Jag har tidigare berättat om vår vän Walter, förintelseöverlevaren som föddes 1924 och lyckades överleva kriget i Berlin tillsammans med fru och två barn (födda 1943 och 44). Nu bor han på ett äldreboende i Stockholm, senast vi pratades vid lät han som vanligt, trodde inte att där fanns någon smitta, ”men vi har besöksförbud!”

Hur är det för honom att inte få besök, undrade vi – han som hade en fullspäckad kalender och när jag frågade om han aldrig (som jag) blev trött på att hålla igång svarade han: ”Jag blir aldrig trött. Då skulle jag ju bara bli sittande här.”

Att läsa och skriva fungerar inte bra för Walter, som har mycket dålig syn, och vi som har svårt att tänka oss ett (pensionärs)liv utan laptop och nät, frågade honom för en tid sen om han inte skulle vilja ha en dator som hjälpmedel. Först verkade han inte intresserad, men det var för att han vet att han inte ser tillräckligt bra för att kunna använda tangentbord och läsa instruktioner på skärmen. När vi visade att man kan ”prata” med datorn blev han mycket intresserad.

Så vi försökte testa de gratislösningar vi hittade, men stötte ideligen på varianter av ”coola lösningar för att kunna prata med datorn – också”, medan det Walter behöver är ett synhjälpmedel.

Han är berättigad till såna, har redan en apparat som läser upp tryckt text, en enkel mobil och en väckarklocka – fast den tyckte han var knepig att ställa om. Och han bytte ogärna TV-kanal, eftersom det var så svårt att hitta tillbaka. Sina möten får han hjälp att skriva in i en väggkalender med MYCKET STORA VERSALER, och i en pärm kompletterade vi hans register över det privata arkivet med brev, urklipp, foton, CDar etc. Kalendern och registerbladens 4 cm höga bokstäver kunde han läsa – med rejält förstoringsglas och stor möda.

Tänk att nå allt på en röststyrd enhet, som man alltid hittar och vet hur man hanterar! Att med Skype kunna hålla kontakt med de många vännerna, även utomlands, att se/höra radio/TV och video, lagra och zooma in bilder och texter, läsa mejl och svara i telefonen. Som det nu var kunde Walter inte ens titta/lyssna på en intervju han nyligen ställt upp på, eftersom den låg på nätet…

Det var svårt att få reda på om det ens fanns Wifi för de boende, men troligen inte, ”eftersom de har egna lägenheter”. Och det är klart, man efterfrågar ju inte något man inte vet finns… Vi letade information på Synskadades riksförbund, Syncentralen, 1177 om hjälpmedel… Jo, det står att det finns massor med hjälpmedel, och hur man ska göra för att ansöka om dem. Vi vet ju redan att Walter är berättigad till hjälp, men det måste väl finnas något sätt att få en överblick över hur synskadade kan få hjälp av en röststyrd dator?

När vi satt och pratade om detta med Walter ringde man från syncentralen, och när vi förklarade vad vi ville fick vi reda på att det fanns en datorgrupp för synskadade som Walter borde prata med. Det lät ju intressant!

Sen kom hela projektet av sig, först på grund av sjukdom (vår, inte Walters!), och sen kom corona-pandemin.

Men nu kanske det finns hopp! Och det på grund av samma pandemi. I FBgruppen Internet på boenden hittade jag redan i april länk till en artikel om att man lånade ut surfplattor till de boende för att de skulle kunna hålla kontakt med sina anhöriga, trots besöksförbudet.

Och häromdan läste jag i DN om viruset som tvingar äldrevården till ett tekniskt språng:

På Göteborgs äldsta äldreboende skulle it-hälsocoachen (och undersköterskan) Jessica Bendix just avsluta ett ettårigt projekt. Så slog pandemin till, och nu har hon en fast tjänst. Hon säger: ”Vi kan inte jobba med att bara undvika döden. De som bor här ska ju leva också, och gärna meningsfulla liv.” Och enligt henne är det faktiskt inte särskilt svårt att få hyresgästerna att ta till sig ny teknik (då kan det vara värre med personalen).

Men de behöver förstås veta vad som finns och få hjälp med hur man gör. En boende skakar på huvudet och säger att hon avundas dem som kan datorer: Själv var jag ju sömmerska, och kan inte sånt. Men just hon var först ut med den digitala toaletten – och blev helnöjd. När boendelägenheterna renoveras installerar man nämligen så kallade ”japantoaletter”, som är höj- och sänkbara och efter toabesök spolar rent med vatten och torkar med luft.

Fördelen är inte bara att de boende slipper vara beroende av att någon torkar dem i stjärten, dessutom minskar risken för smittspridning. Även utan pandemi dör ju många på äldreboenden av ”vanlig” influensa och vinterkräksjuka, som båda i år verkar ha kommit av sig, troligen på grund av de ökade hygienkraven.

Digitala toaletter har faktiskt visionära jag OCKSÅ varit inne på, ett år före pandemin. Jag citerar mig själv: ”Nu har jag väckt tanken, som representant för ett möjligen växande behov – vi blir ju allt äldre, och därmed stelare. Få se nu om vi erbjuds stjärtdusch framöver.” Nu verkar det erbjudandet vara på gång.

För att undvika för mycket spring på rummen (speciellt, men inte bara under pandemier) testar man på det här boendet även trygghetskameror. För den som inte vill bli filmad kan själva kameran stängas av och sensorerna individanpassas. Någon kanske vill att ”sitta på sängen” ska ge utslag så att personalen kommer in för att hjälpa till vid läggdags. Men behöver man inte hjälp kan man vilja vara fred.

Själv började jag blogga mest för att jag har så dåligt minne och tänkte skriva ner mina spridda minnen innan de försvinner. Och så funderade jag: Om minnena försvinner före mig, skulle det hjälpa mig att trigga igång dem om jag kunde läsa mina egna minnen, berättade med egna ord och bilder? Kanske bromsa demensen?

Och så kan man ju hitta så mycket kul på nätet, beroende på egna intressen. Som IT-hälsocoachen på äldreboendet sa:

De som bor här ska ju leva också, och gärna meningsfulla liv.