Bild från Pixabay

Mina ögon har jag alltid varit väldigt rädd om – särskilt det högra, för det är mest det jag använder. Det vänstra kopplade hjärnan aldrig på, eftersom det var översynt, medan det andra (då) var perfekt. Nu ser jag att det kallas Amblyopi, ”lazy eye”, eller svagsynthet (nej, INTE svagsinthet!), och jag borde förstås som barn ha fått lapp för det starka ögat för att tvingas använda det svaga, men har ett vagt minne av att någon sa att det inte behövdes: ”Hon ser ju så bra med det andra.”

Men i tolvårsåldern frågade en ögonläkare argt(?): ”Har du tänkt på att om det händer något med ditt högra öga är du blind?” – och skrämde mig så att jag satte igång att träna det svaga ögat. Först senare fick jag veta att det var alldeles för sent, men då hade jag redan lyckats få igång det, även om det inte samarbetade med det andra: Tredimensionellt seende – vad är det? liksom.

För några år sen BLEV det starka ögat faktiskt tillfälligt blint. Och jag var oerhört tacksam när det visade sig att det andra orkade vara igång hela min vakna tid, för det hade jag starkt tvivlat på. Här kan man läsa mer om min ögonhistoria och när mitt fungerande öga la av.

Efter att jag sparkat igång det lata ögat kunde jag under ett antal år själv ”koppla om” ögonen, exempelvis på bio först kolla biljetten (med högerögat), sen sätta mig i biofåtöljen och koppla över till det vänstra för att se filmen. Med stigande ålder blev dock inte bara jag utan även ögonen stelare, och det slutade med att jag alltid hade brillor: utomhus progressiva med fotokromatiskt glas (= solglasögon), och inomhus bildskärmsbrillor.

Gråstarr!

I januari gick jag till optikern för årskoll, och tänkte i nästa omgång brillor skippa progressiviteten, eftersom jag nog aldrig använt den. För att titta på nära håll tog jag ju alltid av mig glasögonen och kollade nära mitt bästa/närsynta öga. Fast på sistone hade jag inte verkat se skarpt ens på nära håll. Jag antog att det var åldern, och hoppades intensivt att det inte var gula fläcken, för att bli blind är fortfarande min största skräck (näst hjärnkollaps). Kan jag inte läsa, skriva och se på film och nyheter så vete tusan va det är för vits…

Hos optikern gjorde jag som vanligt ”stor” undersökning, och när man sa att gula fläcken var OK men jag hade fått grå starr på båda ögonen kändes det mest som ”Yippee!” för det lär man ju kunna göra nåt åt! Och: Jag har ju aldrig velat ta några som helst risker med mitt bästa öga, men när jag nu ändå måste opereras, kunde man (kanske kanske) göra något åt de ”gamla” felen också? Lite grann?

Bilderna nedan visar de olika stegen i gråstarroperation.
Bild: Samir Touma Fares Antaki & Renaud Duval, (CC BY 4.0), via Wikimedia Commons

Jag fick en remiss till en ögonklinik, och började (förstås) genast läsa på. Och jösses så många olika sorters linser det finns! Och så många ögonkliniker! Antagligen var det därför jag inte behövde vänta så länge som jag trott (och förvarnats om): en första tid fick jag efter fyra veckor, och sen en extra för att vi skulle hinna prata färdigt om alla linser och möjligheter.

Till slut föreslog läkaren Monovision, enligt nätet ”en teknik för att korrigera ålderssynthet (presbyopi) där det ena ögat (ofta det dominanta) ställs in för avståndsseende och det andra för närseende”. Och det låter ju som en beskrivning av hur mina ögon alltid fungerat.

Operationer

Och sen blev det operationer: först på ena ögat, en vecka senare på det andra. Vi började med det svagaste – åtminstone jag hade en baktanke med det: Funkar det inte, kan vi lämna det starka ifred, och jag får försöka hanka mig fram med brillor, och åtminstone en möjlighet att inte bli blind.

Efter den första operationen var det som väntat dimmigt ett tag, med vackert skimrande glorior kring alla lampor. MEN redan samma kväll såg jag ändå TVn bättre med det ögat – utan brillor, för de gamla funkade förstås inte längre. Och när jag öppnade ögonen nästa morgon såg jag konturerna av skogen genom vår linnegardin – med det SVAGA/opererade ögat! Den molniga himlen var ganska blå med vänsterögat, medan den var smutsbeige på det oopererade – möjligen var båda varianterna fel. och berodde på blåstick efter operationen, respektive gulstick på grund av gråstarren?

Men framför allt verkar det som om ögonen (kanske! kanske!) försöker samarbeta! Det blir lite ovant dubbelseende, men på ett bra sätt. Ungefär som att ha varit täppt i näsan och få nässpray: Det har klarnat, liksom.

Undringar:

1. Kan man träna upp ett ”lazy eye” när man är över 12?
   Nä, det är för sent. Sa (de flesta) läkarna.
2. Kan man få samsyn/binokulär syn när man är 79?
   Ja, tydligen. Eller?

Den som överlever får se.

Bättre och bättre dag för dag(?)

Jag vet ju inte hur det egentligen ser ut att se tredimensionellt, och inte heller kan jag veta om färgerna är blåare än de egentligen är – det går ju inte att jämföra. Och är lika omöjligt att fotografera som de vackra stoft-gloriorna jag såg förut…

Nyfiken som jag är kollade jag runt på olika kliniker – fast först efteråt. Det bör man förstås göra före operation, men jag slapp bli efterklok. De flesta verkade ha högre priser än ”min”, och åtminstone en av dem varnade för att (som jag) starroperera sig med högkostnadsskydd: ”Där är köerna långa och man får inte operera sig förrän starren är långt framskriden.” Det trodde jag med, men så var det ju inte! Så varför påstod man det? Vill man vara välvillig kan det ju bero på att marknaden (och därmed antalet konkurrenter) vuxit blixtsnabbt på senare tid. Vi blir ju allt äldre.

För starroperationerna betalade jag vanlig besökstaxa, tills frikortet… Och så mellanskillnaden till de dyrare linserna för synjustering.

Sen gick jag på testpromenad, UTAN glasögon. Det var sol och jag var ljuskänslig, så det gick ännu bättre sedan jag hittat min mans gamla solglasögon. Jag läste ivrigt alla skyltar, med omväxlande det ena och det andra ögat. Solglasögonen var bra också för att förhindra att mötande missuppfattade mina ständiga blinkningar när jag tittade med bara ett öga i taget. Vi vill ju gärna kunna bo kvar här…

Efter den första operationen måste jag hämta ut de viktiga ögondropparna mot infektion, att ta tre gånger per dag i tre veckor. Eftersom jag inte visste hur bra jag skulle se då tog jag med maken till Apoteket – med kryckor och allt. (Fast jag tyckte väl att det varit bättre om man kunnat hämta ut dem i förväg…) Om jag inte redan insett hur viktigt det var att sköta sina droppar ordentligt demonstrerades detta tydligt av en man i väntrummet med irriterat knallrött (opererat) öga. Kliniken blev en timme försenad när man sökte felet. Deras första frågan var förstås: ”Har du tagit dropparna som du ska?” Och det sa han att han hade. Tills någon kom på att kolla VILKA droppar – han menade de smörjande, mot ögontorrhet, inte de mot infektion…

Men jag var (orolig och) jätteordentlig, och allt verkar ha gå bra, även om det kan ta ett tag innan ögonen helt pejlat in sig. Möjligen har jag lite blåstick, men det gör ju himlen bara blåare…

Sammanfattningsvis har jag aldrig sett så bra i hela mitt liv. Det sa jag också vid sista besöket. Doktorn verkade inte speciellt imponerad/förvånad av att mina ögon samarbetar… men det är jag. Han kollade hur synen ungefärligen ser ut nu på den vanliga bokstavstavlan – och jag märkte att det växlade om jag blinkade: plötsligt blev det skarpt – och tvärtom. Men det var normalt, liksom allt annat. Det tar ett tag tills allt ställt om sig, och den lilla kanten jag ibland skymtar i vänster ögonvrå kommer också att försvinna. Den fladdrande spindelväven på högerögat visste jag ju redan att jag får behålla, den beror ju inte på linsen.

Om jag småningom känner att jag behöver glasögon kan jag prova in sådana – för mig gällde det främst om jag skulle köra bil. Men det ska jag ju inte (har ju inte ens körkort). Frågade om jag kunde testa standardläsbrillor: Jag KAN läsa tidnings- och boktext, men på armslängds avstånd och med viss ansträngning. Det kunde jag, med styrka +1.

Sedan tidigare hade jag ett vacker halssmycke/förstoringsglas för att kunna läsa det riktigt finstilta, som prislappar, instruktioner. Och nu har jag även skaffat ”farmor Anka”-halvbågar (fast med stilig knallblå kant), Som bonus upptäckte jag att blåsticket verkar försvinna om jag tittar genom dem. (Varför?)

Om jag ville kan jag få återbesök om ett år. Och det ville jag. Ögonen är som sagt det räddaste jag är om.

Nu känner jag mig i alla fall rustad inför ålderdomen! Åtminstone vad gäller synen.

Fakta för nyfikna:

Amblyopi heter alltså mitt ögonfel, eller ”lazy eye”. Jag undrade varför jag inte fått lapp för ögat som barn, som min son och lillebror. Kanske fanns det inte ”på min tid”? Men läser nu att det har varit standardbehandling åtminstone hela 1900-talet, och jag är ju ändå född förra århundradet, inte förrförra…

Om gråstarrsoperationer läser jag på KIs hemsida att det finns barn som föds med grå starr, men annars är det egentligen ingen sjukdom utan en del av åldrandet.

Redan på 800-talet f. Kr. kunde man i Indien knacka loss den icke genomskinliga linsen, så att den hamnade på ögats botten. Metoden lär förekomma än idag, och kan återge patienten begränsad syn, även om de flesta förblir blinda. På 100-talet e.Kr. hade man lärt sig att suga ut den gamla linsen – åtminstone om man hade starka lungor – och 1747 kan man säga att modern kataraktkirurgi föddes: Då kunde man ta ut linsen intakt, fast snittet i ögat kunde inte sys ihop, utan patienten fick länge ligga stilla, med risk för blodpropp. 1949 kom den första konstgjorda linsen, och sedan har operationsmetoder och linser fortsatt att utvecklas.

Och forskningen fortsätter: I ett projekt studerar man om det är möjligt att tillbakabilda grå starr genom att belysa linsen med laser.

Instrument använda vid kataraktoperationer 1780. Ur Johannes de Gorters Cirugia expurgada 1780, med tillstånd av Wellcome Library. (PD), via Wikimedia Commons