågs signalera hennes sociala position och moral. De påkostade snörliven kunde nötas av generationer. I lägre samhällsklasser dög också läder, som den lokala skomakaren eller skräddaren kunde sy till. Under snörlivet bars linnesärken, på synliga ställen kantad med hemsydda spetsar.

Man trodde allmänt på den hårda snörningens goda effekter. Spädbarnen lindades och ända fram till 1700-talets slut snördes både små och stora barn, för att ge stöd för kroppsväxt och hållning. Även män använde sig av snörliv, gömda i västens fram- eller bakstycke, alternativt i officersbyxans linning.

1700-talets styvkjol kallades panier, och bredde ut kjolen endast åt sidorna och var alltså – till skillnad från 1800-talets krinolin – platt fram och bak. Nedan syns drottning Sofia Magdalenas panier, använd under hennes kröningsdräkt, och bilden högst upp på sidan visar själva kröningsdräkten.

Styvkjolen användes tillsammans med ett flertal underkjolar (i Frankrike ofta tre lager, benämnda ”den blygsamma”, ”den lättsinniga” och ”den hemliga”). Den fanns länge kvar vid de europeiska hoven, trots uppenbara problem – kvinnorna måste exempelvis gå på snedden genom dörrar. Men när det dyrbara modet spred sig även till de lägre samhällsskikten ingrep svenska staten, som hade dyra krig att finansiera, och införde den så kallade Överflödslagstiftningen, som straffade sådana utsvävningar med skatter och dyra böter.

1766 förbjöds styvkjolen helt för svenska kvinnor, utom vid hovet, och med Gustav III:s dräktreform 1778 infördes en ledigare klädsel för både kvinnor och män. Nedan syns kvinno- och mansvarianten av den nationella dräkten, även kallad Svenska Nationella Klädedräkten, som togs fram av Sveriges kung Gustav III för att förhindra lyxkonsumtion av i första hand importerade varor. Bilder: Jacob Gillberg, Nordic Museum, (båda Public domain via Wikimedia Commons).

Modet ställde vissa krav även på manskroppen och Europas modemedvetna överklassherrar använde inte sällan lösvader eller specialförstärkta strumpor för att få önskad muskulär profil under de åtsittande knäbyxorna. Även kvinnor nyttjade lösa kroppsdelar, exempelvis ”lösrumpor”, som skulle ge kjolen rätt fall.

Under 1800-talet förvandlades snörliven till regelrätta korsetter, som möjliggjorde en allt hårdare snörning, medan bröstens rundning pressades uppåt och underströks. Trots läkarkårens protester och varningar för att plaggen kunde orsaka allt från järnbrist och TBC till matsmältningsproblem, hysteri, kättja och depression blev korsetten oerhört populär, inte minst genom en begynnande industriell massproduktion runt seklets mitt.

Den vidjesmala midja som korsetten framtvingade – maximalt 50 centimeter ansågs acceptabelt – framhävdes runt 1850- och 60-talen ytterligare av krinolinen, vars korgliknande konstruktion av metallringar gav kjolarna en uppseendeväckande volym. Trots att den var otymplig var den ändå bättre än de tidigare många lagren av snärjande underkjolar, som varit en tung belastning för höfter och rygg och gjort det svårt att röra benen. Krinolinen gick att vika ihop när man ville komma igenom en dörr eller sitta ner.

I SvDs spalt ”För damerna” sammanfattas 1886 syftet med korsetten:

Den “tillägger hvad som felas eller döljer öfverflödet: smalt lif, yppiga höfter (med höftvalkar!) och hög barm”. Men … “Alla läkare äro ense om att en qvinnas helsa skadas om hon snör sig hårdt.” och “Mödrar göra sig skyldiga till ett stort misstag då de sätta snörlif på sina späda flickor för att rätta till ofullkomligheter eller gifva dem tillfälle att derigenom få styrsel på sin kropp, som lutar framåt eller bakåt, till höger eller venster.”

Motkrafter till dessa modets överdrifter började dock mobilisera sig, och 1886 bildades Svenska Dräktreformföreningen med Ellen Key i spetsen. Föreningen förespråkade en ledigare stil, med linne och benplagg (underbyxor) som bekvämt underställ. Deras så kallade ”reformliv” skulle endast ”på ett behagligt sätt stödja midja och byst”, och blev under 1900-talets början allt mer efterfrågade.

Bilden visar ett ”reformliv utan fjädrar” (även om figuren verkar ganska hårt ”formad”). Det fanns även reformliv med uttagbara fjädrar.

Samtidigt drogs den vanliga korsetten neråt midjan och lämnade brösten utan stöd. Under 1900-talets första decennier lanserades därför bysthållaren som snart fick ett massivt genomslag. Länge bars den tillsammans med en åtsittande gördel som höll in midja och höft, och där strumporna praktiskt kunde fästas.

Bysthållarens historia

Redan 1889 hade fransyskan Herminie Cadolle delat upp korsetten i två delar, en för midjan och en övre del med axelband för bysten.

Men behå med kupor i olika storlekar uppfanns för precis 100 år sen av Ida Rosenthal. Hon föddes 1886 i Minsk, men emigrerade som 18-åring till USA, där hon 1922 grundade företaget Maidenform som sålde damkläder. När en del av kunderna ville slippa korsetten, men ändå ha visst stöd för bysten kom hon på idén att bygga in ett stöd i kläderna, för att förbättra deras passform. Behån blev så populär att den även började säljas separat, och märket Maidenform finns fortfarande kvar. Här kan man läsa mer om behåar.

På 1920-talet och in på 30-talet skulle brösten vara platta, det var egentligen först vid andra världskriget som idealet åter blev timglasformen, där bysten skulle formas och lyftas fram. På 50-talet skulle brösten vara toppiga och behåarna var nästan konformade.

Under 1960-talet konkurrerade slutligen lätta, praktiska underkläder i färgglad bomullstrikå ut såväl figurtrimmande korseletter som byxgördlar. Med minikjolsmodet behövdes strumpbyxor, och på sextiotalet skulle man vara barnsligt spinkig, inte kurvig. Det behålösa modet slog igenom efter 1968, och ända fram till i mitten på 1980-talet var det många kvinnor som inte bar behå – eller valde en tunn variant som inte skulle märkas under kläderna.

Men omkring 1980 blev behån åter ett modeplagg, då med många variationer i form, förstärkning och stoppning, inte sällan med tydlig retrokänsla. I början av 90-talet skapade Anna Nicole Smith rubriker som trafikfara med sin sexiga underklädesreklam längs vägarna, 1990 satte Madonna på sig en korsett designad av Jean Paul Gaultier där brösten fick strutform.

Underkläderna var inte längre ”onämnbara”. De kunde till och med bäras utanpå andra kläder.

Nedan korsettannons från 1898 och några exempel ur behåns historia, illustrerad av DN-annonser från 20-tal, 40-tal och 50-tal.

Och här är kläderna de skulle anpassa oss till: Modebilder från SvD 1898, 1922, 1932, 1944, 1954 och 1966. Observera särskilt 50-talets dräkt med den hårt åtsnörpta midjan – och över det en bylsig kappa.

1800-talskorsetter och lösvader är visserligen borta, men kraven på en välformad kropp har knappast minskat under seklet som gått. Nu handlar det dock mera om att forma kroppen genom fysisk träning, diet – och plastikkirurgi.