Till slutet av maj är KBs tidningsarkiv corona-öppet för allmänheten, så nu passar jag på att bläddra bland alla tidningar så mycket jag hinner.

I Expressen från 27 maj 1950 hittar jag ett stort bildreportage om SJs sovvagnar – ”Sveriges största hotell”, med 904 000 årliga sovvagnsresenärer, dubbelt så många som omedelbart före kriget. Näst Södersjukhusets tvättinrättning var SJs anläggning i Hagalund ”biggest in Sweden” med 9 ton tvätt per dag. Det tog 40 minuter att få en sängutrustning tvättad, manglad och torkad.

I artikeln får man även lära sig ordningsreglerna när tre främmande människor ska sova i ett litet utrymme, bland annat:

Överkojen klär av sig och lägger sig först, därefter mellankojen och sist nederkojen. Uppstigning och påklädning i omvänd ordning. Alla ska dela på de fem klädkrokarna, och var och en disponerar en tredjedel av kupéns bagagehyllor, har man mera bagage måste det polletteras.

Glöm inte att säga till konduktören om ni vill ha särskild väckning. Vill ni ha kontakt med honom efter att han lämnat vagnen finns särskilda skyltar att hänga på dörrens utsida.

Som framgår av bildtexten var rökning förbjuden i kupén – fast bara ”om inte alla passagerare tillåter det”. Och då är det inte värre än att man ”får ta kvällsblosset i korridoren istället”...

När jag läser reportaget väcks minnena från tågresorna till mormor och morfar i Norrland. Fast vi behövde inte trängas med främlingar, utan hade egen familjekupé, som jag dessutom tror var helt gratis, eftersom pappa var järnvägare. Antingen låg min storsnarkande pappa i annan kupé eller också åkte han upp senare, för i kupén minns jag bara mamma och de småningom tre barnen. En gång följde min kusin med. Det minns jag, eftersom vi skulle dela säng, men mitt långa hår var ideligen i vägen: hon låg på det och jag beklagade mig förstås högljutt.

På den här bilden är vi på väg till Pitetåget innan jag hade några syskon.

På Järnvägsmuséet hittar jag bilder som illustrerar mina minnen. (Klicka två gånger för större bild.) Nedan en kupé från 1958, med uppfälld mittsäng. På väggen under fönstret sitter en askkopp och till höger om spegeln skymtar vattenkaraffen och glasen man även ser på reportagebilden med rökerskan ovan. Såna vattenkaraffer fanns även i korridorerna, med två glas, som skramlade i takt med tågets skakningar. Jag såg aldrig någon dricka något vatten där (och undrar om glasen nånsin diskades), men karaffen var alltid fylld.

I skåpet under det lilla tvättstället under spegeln ser man luckan till pottskåpet. Den antar jag inte användes när tre främlingar delade kupé, men för barn var det praktiskt. Man öppnade luckan i överkanten, och innanför den satt pottan i en ställning. När man efter väl förrättat värv satte tillbaka pottan på sin plats och fällde in luckan tömdes pottinnehållet ut, rakt ner på spåret, dit även tvättvattnet från tvättstället försvann.

Pottan var ju trygg att använda i familjekupén, men toaletten var riktigt läskig! Precis som med pottan gick allt som hamnade i toan direkt ut på spåret. Därför var man strängt förbjuden att använda toaletten vid stationer. Idag förstår jag varför, men då var det bara ytterligare ett tecken på att världen kunde vara obegripligt farlig.

Här är en elegantare variant av skylten:

Jag läste någonstans att 40-talsvagnar med toalett rakt ner på spåret gick i reguljär trafik ända till början av 1990-talet, och jag hittar även en skylt där man särskilt påpekar att toaletten FÅR användas vid station.

Bilden nedan visar en tågtoalett från 1949 – fast jag minns träsitsen som mycket bastantare och framförallt TYNGRE! Dessutom var hålet så farligt stort att jag var övertygad om att åtminstone barn utan vidare kunde försvinna ner i det.

Instruktionen ovanför toalettstolarna jag minns var nog inte så elegant utformad som den på bilden nedan. Men texten kan jag av någon anledning fortfarande utantill. (Kanske intresserade jag mig för det konstiga språket.)

Och vi lydde – baxade alltså först upp båda de (tunga!) locken, och smällde dem mot väggen, så att hållaren på väggen klonkade in i lockets urtag. I mitt fall ”påfordrades” ju alltid att den ena delen sen skulle ”nedläggas”.

Men jag var övertygad om att jag omedelbart skulle ha slagits ihjäl om locket ramlat ner på mig, där jag i det krängande tåget balanserade ovanför det gapande hålet ner till rälsen, där fartvind och ljud av skarvdunkande trängde upp mot mig. Jag kan fortfarande återuppleva känslan.

I korridoren brukade det också finnas karaffer med glas. Dem ser jag inte på bilden nedan, däremot känner jag igen fönstrens fönsterremmar – breda läderremmar med hål, som skulle fästas i knoppar. Riktigt hur det gick till att öppna och stänga fönstren fick jag nog aldrig klart för mig, för som jag minns det behövdes en stark man för rycka tillräckligt hårt i remmen.

Under fönstren finns de nedfällbara stolsitsarna där man kunde sitta och vänta på sin tur att lägga sig, prata med grannen och kanske ta sig ett bloss. För alldeles intill finns förstås den väggfasta askkoppen.

Den här bilden är från 1936, och på en av skyltarna på väggen till höger lyckas jag bland annat läsa (observera verbets pluralform!):

SJ äro svenska folkets järnvägar.