Kategori: Minnen

Ser hur mitt lilla liv så tydligt utgör en del av världshändelserna. På samma sätt som det enda ”liv efter detta” jag tror på är i människors minne – en tid.

Minnen

Plötsligt uppstod dramatik i den fridfulla sommarstugan. Gång på gång.

I slutet av augusti brukar vi samla representanter för kommande generationer i stugan till en ”kusinträff”, och den helgen kamperar en barnfamilj på vår vind. Någon gång under sommaren brukar även min mans gamla klassisar träffas – numera 80plussare. Under pandemin blev det uppehåll, men nu var det dags igen.

Klassträffen var inbokad, och ungefär en vecka därefter var det dags för kusinträffen. För att förbättra övernattningsmöjligheterna hade vi beställt en bäddfåtölj, som skulle avlösa den gamla uppblåsbara extrasängen vi haft tills den la av. Någon bäddsoffa går inte att få in bland alla snedtak och balkar på vinden, men en bred fåtölj borde fungera. Jag hade provmätt med eget måttband.

Fortsätt läsa ”Plötsligt uppstod dramatik i den fridfulla sommarstugan. Gång på gång.”
lenaikista3 kommentarer
Övriga utflykter

Döden på den gamla goda tiden…

En dag med vackert svenskt sommarväder, dvs 22 grader varmt, spridda moln och lite fläktande vind, åkte vi till Morlanda gamla kyrkogård. Maken letade förfäders gravar med hjälp av en gravkarta medan jag planlöst gick runt och tittade på de gamla gravstenarna.

Med tanke på att jag inte alls bryr sig om vad som händer med min kropp efter döden är jag märkligt intresserad av att gå runt på gamla kyrkogårdar med för mig helt okända gravar och fundera över hur olika gravstenarna ser ut, vilka yrken människorna hade och hur gamla de blev. Särskilt brukar jag stanna vid de små stenar som markerar barngravar.

På Morlanda finns en särskild avdelning för släkten Bildt, omgiven av en låg stenmur och med många pampiga gravstenar, med och utan vapensköld. En mindre sten ligger i gräset och är täckt av bara namn: Här ligger sjökaptenen Knut Bildt och fem av hans barn, varav tre dött samma år.

Fortsätt läsa ”Döden på den gamla goda tiden…”

lenaikista1 kommentar
Övriga utflykter

Liten sommarhälsning från förorten

När värmen lugnat sig så att vi riskgruppare inte bara orkar sitta och flämta i vår tackolov relativt svala lägenhet, tar vi en promenad längs Igelbäcken. Vi möter inte så många, och de flesta gör virusanpassade omvägar vid möte.

Annars finns det gott om plats att vika undan.

Och vad hittar vi väl inte där – om inte ett antal helt corona-anpassade sittplatser:!

Här andas man inte in varandras (möjligen virusbemängda) utandningsluft, vilket vi har lärt oss att man ska undvika. Prydligt uppradade kan man ändå prata med varann, i trädens angenäma skugga. Plats för fika finns det också.

Bra, va?

Fortsätt läsa ”Liten sommarhälsning från förorten”

lenaikista6 kommentarer
Minnen

När vi åkte sovvagn på 50-talet

Till slutet av maj är KBs tidningsarkiv corona-öppet för allmänheten, så nu passar jag på att bläddra bland alla tidningar så mycket jag hinner.

I Expressen från 27 maj 1950 hittar jag ett stort bildreportage om SJs sovvagnar – ”Sveriges största hotell”, med 904 000 årliga sovvagnsresenärer, dubbelt så många som omedelbart före kriget. Näst Södersjukhusets tvättinrättning var SJs anläggning i Hagalund ”biggest in Sweden” med 9 ton tvätt per dag. Det tog 40 minuter att få en sängutrustning tvättad, manglad och torkad.

I artikeln får man även lära sig ordningsreglerna när tre främmande människor ska sova i ett litet utrymme, bland annat:

Överkojen klär av sig och lägger sig först, därefter mellankojen och sist nederkojen. Uppstigning och påklädning i omvänd ordning. Alla ska dela på de fem klädkrokarna, och var och en disponerar en tredjedel av kupéns bagagehyllor, har man mera bagage måste det polletteras.

Glöm inte att säga till konduktören om ni vill ha särskild väckning. Vill ni ha kontakt med honom efter att han lämnat vagnen finns särskilda skyltar att hänga på dörrens utsida.

Fortsätt läsa ”När vi åkte sovvagn på 50-talet”

lenaikista2 kommentarer
2: Från barn till vuxen

Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Fortsätt läsa ”Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor”

lenaikista1 kommentar
Berlinminnen 1960-90

Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Fortsätt läsa ”Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin”

lenaikista2 kommentarer
Berlinminnen 1960-90

Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det

Vi satt förstås som klistrade framför TVn när det var 30-årsjubileum av Berlinmurens fall. Jag har ju så att säga varit med hela vägen: mina barns far, som är från Västberlin, mindes när muren byggdes 1961 och han blev erbjuden att stanna kvar i Västtyskland, där han var på scoutmöte. Många trodde att detta var slutet för Västberlin, isolerat mitt inne i Östtyskland.

Så var det inte: från sent 60-tal åkte vi regelbundet dit och känner igen det man visade i TV-dokumentären, exempelvis östtyska gränskontrollen med speglar under bilarna och pinnar i bensintanken. Vi måste också lossa och lyfta upp baksätet för inspektion. Strax efter murens fall åkte vi tillbaka, och dottern var en av dem som försökte hacka murbitar. Den var dock för hård…

Det enda jag riktigt saknade i dokumentären var den berömda presskonferensen där Schabowski sa fel när han berättat att det skulle bli lättare att resa ut ur DDR och på en journalistfråga svarade att detta såvitt han kunde se skulle börja gälla ”sofort, unverzüglich”, dvs omedelbart. Östtyskarna såg detta på TV och många av dem gick direkt till muren för att kolla. Och vakterna som man inte hunnit instruera släppte igenom dem. Muren försvann lika överraskande som den kommit.

En otrolig historia, alltså, som jag ville skriva mer om här. Och jag hittade omedelbart ett nytt youtube-klipp med HELA presskonferensen, i tyskt original, där man kan se journalisternas reaktion vid beskedet. Längst fram sitter dessutom SVTs Ingrid Thörnqvist, som även rapporterade från 30-årsjubileet (och som vi råkar känna).
För den som bara vill se avsnittet om de nya utresereglerna kommer det alldeles mot slutet.

Fortsätt läsa ”Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det”

lenaikista7 kommentarer
1: Innan jag fanns

Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Fortsätt läsa ”Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria”

lenaikista4 kommentarer
3: Vuxen(?)

Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

Fortsätt läsa ”Den skrivande maskinen – nästa generation”

lenaikistaLämna en kommentar
3: Vuxen(?)

Om den skrivande maskinen – från början och framåt

Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Fortsätt läsa ”Om den skrivande maskinen – från början och framåt”

lenaikistaLämna en kommentar