Vi riskgruppare har åkt till stugan i Bohuslän, givetvis i egen bil samt medförande handsprit och all mat vi behöver (och som vi i förväg beställt hem). Inga problem heller att träffa människor utomhus – för vädret är fantastiskt. 

När vi sitter på verandan tar jag upp mobilen och fotar utsikten (utan att särskilt mycket, eftersom jag har solen i ögonen). Vårt gamla vårdträd asken var stor redan när maken var barn, och han är 80 år nu. Varje vår ser den tveksam ut, men småningom kommer ändå bladen.

Jag vrider mobilen mot utsikten över ängen med dess svarta och vita häst, ibland går där även får. Längst borta bakom träden skymtar sjön med den lilla badplatsen.

… och så kommer vår egen lilla äng framför den ännu mindre Pettsson-boden.

Lite senare går vi upp till balkongen, sitter i kvällssolen och tittar mot sjön därifrån.

… mot grannarna…

… och vår något större bod på andra sidan huset.

Dan efter åkte vi till barn och barnbarn i Göteborg, som vi inte träffat på ett halvår på grund av först sjukdom, därefter coronaregler. Det var egentligen en dag för tidigt för att fira midsommar, men det var tur att vi gjorde så, för på midsommarafton kom några skurar – välgörande sommarregn, men kanske inte så skönt att sitta och fika i.

Men dagen före midsommar kunde vi fika tillsammans (i egna kaffemuggar!) vid ett av trädgårdsborden på gräsmattan utanför huset – och solen gick i moln så länge att det inte blev för gassigt varmt att sitta där. Sen tog vi en liten promenad ”ner till änderna”, som barnbarnet säger, promenadväg genom liten skog längs med litet vattendrag, över liten bro och förbi litet koloniområde.

Äntligen fick vi höra lite om hur det allra första skolåret (”nollan”) hade varit. ”Vad lång du blivit!” sa mormor imponerat. ”Det är klart, jag är ju sex år! Jag tror att jag till och med är sex och ett halvt” svarade barnet överseende.

Det enda jag saknade i midsommarfirandet var egentligen barnens dans kring stången, men den var inställd i år. Inte ens som ung gillade jag stora fester, så för mig var det lätt att lyda ”coronapedagogen” Agnes Wolds rekommendation (som jag såg först dan efter): ”Det tyngre festandet bör man sköta utan några från den äldre generationen”.

Och så blev det kväll… (Solnedgångens färger syns tyvärr inte på mobilbild. Tänk rosa/guld…)