Corona-tider: Lägesrapport från en yngre äldre

Detta är INTE jag!

För ett tag sen förvarnades vi friska ”yngre äldre” (dvs mellan 70 och 80) om att vi eventuellt skulle få lättnader i våra riktlinjer, eftersom vi svenskar i allmänhet är så friska.

Så blev det inte. Bland tidningsrubrikerna om detta:

En knytnäve i magen!”, ”Vilket dråpslag! 1,6 miljoner alltmer bortglömda och undanskuffade äldre som precis har fått dörren till resten av samhället igenslagen rakt i ansiktet.” 

Jag känner INTE igen mig, men undrar förstås:

Varför blev det ingen lättnad? Tegnell svarade att man hade hoppats kunna höja åldersgränsen, men en djupanalys av all svensk data bekräftade att åldern ÄR den absolut största riskfaktorn – inte allmän hälsa eller andra sjukdomar, som vid exempelvis influensa. Och: ”Risken ökar successivt från 50-årsåldern och uppåt, och redan vid 70–75 börjar den gå brantare uppåt för att vika av ordentligt i 80-årsåldern.” Alltså behöll man gränsen 70.

Det resonemanget köper jag och har heller inte sett någon (seriöst) ifrågasätta uppgiften om ålderns betydelse. Agnes Wolds förklaring verkar logisk: ”Våra organ åldras och tar småningom slut, hur pigga och spänstiga vi än är.” (För den som tål den ruskiga sanningen kan jag avslöja: Till slut dör vi alla! 😱)

Om det är ”ålderism” är det naturens egen.

Som jag förstår det är restriktionerna till för att vi yngreäldre och äldreäldre gamlingar ska slippa dö en plågsam död. Och det vill jag gärna, så jag ställer upp. Jag menar, det vore väl värre om det var tvärtom – att regler infördes för att man skulle bli av med oss så fort som möjligt?

Jag förstår förstås att corona-situationen är svårare för dem som inte (som jag) är naturliga stugsittare med en sambo de trivs med, men begriper inte när det beskrivs som att vi är ”instängda”. Vi är inte instängda (det skulle jag ha märkt!), och vi uppmanas inte alls att hålla oss inomhus. Tvärtom är det bättre att vara ute, om vi bara vill rätta oss efter den enkla grundregeln:

Håll ett sånt avstånd att ni inte andas in andras utandningsluft.
(Dvs det vita moln vi blåser ut vintertid.)

Alltså ska vi inte trängas inomhus, och nu på sommaren finns många möjligheter att vara social utomhus, om man bara inte kramas och flåsar på varann. Mina aktivare kompisar grillar korv och gör utflykter av många olika slag med vänner. Trist förstås att inte kunna krama småbarnen just nu, men annars? Någon försökte tipsa om att man kan spela krocket (och blev förstås förlöjligad), men vi är väl gamla nog att kunna hitta egna sysselsättningar, med den enkla grundregeln i bakhuvudet att vi inte ska trängas inomhus?

Fast jag begriper inte riktigt de olika ”corona-avstånden”: ibland ”2 meter”, ibland ”armslängd”. (Vad betyder det? Jag har visserligen korta armar, men tvåmetersarmar har väl ingen?!) Mitt förslag: Hälsa med knytnäve på utsträckt arm (och ett leende, så att ingen tror att du vill slåss), stanna där. Då har man klarat både hälsning och lämpligt avstånd. Bra va!?

Jag hörde en stark berättelse inifrån äldrevården om hur svårt det är att få dementa att avstå från kroppskontakt, som kanske är det enda sättet de fortfarande kan kommunicera på. Och för dem som inte räknar med att leva så länge till måste det vara extra svårt att inte få ha riktig närkontakt med de närmaste på lång tid.

Men märkligt nog verkar det vara såna som jag, friska 70plussare, som beklagar sig mest – över att de är ”instängda”. Det är ingen som stänger in oss! Ingen skulle hindra mig om jag ville strunta i alla regler och exempelvis ta en fullsatt trick in till stan för att gå på krogen och frottera mig med folk (utom antagligen de jag försökte frottera mig med).

MEN då ska jag vara medveten om att jag riskerar inte bara mittt eget, utan andras liv och hälsa, eftersom jag blir ett led i att sprida smittan som belastar en hårt ansträngd sjukvård. (Och hur kul skulle det vara för ett kramat barnbarn att behöva misstänka att man ofrivilligt tagit livet av sin mormor?)
Det är väl det här som kallas eget ansvar.

Tur att jag inte jobbar med att svara på frågor om corona. Vid nästa ”Hur länge ska de äldre behöva vänta?” skulle det nog brista för mig: ”Hur FAAN ska jag kunna veta det?” För det kan ju ingen.

För mig hade det förstås inte gjort så stor skillnad om reglerna ändrats, för bredvid mig i vardagsrumssoffan sitter en äldre äldre, som jag inte heller vill ska dö tidigare eller plågsammare än nödvändigt.

Men nu har jag i alla fall efter stor tvekan vågat mig iväg till frissan – efter VÄLDIGT lång tid! Jag tvekade alltså länge, men tänkte att OM man ska gå klippa sig hos någon är det väl Anna. Hon jobbar ensam i en stor och luftig lokal nära mitt hem, inte inne i centrum utan i Kista Science Tower med direktingång från en gångbro.

Till slut ringde jag och kollade: Jobbar du kvar? Det gör hon, fast inte lika mycket. Hon jobbar i munskydd, bokar in alla sina äldre kunder (som jag) först på dan, när salongen är alldeles nystädad, och släpper bara in en kund i taget. Den som kommer för tidigt får vänta utanför.

Då kände jag att jag kunde ta på mitt ansvar att gå dit. Jag tog utevägen runt gallerian och gick gångbron fram till lokalen. Jag drack inte kaffe, som jag brukar, och när jag betalat försåg jag mig med desinfektionsmedel från behållaren vid kassan.

Sen började Anna sanera inför nästa kund.

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.