Bild: Skeppsbron 1860, Fritz von Dardel (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan

Under 1800- och tidigt 1900-tal var dalkullorna en viktig del av Stockholms arbetskraft. De vandrade in från Dalarna för säsongsarbete, speciellt tunga och fysiskt krävande sådana. Bland annat blev de mursmäckor på byggena – och farliga konkurrenter till stadens roddarmadammer, som länge stått för Stockholms persontransporter och var kända för sitt grova språk och burdusa sätt. Kullorna hade ett trevligare sätt och var prydliga i sina daladräkter.

På 1840-talet låg kullbåtarna tätt i Riddarholmskanalen, redo att forsla stockholmarna till Bergsund, Gröndal, Lövholmen och andra sommarställen vid Liljeholmsviken.

I sin bok Gamla kort – Bilder ur verkligheten berättar Claes Lundin om en gammal man som ofta stod där på kajen och pratade med Rättviks-Brita och Orsa-Stina: ”Liten, trind, livlig, med rödlätt ansiktsfärg, gråsprängt hår och ständigt leende”. Men själv åkte han aldrig med, ty han hade så mycket att uträtta i staden.

Mannen på kajen hette Johan Allander, och vad han var så upptagen av var lite oklart. Han hade varit kammarförvant i Kammarkollegium, men tidigt tagit avsked, och kallades kamrer. Nu gladde han sig över hur mycket nytt det unga släktet fick vara med om: Först kom kullornas roddbåtar och besegrade roddarmadammernas tröga barkasser, och nu höll de i sin tur på att utträngas av vevslupar. Det går fort, nästan för fort, tyckte gubben Allander.

Vevsluparnas skovelhjul vevades manuellt av dräktklädda kullor. De hade sittplats för 10–12 passagerare, gick snabbare och lättare än roddbåtar – och skurar av ovett haglade över de rödkindade kullorna från roddbåtens madammer.

Gubben kände till hela Stockholms omgivningar, långt bort åt Duvnäs och Baggens-Stäket, fast man inte kom så lätt till Stäket, och inte heller till Duvnäs, för dit gick inga kullbåtar. Om söndagarna var där livligt: Båtarna var fulla av människor, på väg från Nya Kungsholmsbron till Karlberg, och från Logårdstrappan till Djurgårdsbrunn. Själv brukade gubben först se på Karlbergsbåtarna, sedan på Djurgårdsbrunnsbåtarna, och så sist gå till Riddarholmen och betrakta alla som for på lustresor med Gustaf Vasa, Föreningen, Engelbrecht och alla de andra fartygen.

Ja, stockholmarna tycker om sjöresor och lantluft, och det gör de rätt i, sa gubben. Själv har jag sannerligen inte tid, men jag tycker om, att andra skakar stadsbekymren av sig då och då och kommer ut på landet – ju oftare dess bättre.

Så vad var det kamrern var så upptagen med egentligen?
Han hade ingen tjänstebefattning. Redan i trettioårsåldern hade han hunnit bli befordrad till andra tjänstegraden, och när han nyss fyllt fyrtio tog han avsked. Hans hustru hade kort dessförinnan avlidit, och paret hade inga barn. När Euphrosyne inte längre var i livet, brydde han sig inte om att bli befordrad. Annars hade det nog kunnat vara roligt att höra henne kallas kammarrådinna, tänkte gubben.

Kamrern bodde kvar med sin gamla jungfru Mari i den lilla våningen vid Järntorget, där han bott med sin hustru. Han verkade alltid vara på gott humör, och talade mycket om lyckan att få komma ut på sjön eller slå sig ned i någon skogsbacke eller på någon skuggrik äng långt bort från stadens buller och trängsel – om man bara hade tid och pengar.

Men många båtbiljetter köpte han – både till Norsborg och Björkön, Drottningholm och ända bort till Gripsholm. Och ibland köpte han även teaterbiljetter.

För att ta det från början:
Det var då Allander utnämnts till kammarförvant som han tyckte att det kunde vara dags att gifta sig. Han friade till en ung och hygglig flicka som såg rätt bra ut, hade fått en någorlunda god uppfostran och som troddes en gång få ärva inte så litet. Båda var glada människor och kunde skratta rätt gott tillsammans.

Men småningom visade det sig att frun gärna ville roa sig ibland, och hon var inte nöjd med att bara sitta och vänta på kammarrådinne-titeln. Det är dyrt att gå på spektaklet, sade mannen, och ännu dyrare att leva med i sällskapslivet. ”Jag har dessutom inte tid. Presidenten har fått ögonen på mig, och arbetar jag duktigt, får jag min lilla kamrersfullmakt snart nog, och sedan ger jag mig inte, förrän du har rätt att kallas kammarrådinna!”

Och jag som trodde att jag skulle få riktigt roligt, om jag gifte mig med min lille, glade Janne, suckade frun, som gärna velat att de skulle hyra sig ett sommarnöje på Essingen eller Ekensberg.

Mannen skrattade och var ständigt vid gott lynne utan att känna den ringaste åtrå efter sällskapsliv, teater och andra nöjen. Och när han icke hade begär efter sådant, kunde han inte föreställa sig att hans hustru skulle känna annorlunda.

Den levnadsglada unga kvinnan förvandlades småningom till en ganska svårmodig människa.
Frun tynar bort, sa jungfru Mari. Och till slut dog hon.

Din fru har ledsnat ihjäl sig, sa doktorn.

Först när det var för sent insåg den äkte mannen allvaret. Änklingen var tröstlös, tog genast avsked från kammarkollegium, stängde in sig och grubblade över vad läkaren sagt honom. Han tänkte på sin stackars Euphrosyne och på vad läkaren berättat om de tusental som i Stockholm tynar bort av brist på luft och vila.

Och så bjöd han jungfru Mari på spektakel och bad henne ta med bekanta. Gud give att alla fattiga stackare finge förströ sig emellanåt! sa jungfru Mari, och kom genast att tänka på en gammal änkefru på Järntorgsgatan med tre unga döttrar, som varken hade tid eller råd att göra något annat än sitta och sy, både dag och natt. Och på Kindstugatan bodde en gammal möbelpolererska som var riktigt galen i landet, men aldrig kom ut ur sta’n. Dessutom kände hon flera anständiga flickor som sydde kläder vid Skärgårdsgatan, en som gjorde snoddar i Tyska Skolgränd… Jungfru Mari kände många, och gubben bjöd.

Men han gav aldrig till välgörenhet, ansågs därför vara en riktig smulgråt, och invaldes inte i någon enda välgörenhetskommitté. Men han visste bättre:

Jag ger fan i att hjälpa lättingar, och ingen enda karl får något understöd av mig, vore han aldrig så fattig och arbetsam. Nej, tack! Karlarna har så många fördelar framför kvinnorna, att de nog kan hjälpa sig själva. Och bland kvinnorna är det endast de riktigt flitiga som jag vill uppmuntra till ytterligare flit. Det sker sannerligen inte genom allmosor på vanligt sätt, utan genom att då och då giva en oskyldig förströelse som friskar upp kropp och själ.

På köpet blir jag också själv uppfriskad.

Inte kan jag hjälpa dem alla, men någon kan jag väl göra en glad stund, sa Allander.

När kamrer Allander började bli gammal och skröplig funderade han mycket över hur hans pengar skulle kunna fortsätta att göra nytta efter hans död, men dog innan han hittat något passande. I brist på testamente ärvdes han av en avlägsen släkting, som beklagade sig över att ”den gamla galningen” förstört en del av arvet på den dummaste filantropi, i stället för att göra kapitalet fruktbärande genom praktiska spekulationer!

Och inom ett år hade arvingen genom sina praktiska spekulationer gjort slut på hela förmögenheten.