Finska vinterkriget (1939-40) började när Sovjet anföll Finland, och följdes av Fortsättningskriget (1941-44) där Finland deltog i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen. Enligt fredsavtalet skulle finnarna sedan fördriva alla tyskar från Finland – vilket ledde till strider mellan Tyskland och Finland. Befolkningen i norra Finland drabbades hårt, och tusentals evakuerades till Sverige. Många hade sina kor med sig – vaktade av sk koflickor.

I en uppsats utgiven av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå berättar koflickorna själva. Beskedet om evakueringen kom mitt i höbärgningen och kornskörden. Sommaren 1944 hade varit varm och skörden god, men det gick oroande rykten om att finska regeringen skulle avstå hela norra Finland till Sovjet, och i skogarna fanns det gott om ryska krigsfångar som rymt från tyska läger och försökte ta sig över gränsen till Sverige. I en del gårdar var dessutom tyskar inkvarterade.

”Schwedensuppe” kom man att kalla olika typer av hjälpinsatser, men från början var det den näringsrika soppa som Svenska Röda Korset och Rädda Barnen delade ut till undernärda barn i det sönderbombade Europa. Kaloriinnehållet kontrollerades noggrant, och soppan innehöll ofta mannagryn, havregryn, ärter, makaroner och grönsaker. Ett barn som fått russin i sin mjölk sa förskräckt: ”Mamma, det är vägglöss i den fina mjölken!” Han hade aldrig sett russin förr. Men vägglöss kände han väl till.

I maj 1945 låg stora delar av Europa i ruiner efter andra världskriget. Miljoner människor hade dött och ännu fler skadats och invalidiserats. Många familjer var splittrade, och överallt fanns »displaced persons«, människor utan fast punkt i tillvaron, däribland många föräldralösa barn.

På äldre dar har jag svårt att få ihop mina sju-åtta timmars oavbruten sömn. Ofta är jag jättesömning tidigt på kvällen och klarvaken en stund mitt i natten. Måste slöglo på TV ett tag innan jag blir sömnig igen. Nu läser jag i Världens historia att detta är fullständigt normalt.

Människan har sedan medeltiden – kanske ända tillbaka till antiken – delat upp sömnen i två delar: ”första” respektive ”andra” sömnen. Däremellan var man vaken. I en del familjer åt man en sen måltid, i andra förberedde man redskapen för nästa dags arbete och fyllde på ved i husets eldstad för att slippa vakna i ett iskallt hus. Och så hade man sex.

Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.

Nyligen skrev jag i StockholmsMix om sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm. Då väcktes ett vagt barndomsminne av att någon skulle ta bort mina vårtor. Jag tror att det var en faster som skulle ”ta över” dem på något (självuppoffrande) sätt, men det kan även ha rört sig om att ”knyta bort” vårtan med en tråd som man grävde ner. Om något av det gjordes, så funkade det inte, men jag blev nyfiken på gamla huskurer (a k a kärringråd).

Min man, född 39, minns från sin barndoms Bohuslän att man skulle lägga groblad på sår, och att hans mamma behandlade särskilt svårläkta sår med en salva gjord på hönstalg och kåda, lagd på en linneduk. När lillbrorsan fick vatten i knät fick han våtvärmande omslag, fast med brännvin, och tandvärk lindrades också med brännvin: en bomullstuss på en tändsticka doppades i brännvin och kördes in i tanden.

Jag skrev i StockholmsMix om vådorna av 1800-talets moderiktiga krinoliner och hattnålar – och fortsatte att läsa om hur man i alla tider kämpat för att (försöka) ge kroppen en modern form.

Populärhistoria skriver om underklädernas historia – länge kallade ”de onämnbara”. Ända sen medeltiden använde kvinnorna en särk och männen en skjorta för att värma kroppen och skydda de yttre, mer svårtvättade, plaggen. Först i slutet av 1800-talet började kvinnorna mer allmänt använda underbyxor, och ”fruntimmerskalsonger” betraktades ännu vid förra sekelskiftet av en del som oanständigt och onödigt, främst associerat med lättklädda kabaré- och teateraktriser.

Efter årets tandkoll gladdes jag i vårsolen över noll hål samt beröm för min goda tandhygien. Annat var det i 50-/60-talets skoltandvård. Tandläkarskräcken fick jag hjälp med för länge sen, men minnena finns kvar. Jag skrev ner några generationers minnen från svensk tandvård i nya StockholmsMix, där vi samlar våra stockholmstexter.

Och så halkade jag förstås in på allmän tandvårdshistoria, från den ”gamla goda tiden” – och tidigare än så…