Den 12 maj 1926 blev den norske upptäcksresanden Roald Amundsen och hans 15 man starka besättning på luftskeppet Norge de första som bevisligen hade nått Nordpolen.

Men redan den 10 maj hade DN stor rubrik på förstasidan: Nordpolen uppnådd! Det var Commander Richard Byrd, som hade tänkt starta sin polflygning med ett tremotorigt Fokkerplan först den 15 maj, men hoppade över en del av förberedelserna när han fick veta att Amundsens luftskepp redan ankommit till Kings Bay. Gamla erfarna polarfarare betecknade Byrds flygning som ren dumdristighet, speciellt som maskinen inte var särskilt lämplig för ett så riskfyllt företag som en nordpolsflygning: ”Men Byrd har tydligen satt allt på ett kort för att söka vinna kapplöpningen till polen”.

Bild: Fotoateljé 1910,Lagergren, Gardsten, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Pingsten 1926 intervjuade SvD-signaturen Ven fotografer – och såg tillbaka på gångna tider, när svenskarna avfotograferades behagfullt lutade mot en björkstubbe med ett målat landskap bakom ryggen, medan mannen bakom kameran förmanade dem att vara absolut stilla – tills både kropp och leende stelnat. Att fotograferas var en allvarlig sak. Exponeringstiden var lång och det gällde att stå blickstilla. Som hjälp använde fotografen ibland en ställning av ståltråd, som ibland påstås ha använts även för att stötta upp döda anhöriga på de post-mortemfoton man tog som sista minnen.

1926 gömde sig fotografen fortfarande bakom sitt svarta skynke, och många människor tycktes finna ett besök hos fotografen ungefär lika obehagligt som att gå till tanddoktorn.

Finska vinterkriget (1939-40) började när Sovjet anföll Finland, och följdes av Fortsättningskriget (1941-44) där Finland deltog i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen. Enligt fredsavtalet skulle finnarna sedan fördriva alla tyskar från Finland – vilket ledde till strider mellan Tyskland och Finland. Befolkningen i norra Finland drabbades hårt, och tusentals evakuerades till Sverige. Många hade sina kor med sig – vaktade av sk koflickor.

I en uppsats utgiven av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå berättar koflickorna själva. Beskedet om evakueringen kom mitt i höbärgningen och kornskörden. Sommaren 1944 hade varit varm och skörden god, men det gick oroande rykten om att finska regeringen skulle avstå hela norra Finland till Sovjet, och i skogarna fanns det gott om ryska krigsfångar som rymt från tyska läger och försökte ta sig över gränsen till Sverige. I en del gårdar var dessutom tyskar inkvarterade.

”Schwedensuppe” kom man att kalla olika typer av hjälpinsatser, men från början var det den näringsrika soppa som Svenska Röda Korset och Rädda Barnen delade ut till undernärda barn i det sönderbombade Europa. Kaloriinnehållet kontrollerades noggrant, och soppan innehöll ofta mannagryn, havregryn, ärter, makaroner och grönsaker. Ett barn som fått russin i sin mjölk sa förskräckt: ”Mamma, det är vägglöss i den fina mjölken!” Han hade aldrig sett russin förr. Men vägglöss kände han väl till.

I maj 1945 låg stora delar av Europa i ruiner efter andra världskriget. Miljoner människor hade dött och ännu fler skadats och invalidiserats. Många familjer var splittrade, och överallt fanns »displaced persons«, människor utan fast punkt i tillvaron, däribland många föräldralösa barn.

På äldre dar har jag svårt att få ihop mina sju-åtta timmars oavbruten sömn. Ofta är jag jättesömning tidigt på kvällen och klarvaken en stund mitt i natten. Måste slöglo på TV ett tag innan jag blir sömnig igen. Nu läser jag i Världens historia att detta är fullständigt normalt.

Människan har sedan medeltiden – kanske ända tillbaka till antiken – delat upp sömnen i två delar: ”första” respektive ”andra” sömnen. Däremellan var man vaken. I en del familjer åt man en sen måltid, i andra förberedde man redskapen för nästa dags arbete och fyllde på ved i husets eldstad för att slippa vakna i ett iskallt hus. Och så hade man sex.

Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.